Kategorier
Evenemangskoll

Nu stänger vi bokmässan 2019

 

Nu är det hög tid för oss att summera, avsluta och stänga bokmässan 2019. Det här var våra bästa bokmässestunder:

Helena: Jag hade en riktigt fin mässa i år med många intryck och upplevelser att minnas. Mitt och Annas möte med Max Porter smäller förstås högst, men också seminarier med Jamaica Kincaid och Beate Grimsrud är sådant som kommer stanna kvar.

Anna: Det var härligt att mässan i år hade svängt tillbaka mot litteraturen och att det fanns så många internationella författare på plats. Att under några dagar få lyssna på Nicole Krauss, Jamaica Kincaid, Rachel Cusk, Siri Hustvedt och Han Kang var helt underbart fint. Sedan var samtalen med Max Porter och Per Petterson förstås något extra, och mötet med alla bokälskare vänner är alltid så mysigt.

Linda: Förutom alla fina möten med bokvänner var jag på ovanligt många bra seminarier i år. Samtalet med Martina Montelius och Beate Grimsrud var fantastisk och jag fick helt omvärdera min syn på den senare. Sedan var det mycket intressant att lyssna till Tayari Jones och Meg Wolitzer på seminariet med titeln USA, Trump och kvinnorna. Rolig och vass feminism bjöd såväl Caitlin Moran, som Linda Skugge och Maria Sveland på.

Fanny: Jag är riktigt förvånad för den där sedvanliga boksmällan har faktiskt inte drabbat mig. Väl planerade dagar med inplanerad vila verkar ha gjort susen. Jag bär främst med mig alla fina möten med bokvännerna – inte minst att vi lyckades samla hela kollot för samkväm och redaktionsmöte. Ut över det tar jag med mig Tayari Jones klokskap och samtalet mellan Caitlin Moran, Kate Davies och Bianca Kronlöf.

Lotta: Det allra bästa för mig är alla möten med alla bokkompisar, både nya och gamla. Jag har märkt att jag ofta går i “gubbspår” på mässan och lyssnar på gubbe efter gubbe – visserligen oftast väldigt intressant, jag gillar ju gubbar, men i år märker jag ett trendbrott och det har snarare varit kvinna efter kvinna. Tessa Hadley, Rachel Kushner, Silvia Avallone, Caitlin Moran, och den alltid så smarta och pålästa Katarina Wennstam har varit några av favoriterna. Men det allra, allra bästa seminariet var en blandning av både kvinnor och män, när Ingrid Betancourt, Martin Schibbye och Fikru Maru satt på samma scen och pratade om yttandefrihet, diktatur, frihet och fångenskap, och vad det gör med en människa när man blir berövad sin frihet.

Ulrica: Jag hade också en riktigt fin mässa i år. En torsdag som mest ägnades åt att insupa atmosfär och träffa vänner och bokkompisar, en lång och intressant fredag som avslutades med trevlig middag i sällskap av bloggvänner, och en lördag då jag helt avstod från mässgolvet och navigerade mellan seminarier. Här krävdes hård prioritering eftersom det var väldigt många bra programpunkter som krockade. Jag är allra mest nöjd med att jag prioriterade det fina samtalet mellan Yukiko Duke och Han Kang.

Viktoria: Min mässa var var lite av en medelmässa i år, även om det kändes fint att ta med tredje avkomman på mässan så att de alla har fått vara där och insupa litteratur. Den stora behållningen var alla möten med nära och kära bokvänner. Personer som jag kanske faktiskt lärt känna på bokmässor genom åren och numera ser som mina vänner. Prisutdelningen av Årets bok var dubbelt så rolig då det inte bara var en massa roliga människor där att prata med, det var dessutom kul att äntligen få veta vem som vann och därmed fått flest röster. Grattis än en gång till Stina Jackson!

Carolina: Jag hade en bra mässa, och bästa stunden var (precis som det nog brukar för mig) när jag råkade stöta på en programpunkt jag inte alls hade planerat in. Ett monterprogram där Anna Karin Palm berättade om Selma Lagerlöf i en halvtimme “bara blev” i stället för det fullsatta seminarium jag tänkt, och åh, så bra! Jag gick därifrån med en stor, stor lust att läsa om mina Selma Lagerlöf-böcker – det var alldeles för länge sen. Så min mässa blev inte lockelse efter nytt utan istället längtan efter gammalt. Så kan det också vara.

 

 

Kategorier
Evenemangskoll Ungdomsbokskoll

Bonnie-Sue Hitchcock är en vinnare

Linda
Peter Pan-priset är ett svenskt barnbokspris som delas ut till en författare vars bok har översatts till svenska. Det instiftades 2000 av IBBY-Sverige och Bok- och biblioteksmässan och ges till en mindre känd författare från ett geografiskt område som vi inte läst så mycket om i Sverige

En del av priset är att författaren bjuds in till Bokmässan, där priset också delas ut. Årets pristagare är Bonnie-Sue Hitchcock som skrivit boken Doften av ett hem, översatt till svenska av Helena Hansson, utgiven av Gilla Böcker. Jag var med under prisutdelningen och lyssnade sedan på Bonnie-Sue Hitchcock i samtal med Ann-Helén Laestadius som bland annat handlade om den miljö där deras böcker utspelar sig. Samtalet modererades av en mycket påläst Mats Wänblad, som inledde med ett bildspel från Fairbanks och Soppero, som är författarnas platser och på ytan ganska lika.

Doften av ett hem utspelar sig i Alaska på 70-talet och miljön är otroligt viktig, så viktig att staden Fairbanks nästan blir som en egen karaktär. Alaska som en del av USA är också central, då Ruths, en av huvudpersonernas, pappa dör i en flygolycka då han  är i väg till ett möte som handlar om huruvida Alaska ska bli en delstat eller inte. Flygolyckan formar hela livet för de delar av familjen som är kvar och Ruth och hennes syster växer upp hos sin mormor.

Bonnie-Sue Hitchcock har levt hela sitt liv i Alaska, men tillhör “the non-natives” och berättar att det finns väldigt många olika folkgrupper, ungefär 250 stammar, som är “native” i betydelsen ursprungsbefolkning. Begreppen har förändrats och när Hitchcock växte upp sågs hon som native eftersom hon föddes i Alaska och växte upp där. Nu är hon visserligen från Alaska, men hon tillhör inte ursprungsbefolkningen och är alltså inte native. Tankar kring identitet och tillhörighet är centrala i Doften av ett hem. En av huvudpersonerna, Dora, tillhör ursprungsbefolkningen och har inledningsvis en mycket lägre status. Under seminariet diskuteras frågan om huruvida vem som helst har rätt att skildra situationen för ursprungsbefolkningar, eller om det krävs att man tillhör det folkslag man beskriver. De landar i att en författare måste ha friheten att skriva om andra människor än sin egen grupp, men att det måste göras med respekt. Det tycker jag att Bonnie-Sue Hitchcock har lyckats med.

Dora är Hitchcocks favorit av de fyra huvudkaraktärerna. I boken flyttar hon in hos en annan familj och vi får egentlige veta ganska lite om vad hon varit med om, även om vi anar att det är något hemskt. Hitchcock pratade mycket om vikten av att de övergrepp som aldrig talas om, måste lyftas fram i ljuset. “Issues are real, but the characters are fictional”, säger Hitchcock om sin bok, men det kommer fram att det inte riktigt stämmer. Flera av karaktärerna är baserade på släktingar till Hitchcock. En scen där Ruth dansar och får höra att hon är söt och verkar hålla med leder till att hennes farmor klipper av hennes hår. Att skryta och förhäva sig själv var inget accepterat beteende. Exakt detsamma gjorde Hitchcocks mamma med hennes storasyster, för att hon inte skulle tro att hon var speciell.

Dansen är också viktig för karaktären Alyce, som älskar att dansa, men förväntas fiska med sin pappa hela sommaren och därför riskerar att missa intagningsprovet till den dansskola hon vill gå på. Något de fyra karaktärerna har gemensamt är hur lite de kan styra över sina liv och hur begränsade de är av sin familj och de traditioner och krav som kommer från dem. Den fjärde huvudpersonen Hank rymmer hemifrån tillsammans med sina två bröder, för att komma ifrån sin destruktiva mor. I Doften av ett hem turas de fyra ungdomar om att berätta historien om sina liv och de få drömmar de tillåter sig att ha. Det är välskrivet och framför allt intressant, då jag själv visste i princip ingenting om Alaska och livet där på 70-talet.

 

 

FOTO: James Poulson/Daily Sitka Sentinel

 

Kategorier
Kulturkoll

Silvia Avallone: “Vi behöver kultur mer än någonsin”

Lotta

Silvia Avallone är vid sidan av Elena Ferrante, Italiens största internationella författare. Hon är aktuell med sin nya bok “Där livet är fullkomligt” som handlar om klass och kön, och möjligheten att välja sitt liv som ung kvinna i Italien.

Ett av mina “måsten” på Bokmässan var att gå på ett seminarium med Siliva Avallone. Det var många som tänkte likadant eftersom kön ringlade sig lång utanför, och seminariesalen blev fullsatt. Men som tur är fick jag plats, och det blev ett härligt inspirerande samtal som simultantolkades. Vi i publiken satt med hörlurar på oss och fick tolkens direktöversättning i lurarna.

Silvia Avallone berättade om sin nya bok Där livet är fullkomligt och om sitt skrivande. Hon skriver inte om vykorts-Italien, det Italien dit vi brukar åka på semester, utan hon skriver om det andra Italien. Om förorten, ytterkanten, dit ingen åker. Och det är inte heller så lätt att ta sig därifrån. Vi har osynliga, men oöverstigliga, murar inom våra städer.

“Ungdomarna i förortsområdet är mina hjältar.”

Hon ville också utforska ämnet barnlöshet, ett ämne som är tabu i Italien. Man pratar inte om adoption eller om infertilitet, och det är något som Silvia vill ändra på.

Hon pratade också om vikten av ord, av kulturen, och läsning. “Läsning är sexigt, roligt och tufft.” Den bilden måste vi vuxna och samhället förmedla tydligare till våra barn och unga. Skola och studier är viktiga, framförallt i ytterområdena, för att kunna förändra sitt liv. Att läsa är politik, att skriva är politik.

“Vi har helt övergett tanken att kultur är ett medel för att klättra socialt. Men om du inte har orden, hur ska du då kunna ta dig framåt? Idag behöver vi kultur mer än någonsin, men det är det sista vi talar om i Italien.”

Kategorier
Kulturkoll

Betraktelser i retroperspektiv

helena-top

Så här fyra dagar efter Bokmässan 2019 så är det såklart alla bokvänner, alla kramar och möten man minns bäst. Jag tar också med mig till exempelvis seminariet “Rasismen i den amerikanska södern” där Pekka Heino modererade ett samtal med Tayari Jones, aktuell med Ett amerikanskt äktenskap och Thomas Mullen, aktuell med Vit eld, vilket bland annat resulterade i att jag köpte Jones bok och fick den signerad. Mullens första bok Darktown ligger här hemma i TBR-högen. Ett annat seminarium som var väldigt underhållande, tankeväckande och “edgy” var “Det hårda livet i London” med Kate Davies och Caitlin Moran, modererat av Bianca Kronlöf.

Men det fanns också andra betraktelser som jag gjorde under Bokmässan 2019 av mer eller minde uppseendeväckande karaktär:

  • Förvånansvärt få Gudrun Sjödénkläder, va? Var har hänt med kulturtanten?
  • Fick bevittna när ett förlag blev ombedd att packa ner vinet under minglet – gothiapolisen var i farten. Tre av fyra hann få sig ett glas bubbel.
  • Fascinationen som uppstod hos undertecknad när hon bevittnade hur en journalist skrev en lång text med pekfingervalsen. Lär dig människa!
  • Menssäkrad bokmässa kom synnerligen handy. Bockar, niger och tackar Menssäkrad för det.
  • Många förlag att flyttat till en annan del av mässgolvet. Inte okej för en geografisk analfabet som jag. Har svårt nog att hitta från b till c-salen.
  • Det regnar i Göteborg. Alltid.
  • Att Silvervägen av Stina Jackson blev årets bok var månne ingen skräll, men att Christoffer Carlsson Järtecken inte var med bland topp tre var förvånande.
  • 170 meter lång signeringskö till Thåström. Stackars Thåströms signeringshand.
  • Bokmässan hade 4.185 programpunkter i form av seminarier, scen- och monterprogram med totalt 3.098 medverkande och nästan 800 utställare.
  • En imponerande delegation från Sydkorea må jag säga.
  • The Historical Dinner Party, som arrangerades med Stockholms Kvinnohistoriska, blev tydligen “en magisk middag som nu förs in i historieskrivningen”. 39 kvinnor deltog och sorgligt nog var inte jag en av dem.
  • Temaland och Guest of Honour 2020 blir Sydafrika. Jag hör Annas glädjetjut! Dessutom blir teman för 2020: LÄS! LÄS! LÄS! och Digital kultur. Heja läsningen! Fler av oss stämmer in i glädjetjutet.
  • Bockar, niger och tackar svenska kyrkan för kaffet.
  • Jag kommer särskilt också minnas tanten som glodde snett när jag tog med mig en fralla in på seminariet, men som själv somnade under pågående samtal.
  • Min dra-maten fick avundsjuka suckar när jag delade på publikhavet när jag gick genom mässgolvet. Där kan ni gå med skrikande boknackar.
  • 86.132 besökare och alla gick just där jag skulle gå. Hela tiden.
  • Den där vita bakgrunden med loggan gör sig inte så himla bra på storskärm. Tråkig bakgrund i de fall de inte ändrade till aktuell rubrik på seminariet.
  • Folk blev bestulna på Park. Inte ok.
  • Johan Ehns ambitiösa signatur! Han ritade en ny häst i varje bok.
  • Jag tar med mig hur extremt viktig moderatorn är för ett lyckat samtal. Bevittnade en för överpeppad som skapade märklig energi på scen och en som helt förstörde samtalet.
  • Lokalfördelningen var något missräknad, va? Flera stora gäster som fått mindre lokaler där köerna ringlade sig långa.
  • Denna dyra mat!
  • Sist men inte minst: Undertecknad fick en aha-upplevelse då hon förstod att Han var en hon och inte en han som hon hela tiden trott. #truestory

 

Foto: “Binoculars” av Marco Verch Professional Photographer and Speaker
Follow

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll

Kulturkollo möter Per Petterson

 

Per Petterson är sverigeaktuell med en ny roman, Män i min situation. I fredags förmiddags fick vi en pratstund med honom inne på bokmässan.

När vi fick besked om att vi skulle få samtala med en av nordisk litteraturs finaste författare så började jag (Anna) febrilt leta efter hans prisbelönta Ut och stjäla hästar, var hade min man ställt den? Jo, mellan John Updikes Haren vilar och No Country For Old Men av Cormac McCarthy. Den placeringen var ganska lyckad tyckte Per Petterson, de romanerna handlar precis som många texter i hans författarskap om de där fåordiga männen som kanske inte har det helt enkelt med att kommunicera.  Ut och stjäla hästar kom i somras som film och Per Petterson hade inget att göra med själva filmatiseringen, han litade på att Hans Petter Moland skulle förvalta berättelsen om Trond och det visade sig att han varit lojal mot romanen. Trots det så var Per rejält nervös när han såg filmen på filmfestivalen i Berlin. Skulle publiken applådera?

Det gjorde de och vi i i Kulturkollo applåderar också den nya romanen. Per berättar att det tagit sex år att skriva Män i min situation och att det delvis varit för att han i den här senaste boken närmar sig det allra svåraste att skriva om – förhållandet mellan far och döttrar. Han har själv två döttrar som han flyttade ganska långt ifrån för kärleks skull och att välja mellan kärlek och sina barn är en omöjlig uppgift.

Arvid Jansen, han är författare och trebarnsfar och huvudkaraktären i flera av Pers böcker. I Män i min situation så börjar romanen med att han blir lämnad av sin fru Turid. Arvid tappar fotfästet och hans rastlöshet tar sig helt absurda former. Han närmast lever i sin bil, han kör till Sverige för att kunna läsa, han träffar nya kvinnor att hitta en smula tröst hos och han kan inte stanna upp. Vad är det Arvid febrilt försöker fly ifrån? Just den där personligheten med en stor rastlöshet erkänner Per kommer från honom själv, han är också en mycket rastlös person. I Arvids fall så handlar det om flera saker som jagar honom. Hans mor, far och bröder har omkommit i en otäck olycka, hans fru har lämnat honom och han inser att det sista året tillsammans med frun varit ett liv i lögn. Arvid klarar inte att vila i sig själv, vem är han egentligen?

Arvid kan inte skriva, han kan inte läsa, han kan inte förmå sig att köpa fotogen till kaminen utan han lever bokstavligen i kylan. Han inser att känslorna är så avtrubbade att han inte ens känner något när han går till föräldrarnas grav, han har inget att säga dem och tystnaden liksom förs vidare till relationen mellan Arvid och hans flickor. Som läsare blir man nästa arg, varför slåss inte Arvid för relationen med sina barn? Per menar att bandet mellan Arvid och flickorna är mycket starkt, särskilt har Arvid och den äldsta dottern Vigdis något som förenar dem samtidigt som han sviker dem, sviker henne. Han har inte orken, han har inte kraften eller förmågan. Liksom att han inte hade förmågan att hålla relationen med Turid levande, han får hela tiden erbjudanden om kärlek och vänskap men han klarar inte riktigt av det. Han vill hellre dö än att bli ratad och samtidigt så kan han inte lista ut hur han skall kommunicera. Han har noll koll.

Per Petterson berättar att han ständigt blir överraskad när han skriver, han har ingen plan färdig när han börjar skriva. Han själv och Arvid har det gemensamt att de båda tar väldigt lång tid på sig att skriva. Arvid tassar runt sitt skrivande och klottrar ned något med en blyerts på en servett eller så, Per själv tillbringar tiden med att vänta. Flera år gick innan han ens kom igång med den senaste boken och tankarna gick mest till att fundera över om han skulle hinna fylla 70 innan nästa bok skulle bli klar … Det som hindrade honom var att ta sig an de svåra erfarenheter som han själv kunde relatera till: sorg depression och döttrarna. Det blev allt svårare att skriva. Han tog då J M Coetzee på orden: Always Move Towards Pain When Making Art. Han fick bestämma sig för att stanna i det jobbiga, klamra sig fast och arbeta sig igenom.

Han visste tidigt att han skulle bli författare och när han ser tillbaka på sina första försök så kallar han dem “liksomlitteratur”. De var bara dåliga kopior av sådant som vi alla har läst förut, till slut kom dagen när han var tvungen att försöka skriva något som han faktiskt hade koll på och som han kände till. Han skrev då en novell om en familj som liknande hans egen barndomsfamilj och då hittade han till Arvid Jansen som pojke. Den novellen blev såld och fler följde. Debutnovellsamlingen var ett faktum. Vid 35-års ålder kom den och det har inte blivit enklare att skriva allt eftersom åren har gått. Han skulle önska att det var så men det är fortsatt svårt.

I Män i min situation är en av temana klass, Arvid som är författare från arbetarklass förlorar på sätt och vis Turid till de färgglada, pratsamma akademikerna och man undrar hur Arvid hade uppfattat bokmässan? Hade han trivts? Per tror att han nog skulle varit ganska bortkommen och generad. Samtidigt så dras ju Arvid (hej Röda Rummet!), likt Strindberg till de där högreklasskvinnorna som han erövrar.  En reflektion som vi delar med Per är att röster från arbetarklass och diskussionen kring betydelse av klass har tystnat. Han menar att den politiska litteraturen är stor men den diskuterar ofta de enskilda frågorna som t ex hbtq- frågor eller representation istället för att ta sig an den grundläggande frågan om klass och möjligheterna och tron på at bygga ett gott samhälle för alla oavsett kön, ras eller ekonomi.

Per berättar att han fortsatt har en stark känsla för sin arbetarklassbakgrund.  Han växte upp förankrad i arbetarklassen och samtidigt i den där tiden då klassresorna verkligen var möjliga. Han ville bort från kroppsarbetet och kunde utbilda sig men han ville inte. Han själv ville inte bli förfrämmad från sin familj, sina vänner och grannar. Det fanns bara en väg ut ur det dilemmat och det var att bli författare. Som författare kan han befinna sig i alla klasser, han ställer sig i den sociala hissen och dricker te med drottningen ena dagen och öl med stammisen på puben den andra.

Ibland har Per Petterson blivit anklagad för att skriva macho-böcker men då kan man rekommendera dem som säger så att de behöver läsa lite noggrannare. Arvid i den senaste romanen är en man som visar alla mänskliga sidor och Män i min situation är en naken och ärlig text som berör på alla vis. Missa inte heller Jag förbannar tidens flod som är en helt fantastisk roman med vackert avskalat och närmast poetiskt språk, snillrikt sammansatt berättelse i flera olika tidsplan och underbara miljöbeskrivningar. Allt det som är Per Pettersons signum!

Stort tack till Per Petterson som så generöst delade med sig av sin tid till oss och tack till Sekwa förlag som möjliggjorde samtalet.

 

Kategorier
Kulturkoll

Att leka med spänningsgenren

helena-top

Var går gränsen mellan spänning och skräck? Måste det finnas en gräns? Och vilka trender väntar runt hörnet? 

Helena Dahlgren modererar ett samtal mellan Mats Strandberg, Camilla Sten och författarduon Mattias Leivinger och Johannes Pinter där de undersöker gränslandet mellan spännings- och skräcklitteratur. 

Inom deckargenren är det fler ramar och regler att förhålla sig till, medan att författaren till en skräckroman kan tänja på gränserna, och förväntas göra det, vilket hela panelen tycks vara enig om. Helena Dahlgren lägger fram tesen att deckare kan sägas går från kaos till ordning medan skräck går från ordning till kaos. Författarna nickar instämmande. Mattias Leivinger och Johannes Pinter har dock försökt att förena de båda stilarna när de rör sig i ett gränsland mellan kriminalroman och skräck. Strandberg kommer fram, lite förvånat, till slutsatsen att han också skrivit deckare utan att riktigt tänkt på det förrän nu; såväl Engelsforstrilogin som Slutet är inte bara skräckhistorier utan också inkluderar mordgåtor. 

Mattias Leivinger förklarar det delvis genom att säga att deckarläsarna kan tänkas vara mer konservativa. Samtalet leds in på skräcken och att det forfarande är en relativt smal genre i Sverige, men som de alla ser är på uppgång.
Camilla Sten konstaterar att många säger att skräck inte är en stil för dem, men samma personer ser gärna på Stranger things. Strandberg håller med och jämför det med alla som hävdar att de inte läser fantasy, men älskar Game of Thrones. Onekligen känner jag igen mig i de här beskrivningarna, men jag ser snarare min mer frisinnade streamingsmak som en trigger till att även börja läsa dessa genrer. Eller ja, fantasy är månne fortfarande inte min kopp te, men till skräcken har jag hittat.

Den här lilla spaningen blir min sista under Bokmässan 2019. Nu ska jag äta en sista lunch till oskäligt pris innan jag åker hem med tunga väskor och trött men lättsamt sinne. 

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Han Kang – om tingen som en vit tråd i livet

linje-ulrica

Jag hade inte läst något av Han Kang innan jag gick på seminariet “Om tingen som en vit tråd i livet” igår på Bokmässan. Jo, jag hade bläddrat i Den vita boken och konstaterat att det här verkligen var något jag ville läsa. Och det är ju just på mässan det finns chans att lyssna på internationella författare. Lägg där till att Sydkorea är guest of honor på mässan i år och att seminaret modererades av Yukiko Duke så förstår ni ju att detta var en given programpunkt för mig och många andra.

Den vita boken är författarens tredje bok som översatts till svenska och den skiljer sig från de tidigare romanerna Vegetarianen och Levande och döda. Här skriver hon en slags kortroman eller prosapoesi. När Yukiko Duke frågar Han Kang vad hon själv kallar genren svarar hon:  “It’s  a format that’s difficult to classify. I call it ”just a book”.

Samtalet sker på engelska och till stora delar via en tolk, men vi i publiken lyssnar  till Hang Kangs vackra och lågmälda koreanska nästan andlöst i väntan på att tolken ska översätta åt oss.

Han Kang berättar att boken som består av 60 fragment av text – alla om vita saker – är en produkt av en lång periods skrivkramp som hon drabbades av. Hon hade redan tidigare gjort en lista på vita saker som hon ville skriva om, men det var först under en resan till Polen där hon i flera veckor var omringad av språk hon inte förstod, kunde använda sin lista och börja skriva igen. Hon fick inspirationen när hon på en utställning såg en film från Warszawa som efter andra världskriget var en totalförstörd stad. På filmen såg staden såg vit ut och Han Kang trodde först att det var snö, men det var husens vita marmorfasader som var krossade. Bilderna av “den vita staden” födde idén om att skriva boken om en syster som dog kort efter födseln – bara två timmar gammal.

Berättelsen om systern levde vidare i familjen eftersom mamman – som var den enda som såg barnets ögon – berättade om dem och hur vackra de var många gånger för Han Kang. Det väckte en längtan hos henne efter att få träffa sin syster, men också att tänka på och se på saker genom sin systers ögon. I boken gör hon det möjligt genom att låta systern leva i hennes kropp. Men hon inser också att de inte kan samexistera, för Han Kang hade inte funnits om systern inte dött.

Hang Kang berättar att texten kom till henne som en helhet, som att skriva poesi, och att det är en mycket personlig bok. På Yukikos Dukes fråga om hur det var att skriva en så här smärtsam bok, svarar Han Kang att smärta är en stor del av livet, men hon ville inte bara skriva om smärta, utan också inge hopp om att det finns saker inom oss som inte kan förstöras.

En mycket fin sak med det här seminariet var att författare läste flera stycken ur sin bok för oss och efter varje stycke på koreanska läste Yukiko Duke motsvarande stycke i den svenska översättningen. Samtidigt visades författarens egna foton som var inspirerade av texten. Det blev mycket finstämt och vackert.

Som ni förstår blev jag ganska tagen av både författaren och det här framförandet. Senare på kvällen började jag läsa Den vita boken och nu på tåget hem från Göteborg läste jag ut den. Den är verkligen mycket gripande och känslosam. Det är en bok som man egentligen inte ska skynda igenom och jag får en känsla av att jag kommer vilja återkomma till den här texten. Varje litet stycke är så laddat – den till synes ganska tunna boken är full av innehåll. I sin presentation av boken sa moderatorn att varje litet textfragment glimmade som en diamant och jag kan inte annat än att hålla med. Den vita boken är verkligen en annorlunda och vacker läsupplevelse.

Titel: Den vita boken
Författare: Han Kang
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår:
2019
Kategorier
Evenemangskoll Romankoll

När gammalt möter nytt – och en tävling!

Idag lyssnade jag på ett samtal mellan tre fina författare som alla skrivit om hur livet på landet möter livet i stan, hur gammalt möter nytt och hur traditionella könsroller möter mer jämställda och moderna. Ava Audur Ólofsdóttir är aktuell med sin roman Fröken Island som jag skrivit om här, Elin Olofssons nya heter Herravälde och Dörte Hansens roman heter Middagstimmen.

Jag ser mycket fram emot att läsa Middagstimmen, Hansens förra roman Körsbärslandet var precis i min smak. Jag har redan läst allt som Olofsson och Ólafsdóttir skrivit så de kan jag verkligen rekommendera och beröringspunkter mellan deras senaste böcker verkar finnas många.  Samtalet flöt på mellan längtan efter att lämna byn som man vuxit upp i eftersom man tror att världen pågår någon annan stans, friheten som anomymitet i exil eller i en storstad kan ge men också den lojalitet som växer fram i en by där alla känner alla och där man väljer att titta åt ett annat håll för att hålla sams. Kärleken till konsten och skrivandet, hur kvinnors villkor i både skrivande och ekonomisk självständighet har förändrats genom tiderna och vardagslivet på landsbygden ter sig var andra ämnen som avhandlades.

Om någon ännu inte har upptäckt Ava Audur Ólafsdóttirs författarskap så har ni möjlighet nu. Vi har fått  chansen att tävla ut ett paket med hennes nya roman Fröken Island och den pocketaktuella Rosa Candida.

För att vara med och tävla så skriver du en kommentar här nedan innan lördag den 5 oktober kl 24. Vi meddelar vinnaren på söndag den 6. Varmt välkomna att pröva lyckan!

 

 

Kategorier
Evenemangskoll

Från suffragetterna till #metoo

Linda

Tema Jämställdhet var på förhand det tema som lockade mig mest på årets Bokmässa och därför är det också naturligt att jag skriver om ett av de seminarier som ingår i temat. Medverkande på seminariet Från suffragetterna till #metoo var Helén Pankhurst, Ida Östensson, Anne Atombo, modererat av en tyvärr lite övertänd Alexandra Pascalidou.

Helen Pankhurst har ett arv att leva upp till. Namnet förpliktigar, men reaktionen från andra kunde vara så är positiv som negativ. Hon tar med oss till 1 oktober 1913 när Sylvia Pankhurst höll tal här i Göteborg. Hon vill också lyfta frågan om hur vi hade valt att kämpa för kvinnors rättigheter då. Vilken ledare hade vi valt, vilka metoder och vilken politisk inriktning? Pankhurst vill ha färre regler för vem som kan kalla sig feminist och att den minsta gemensamma nämnaren måste vara att vi är kvinnor. Kan hon ställa sig bakom sina släktingar användning av våld, undrar Pascalidou? Det var inte det första de gjorde, påpekar Pankhurst och det var faktiskt ingen som dödades av en suffragett och det handlar faktiskt om synen på vad som är tillåtet för kvinnor och även om våld var en liten del av kampen är det vad många fokuserar på.

Anne Atombo är feministisk aktivist och kämpar för mänskliga rättigheter i Kenya. Även om #metoo inte var så stort i just hennes hemland, inspirerade den även om deras kamp såg annorlunda ut. Kampanjen ”my dress, my choice” var stor och handlade om kvinnors rätt att se ut som de ville. Utmaningarna globalt påverkar deras liv, men när suffragetterna kämpade för rösträtt, var många länder i Afrika fortfarande kolonier. När de fick demokratiska rättigheter var det ingen könsskillnad på pappret, även om ojämlikhet självklart finns. Hon berättar t.ex. om hur skatt på mensskydd tagits bort, men ändå är något som å har råd med. Kampen är ibland lik, men skiljer sig också åt. Ofta försöker de inkludera männen i debatten för att kunna få förändring på riktigt.

Är Sverige ett feministiskt paradis? På många sätt, men vi är inte färdiga, säger Ida Östensson, som grundade stiftelsen Make equal och var med och grundade FATTA. Hennes frustration är påtaglig och hon funderar mycket på vilken roll som männen ska ges i jämställdhetskampen. Pankhurst påpekar att få män ens är intresserade av att delta och pekar på de få män som finns i publiken idag. Det är bra att män lyssnar och visad intresse, men de måste inte alltid vara en del av debatten. Samtidigt måste vi sluta se de män som faktiskt deltar som annat än feminister.

Precis som gällande suffragetterna blir fokuset kring #metoo ganska märkligt. Det mesta handlade om stora grupper som faktiskt vågade berätta om orättvisor och övergrepp, men ändå anklagas #metoo för att ha gått för långt för att några män namngetts och anklagats offentligt, något som media egentligen borde ta ansvar för.

Tyvärr får de internationella gästerna lite för lite plats under seminariet, då såväl Pankhurst som Atombo hade kunnat ge andra, nya perspektiv till den debatt som i Sverige har fastnat lite. Jag håller med Pankhurst att det handlar om att förändra normer och att det måste ske brett. Vi kan alla ifrågasätta sexism i vardagen och förhoppningsvis påverka så att det blir strukturella förändringar. De behövs också globala förändringar och en bred kamp för förändring. Dialog är väldigt viktigt, inte minst som inspiration för de som befinner sig längre ifrån jämställdhet än de flesta i Sverige.

 

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Och vinnaren är …

Klockan 16 idag så fick vi redan på vem som vunnit den hedervärda titeln Årets bok 2019. Vi spekulerade lite om utgången i måndags här på kollot och visst blev det så att favoriten höll. Grattis Stina Jackson som vann läsarnas pris för sin debutroman Silvervägen.  Vi hade just den titeln som Kulturkollo läser i slutet av 2018, det var en fin bok att samtala om i bokcirkelform.  Då fick vi också  en exklusiv intervju med Stina. Läs gärna den och har ni ännu inte hittat till Silvervägen så läs den också!

 

Grattis än en gång Stina Jackson!