Etikett: David Bowie

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Fanny listar 2019

2019 har i allmänhet varit lite av ett mjä-år – ett mellanår där det mesta bara har varit. Varken bu eller bä så att säga. Läsmässigt så har 2019 i alla fall mot slutet varit ett toppenår. Jag har fått ett oväntat och sällan skådat läsflow under den hemska, hemska hösten. Så i jämförelse med föregående år så har jag faktiskt fördubblat antal lästa böcker, vilket känns ovanligt bra så här års när årets ska bedömas, listas och kategoriseras. Här följer min lista över 2019:

Årets mest oväntade: Att jag lyckades underhålla läslusten hela hösten. Dock till priset av att inte stanna upp och blogga om det jag läst.
Årets klassiker: Jag har inte läst en endaste klassiker under året – bara nyutgivet. Den jag dock tror kan kvala till att bli en modern klassiker är Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.
Årets kvinnokamp: Kring denna kropp av Stina Wollter 
Årets historiska: Själarnas ö av Johanna Holmström. Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…
Årets obehagligaste: Klubben av Matilda Gustavsson. Jag har ännu inte bloggat om boken, men jäklar i min låda vad jag jag fick uppleva skenande känslor under läsningens gång. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.
Årets dystopi: Margaret Atwoods Oryx och Crake, som skildrar en värld som gick under i genmodifieringens spår.
Årets nya bekantskap: Sally Rooney och hennes Normala människor.
och Celeste Ng och Små eldar överallt.
Årets ögonöppnare: Lisa Wingates Innan ni tog oss, som handlar om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och föreståndare Georgia Tann, som under första halvan av 1900-talet sålde fattiga barn till rika familjer över hela landet. Det är en vansinnigt gripande historia som Wingate har skrivit. Den skräck som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda.
Årets återseende: Jonas Brun. 2012 blev jag helt betagen av hans intensiva och fängslande språk i Skuggland, men sen har jag inte kommit mig för att läsa mer av honom. Häromdagen läste jag dock hans Ingen jämfört med dig. Och. Den. Var. Så. Bra.
Årets huvudperson: Vissa huvudpersoner gillar jag att ogilla och andra gillar jag att gilla. Eleanor Oliphant i Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt tillhör gillar att gilla-kategorien. Hon bryter normer, hon bryter mot de osynliga sociala reglerna och hon är obarmhärtig i sitt sätt att uttrycka sig.
Årets kan-inte-släppa-den: Testamente av Nina Wähä. Kan inte sluta tipsa om den.
Årets läskigaste: Slutet av Mats Strandberg. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar.
Årets debut: Allt jag fått lära mig av Tara Westover 
Årets skandal: You did it again! Svenska Akademien. Nobelpriset i litteratur. Peter Handke.
Årets underskattade: Det här är kanske inte en helt klockren utmärkelse, men jag tänkte passa på att tipsa om en bok som inte allt för många verkar ha läst än. De trasiga flickorna av Simone St. James. Det är internatskola, hemligheter och mord. Det handlar om oönskade flickor, om vänskap och rädslan för Mary Hand.
Årets spontanaste: Om jag inte missminner mig så tipsade Malin Persson Giolito om The Mars Room på något socialt flöde. Jag var för stunden mellan böcker och högg direkt tag i nämnda bok och jag ångrar inte en sekunds läsning. Det är ett osentimentalt och skrämmande porträtt av Romy, som avtjänar dubbla livstidsstraff, och fängelsevärlden i USA. Boken är officiellt bannlyst i rättvisesystemet i Kalifornien, vilket gör läsningen än mer intressant så klart.
Årets sönderpratade: Det här är absolut ingen kritik utan en otålighetsgrej. Jag väntar på att hajpen och snacket kring Elin Olofssons Herravälde ska lägga sig så jag kan börja läsa.
Årets scen: Bullar och bång på Stålboms konditori körde sin final sommaren 2019. Nu blir det inge mer. Bäst i år på den scenen var Thomas Di Leva som tolkade Bowie.
Årets artist: Föll som en fura för Billie Eilish
Årets låt: Enligt Spotify så var det tydligen den här, så den får lämpligt nog avsluta min årslista:

Vi ser fram emot att få läsa era årssammanfattningar! Publicera dina egna svar på din blogg, men glöm inte att länka så att vi hittar till dig!

Kategorier
Lyrikkoll

En riktigt god jul kära läsare!

Linda

Julafton idag och säkerligen en dag som ägnas åt annat än bloggläsande, men vi på Kulturkollo vill ändå önska er en riktigt god jul oavsett när hälsningen når er. Vi önskar er en jul fylld av vila, värme, gemenskap och självklart fin läsning. Min plan var att välja en dikt som julhälsning, men se det var inte det lättaste. Ernst-citat om julen hittade jag däremot massor, som det här ytterst märkliga:

Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula?

Men sedan hittade jag en dikt av Zacharias Topelius, som också tonsats och som finns med i Karl Bertil Johnsons julafton, ett program jag aldrig hade sett innan jag firade jul med makens familj.

 

Nu så kommer julen,
nu är julen här,
lite mörk och kulen
men ändå så kär.
Han i salen träder
med så hjärtligt sinn
och i högtidskläder
dansar barnen in.
Ljusen i lanternan
glimmar högt kring dem,
liksom klara stjärnan
över Betlehem.

 

Och så måste jag bjuda på min absoluta favoritjulsång alla kategorier. En riktigt god jul önskar vi er med hjälp av Zacharias, David och Bing (eller om det kanske är den nye butlern)!

 

 

Photo by Mel Poole on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll

Rymden, säger ni?!

helena-top

Visste du att det finns en musikgenrer som heter Space music? Inte jag heller. Det är en subgenre till new-age music och beskrivs som ”tranquil, hypnotic and moving”. Den associeras med lounge-musik och hissmusik. Där – där – tappade jag intresset. Så här blir det ibland när man inte känner att man har något att ta ifrån kring ett veckotema. Jag läser sällan (aldrig) om rymden eller historier som utspelar sig i rymden. Jag tittar sällan på rymdfilmer eller serier och jag klarar helt enkelt inte av att tänka på rymdh**vetet utan att bli tokig, så jag låter bli.

Jag gör helt enkelt som jag brukar: googlar runt och klickar mig vidare i YouTubes djupa arkiv. Här kommer en okommenterad sammanfattning av vad jag hittar som blir en spännande associationskedja. Inleder med ett klipp där Harry Martinsson intervjuas om den nya hemska mediet: Televisionen! Varför Martinsson? Aniara, så klart.

Intervju med Harry Martinson

Babylon Zoo Spaceman

David Bowie Life On Mars

David Bowie Imagine

The Beatles Across The Universe

Elton John Rocket Man

Rocketman film

Foto: Space-1_5 av Reuben Flounders

Kategorier
Romankoll

Regnvakt – Tatiana de Rosnay

 

”fluctuat nec mergitur”

Ibland hittar man till de där böckerna när vädret liksom är en av huvudkaraktärerna i romanen. Jag tänker till exempel på hettan och torkan som gör vattnet så värdefullt i Maja Lundes Blå, den heta sommaren 1976 som påverkar familjerna i både Roland Butis Torkans år och i Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell och så den veritabla syndafloden som totalt översvämmar hela Paris i Regnvakt. 

I den får vi möta fotografen Linden Malegarde som är på väg till Paris för att fira sin fars 70-årsdag och föräldrarnas bröllopsdag. Planeringen för att samla familjen med föräldrar, syster och bror har pågått länge och nu när väderleksrapporten säger regn så tänker de inte låta sig stoppas. De anländer från NY, London och släktgården i Vénozan och fadern Paul är som vanligt mycket tystlåten. Han trivs allra bäst hemma tillsammans med sina träd och han har svårt att förstå sig på Lindens kringflackande liv som fotograf och ännu svårare har han att acceptera att sonen lever samman med en man. De anländer alla till sitt hotell och snart så blir situationen i staden så allvarlig att  Linden börjar fundera på om de ändå skulle stannat hemma, de måste dock stanna för båda föräldrarna blir hastigt sjuka. Fast på ett hotell, granne med undergången, blir de tvingade att börja tala med varandra så gott det nu går. Faders ögon strålar av kärlek från sjukhussängen och Linden pladdrar på om vädret … Det är en bild som jag mer än väl känner igen.

När jag intervjuade Tatiana de Rosnay via Skype i februari 2018 så var det som om vi förpassats rakt in i romanen. Några veckor tidigare hade Seine stigit över alla bräddar och när hon berättade om sin nyutkomna bok så kändes den märkligt nära. Jag själv bor precis bredvid en å som med jämna mellanrum hotar att svämma över och innan sommaren skickade MSB ut små broschyrer som uppmanar oss att preppa och förbereda oss för att klara oss utan el och vatten, vår krisberedskap måste bli bättre. Helt klart är det så och en av min mans sista inköp i livet var en vevradio till dottern som hon skulle kunna lyssna på om utfall det blev elavbrott. Översvämningar och orkaner kan vi förbereda oss på men den andra sortens kris, att någon nära blir hastigt sjuk och dör, den behöver vi också preppa oss för. Så gott det nu går.

Katastrofkänslan som blir så påtaglig genom Lindens lins och beskrivningen av Paul Malegarde som är en man av få ord som älskade sina träd, levde med sina träd och med David Bowie som husgud är en av romanens stora behållningar. Det är de små detaljerna, som Lindens kärlek till sin Leica eller beskrivningen av hur Paul köper en vinylskiva och totalt faller in i ett nytt universum som gör att den här romanen kommer att stanna i mitt minne.

”det gungar men hon sjunker inte”  passar som motto för både Paris och ers undertecknad.

Kategorier
Kulturkoll

Den obehagliga ångestfyllda rymden

Lotta

Rymden har alltid skrämt mig. Jag kan inte för mitt liv förstå den dröm som många har – att bli astronaut, åka till månen eller iväg till främmande galaxer. När jag var liten var jag rädd för två saker – ryssen och svarta hål. Antingen kommer ryska soldater och invaderar mitt hem, eller så kommer jag att bli uppslukad av ett stort svart hål. Båda sakerna ter sig som tämligen osannolika nu i vuxen ålder, men den där ångesten inför den oändliga rymden den finns kvar.

Min hjärna kan inte riktigt ta in oändligheten. Jag kan inte greppa hur stort allt är och hur liten jorden är (som ju är så FANTASTISKT stor!). Mina kulturella inspel om rymden är därför pinsamt få. Jag kan bara inte med rymdäventyr. Vilket kan tyckas lite konstigt när jag älskar att läsa om andra äventyr, pionjärer, upptäcksresande, människans kamp mot elementen och sig själv. Bara inte i rymden.

Andelen böcker som jag inte läst klart kan man räkna på ena handens fingrar, jag läser i princip alltid ut den bok jag börjar läsa. Men en bok som jag faktiskt inte tog mig igenom är Liftarens guide till galaxen. Jag fattade inget. Och att se rymdfilmer med mig är som att se film med en treåring ”Varför gjorde han så där? Vad hände nu? Hur kan det bli så?” Som Interstellar, hallå vem fattar den? Inte jag.

Så nä. Rymden är inte min grej. Men David Bowies Space Oddity är en av de bästa låtar som gjorts, ever, och defintivt den bästa rymdlåten. Rymdångest när den är som bäst.

https://www.youtube.com/watch?v=cYMCLz5PQVw