Kategorier
Romankoll

Leena Lehtolainen återvinns på ett märkligt sätt

Linda
Leena Lehtolainen är en av Finlands främsta deckarförfattare. Hennes serie om polisen Maria Kallio inleds med Snöjungfrun och det får bli min vintriga koppling. Albert Bonniers förlag gav ut de fem böckerna i serien med start 2007 och sedan försvann Lehtolainen från den svenska marknaden. Några år senare 2012 gav Bazar förlag istället ut bok nummer 11 i serien och nu var det Kallios dotter som stod i centrum.

På finska finns dock en hel rad titlar av Lena Lehtolainen och jag har (trots mina obefintliga kunskaper i finska) fått fram att det finns många fler böcker om Kallio. Jag har också klurat ut att Snöjungfrun inte alls är den första boken i serien, utan den fjärde. Originaltiteln är nämligen Luminainen och enligt Lehtolainens hemsida (som jag fattar i princip ingenting av) är det den fjärde boken i serien. Totalt finns det 11 böcker om Kallio, där den sista (eller i alla fall den senaste) är Minne tytöt kadonneet från 2010, som gavs ut på svenska 2012 med titeln Var är alla flickor nu?  Alla titlar i serien i finns alltså inte översatta, men mer om det senare, för det är snurrigare än man först kan tro.

Men varför skriver jag om ett gäng gamla finska deckare kanske ni undrar? Av två anledningar. Dels är det riktigt bra böcker i sin genre och de har dessutom dykt upp i nyutgivning. Totalt sex titlar finns nu som ljudbok, inlästa av Rachel Mohlin och som e-böcker. Det är Word Audio Publishing som redan i december gav ut Snöjungfrun och Dödsspiralen. (Kuolemanspiraali)

Vändpunkten (Tuulen puolella), del 3 eller 6 beroende på hur man ser det, kommer i januari, Falska förespeglingar (Ennen lähtöä) (i februari och Studio Näktergalen (Rivo satakieli) i mars.  Därefter hoppar utgivningen igen till bok 11 Var är alla flickor nu? och för att snurra till det ytterligare är Studio Näktergalen inte del 8, som vore logiskt, då de tidigare översatta böckerna är del 4-7. Istället är den del 9. Jag kan inte hitta någon översatt bok med den finska titeln Veren vimma (2003) och del åtta i serien, samt Rivo Satakieli (2005) som är del 10 i serien. Hur snurrigt får det egentligen bli? Och framför allt,  hur ska en stackars icke finskkunnig kunna läsa alla böcker i serien om Maria Kallio?

En titt på Wikipedia visar att del 1-3, 8 och 10 finns översatta till tyska, så den som är beredd att borsta av sina gamla gymnasiekunskaper går det att ta del av hela serien. Jag tror att jag hoppar det, men hoppas att något förlag kan reda i röran och översätta de saknade titlarna. I alla fall del 8 och gärna också del 10.

För mig som är en aning fyrkantig och gärna vill (läs MÅSTE) läsa en serie i rätt ordning är serier som ges ut i fel ordning riktigt jobbigt. En annan författare vars böcker förlaget (i detta fallet Lind & co) misshandlat är norske Jørn Lier Horst. Första boken som gavs ut i serien om polisen William Wisting var den åttonde i serien. Efter del 8 gav förlaget ut del 9, därefter del 7, del tio, del fem och del 6. Jag får panik bara av tanken på kaoset som skapas för läsaren. När Wahlström & Widstrand tog över utgivningen gav de ut Katharinakoden som är nummer 12, vilket förvisso är logiskt, då Wisting börjar jobba med kalla fall, men ändå tråkigt då delar av hans historia försvinner.

Är ni som jag och måste läsa deckarserier i ordning, eller fokuserar ni mest på de enskilda fallen och struntar i den mer privata berättelsen om poliserna som pågår under hela serien?

Bild: Anneli Salo från Turku Bookfair 2013

CC BY-SA 3.0

Kategorier
Kulturkoll

Oxford, Inspector Morse och efterföljarna

linje-viktoria

Denna vecka på Kulturkollo handlar allting om gubbar. Farbröder, äldre herrar, män men framför allt som sagt, gubbar. Min egen favoritgubbe är egentligen min egen morfar, som jag än idag saknar något otroligt trots att det är många år sedan han gick bort.

Men nu är det ju rätt få som kände min morfar så om man kikar lite mer åt populärkulturen till så finns det framför allt en som jag ofta återkommer till. Inspector Morse, Kommissarie Morse på svenska, gestaltades briljant av John Thaw i TV-serien från 80- och 90-talet. Han är en sådan där tröstefigur som jag ofta plockar fram när jag behöver en farbror att håla i handen. Dessutom är han väl nästan så gubbig man kan vara. Introvert, självupptagen, öldrickande operaälskare med en gammaldags gentlemannarespekt för det andra könet. Inte alltid så modern men alltid med gott hjärta. En farbror som till stor del finner tröst i samma daterade intressen som jag, konst, poesi, musik och i motsats till mig även pussel och korsord. Å andra sidan gillar han kanske inte direkt deckare och nagellack… När jag går vilse återvänder jag ofta till Morse och blir påmind om att jag ju faktiskt också gillar sådant där och plockar fram någon gammal poesibok eller Allegris ”Miserere” på Spotify. Det är ett sätt att varva ner. En sävlig farbror som gör sitt jobb och det väl, men ändå lyckas vara ignorant om världen omkring honom. Oxford-miljöerna gör onekligen också sitt till för att förstärka stämningen i serien.

Kategorier
Romankoll

Tänk er ett mord mitt i Downton Abbeys julspecial?

Idag är vi glada att presentera gästbloggare Bokomaten, en fellow julknarkare som har koll på det här med julböcker och lär oss ett och annat om period crime:

Ni vet den där låten av Adolphson och Falk? Mer jul? Där brukar ni ha mig när december närmar sig. Jag inbillar mig först varje år att jag tycker bäst om Halloween av alla högtider men sedan bara BAM så kommer julen med full kraft och jag går crazy på julbak, förbereder julmat i veckor och läser massor med julböcker både för min son och för mig själv. Jag läser inte så särdeles mycket chick lit annars men under december brukar julslisket åka fram och jag bara älskar historier med folk som finner julfriden efter lagom många prövningar.

En annan genre som jag är omåttligt förtjust i är en genre som jag däremot vet inte är fullt lika utbredd, vare sig i bokhandeln eller på bloggar eller andra sammanhang. Jag är nämligen väldigt svag för period crime och speciellt om det förekommer snö och en tomte eller två.

Period crime är alltså en kriminalhistoria som antingen är skriven för länge sedan eller som utspelar sig i dåtid. Föredragningsvis 20-50-tal, men lite Victoriana är ju heller aldrig fel.

Många deckarserier slänger gärna in en del som utspelar sig runt juletid också, men det finns även en hel del fristående i den här genren. ”British Library Crime Classics” har gett ut ett antal titlar och sedan har vi ju klassiker som Poirots jul av Agatha Christie och Maria Langs Tragedi på en lantkyrkogård och Vitklädd med ljus i hår som visserligen är 60-tal men det kan man ju förlåta när det ändå är Maria Lang. Poirot, Puck och Christer Wijk är ju annars själva förebilderna, ikonerna, inom denna genre. Jag kommer troligtvis läsa om dem allihop i år igen. Liksom novellsamlingen The Adventure of the Christmas Pudding.

Kategorier
Romankoll

Prisade deckare

Linda
Igår utsåg Svenska Deckarakademin 2015 års bästa kriminalromaner. Till årets bästa svenska kriminalroman utsågs Anders de la Mottes UltiMatum, som ansågs vara ”en spännande och intrikat konstruerad modern rövarhistoria”. Boken är andra delen i serien som inleddes med MemoRandom och handlar om kriminalinspektör Julia Gabrielsson, polismannen David Sarac och ett illa tilltygat lik utanför regeringspartiets kursgård. Faktiskt har jag ännu inte läst något av de la Motte ännu, men hans [geim] har stått på läslistan sedan han tilldelades Svenska Deckarakademins pris för bästa debut 2010. Det är dags att läsa något av denna dubbelvinnare nu.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Älskade Island

Lotta
Jag älskar deckare som utspelar sig i karga och kärva klimat. Ju ensligare och kyligare desto bättre. Isolerade miljöer kontra dramatiska landskap skapar en särskild dynamik och det skapar också en speciell typ av fåordiga och inåtvända karaktärer. Island ger också en extra dimension till kriminalromanerna med sin blandning av modernt samhälle och finanskris som möter gammal folktro, myter och legender.  

Jag trodde att jag hade läst massor av isländska deckarförfattare, men när jag inventerade all min läsning så insåg jag att jag bara läst två: Arnaldur Indriðason och Yrsa Sigurðardóttir. (Eller tre, Stefán Máni, jag återkommer till dig). Arnaldur har gett ut ett femtontal böcker, Yrsa har gett ut ett tiotal, och trots att jag inte läst dem alla så har det ändå blivit rätt många isländska deckare genom åren.

Arnaldur är ohotad favorit, hos mig och många andra över hela världen. Men han är också en speciell typ av författare. Jag kan tänka mig att just det som jag går igång på hos honom är sånt som kan få andra att lägga en bok ifrån sig och säga trååååkigt. För det är ingen rafflande spänning och tempofylld action. Det går långsamt. Lång-samt. Det händer inte så mycket, och ändå händer allt. I Änglarösten utspelar sig i princip hela boken innanför ett hotells fyra väggar och ändå kan en hel mordutredning få plats. Det krävs en skicklig författare att få till det. Han väger varje ord på guldvåg, eller snusbrun våg kanske man ska säga, och lyckas skapa de mest deprimerande men samtidigt suggestivt tilltalande miljöer man kan tänka sig. Här har jag skrivit en hel kärleksförklaring till honom så jag ska inte dra det en gång till. Men läs hans böcker om den fåordige och ensamme kommissarien Erlendur Sveinsson.

Yrsa är en annan typ av författare. Här händer det otäckare saker. Hennes språk är detaljrikt, men liksom Arnaldur är tempot långsamt. Det isländska landskapet och naturen spelar en stor roll hos båda författarna. Det gör också övernaturliga händelser, de anas och ibland mer än anas. I Yrsas böcker blir de mer påtagliga. Hennes deckare om advokaten Thóra Gudmundsdottir är väl värda att läsas, men det är mest tack vare de isländska inslagen.

Stefán har jag bara läst en bok av, så jag vet egentligen inte om han är en krimförfattare. Han kallas för krimförfattare, hans Skeppet fanns på krimhyllan och även om den har drag av deckare så är den nånting helt annat. Jag tror att min kollo-kollega Helena kanske skulle uppskatta Skeppet, med sina Stephen King/Johan Ajvide Lindqvist-urspårningar. Men jag, nej, det var inte en bok för mig. Jag uppskattade dock det klaustrofobiska, det mörka och det desperata.

Vilken isländsk krimförfattare har jag missat? Vem borde jag läsa? Ge mig era bästa tips!

 

Kategorier
Romankoll

En författare byter genre

Linda

För många år sedan läste jag Tony Parsons skönlitterära debut Man and Boy. Jag älskade den och jag fick ganska snart en favoritförfattare. Sällan hade jag läst en så gripande och välskriven bok. Jag bar med mig Harry Silver länge, länge.

Sedan dess har jag läst alla böcker Tony Parsons skrivit och jag har älskat dem alla. Hans känslosamma skildringar av livet har alltid berört. Så fick jag reda på att Tony Parsons bytt genre. Att han blivit deckarförfattare. Självklart väcktes min nyfikenhet.

Kategorier
Romankoll

Utmaning antagen: jag har läst en svensk deckare!

helena-top
Kulturkollos utmaning för året är att läsa utanför normen, testa nytt och bryta läsmönster. Jag är först ut med en sådan läsning här på bloggen. Min utmaning var att läsa en svensk deckare, något jag sällan gör. Gänget valde ut en lämplig åt mig och valet föll på Anna Lihammers Medan mörkret faller.

Jag förstår varför det blev just den här boken – den är historisk, den utspelar sig i en akademisk miljö och båda de kriterierna gör det till en perfekt bok för mig.

Kategorier
Romankoll

Vad kan du om deckare?

Linda

Jag har gjort 16 frågor om böcker, karaktärer och författare inom deckargenren. Är du en riktig deckarexpert, eller kanske till och med så duktig att du borde få en plats i Svenska Deckarakademin? Eller har du luckor att fylla? Det kan du göra under veckan här på Kulturkollo.

Klicka här för att komma till Kulturkollos Deckarquiz.

Kategorier
Kulturkoll

”Det finns en trygghet i att utforska det farliga hemma i soffan”

Foto: Jenny Håkansson

Lotta

Kerstin Bergman är docent i litteraturvetenskap, ledamot i Svenska Deckarakademin och har forskat om deckare i litteratur, film och TV under många år. Just nu är hon aktuell med boken ”Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland” som utforskar deckarförfattarnas Sverige.

Kan du berätta lite om boken Deckarnas svenska landskap?
– Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland (2014) är en antologi som kom ut på Makadam förlag strax före jul och som jag varit redaktör för (och även skrivit några av landskapskapitlen i). Tidigare drev jag ett deckarseminarium vid Lunds universitet som samlade deckarintresserade, både forskare vid universitetet och exempelvis journalister och andra deckarkunniga utanför universitetet. Vi ville skriva något tillsammans som inte bara var vetenskapligt, utan som framförallt kunde tilltala en deckarintresserad allmänhet, och det blev så småningom boken Deckarnas svenska landskap.

Kategorier
Romankoll

Inget mys utan Maria Lang!

helena-top

En temavecka om te och filt-läsning på en kollektivblogg där jag är en del kan helt enkelt inte passera utan någonting Maria Lang-relaterat. Ingenting är så tryggt och mysigt för mig som omläsningen av Maria Langs många deckare. Det finns en för varje årstid och tillfälle i livet, men jag kan ändå inte tänka mig en bättre lästid än nu, i oktober. Jag konsulterar min Maria Lang-kalender och bjuder på mina fyra främsta höstfavoriter: