Och missa inte att läsa kommentarerna till utmaningsinlägget, där finns också några intressanta svar (fulla med upplevelsetips). Inlägget hittar du här.
Vi är några medlemmar här på Kulturkollo som absolut tokgillar Hilary Mantel och vi vill förstås gärna att fler hittar till den här fantastiska författarinnan. Nu får en lycklig vinnare chansen att vinna ett signerat exemplar av hennes memoarbok Skuggan av ett liv. För att delta i utlottningen så kommenterar du här i inlägget och vill du ha fler vinstchanser så delar du på FB, tipsar om utlottningen på twitter eller på egen blogg. Sista dagen att deltaga är fredag den 30/1 kl 24.00. Väl Mött!
”Det här är eran dotter Ilary som talar, och det är hennes bok.”
Så avslutar Dame Hilary Mantel sin memoarbok Skuggan av ett liv och som hon talar! Tilltalet är direkt och helt omöjligt att värja sig från. Jag befann mig i någons slags lycklig Hilarykoma under stor del av läsningen; formuleringskonsten, lekfullheten och klokskapen om människans natur bara strömmar ut från sidorna. För oss läsare i Sverige så är Hilary Mantel mest känd för sina två Man-Bookerprisvinnande romaner om Tudortidens England. I Wolf Hall och Bär in de döda levandegör hon historiska skeenden på ett sätt som aldrig skådats förr och i Skuggan av ett liv skriver hon en memoar på ett vis som jag tidigare aldrig läst. Möjligen, möjligen kan jag jämföra med Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? Det som förenar de båda brittiskornas texter är de noggranna ordvalen, de nakna och ärliga minnesbilderna från livet som binds samman av nutida reflektioner och kärleken till böcker och skrivande. Mantel skriver:
En gång i tiden var jag forskare. Jag undersökte, analyserade och skrev historia. Jag var historiker. Och där har ni förklaringen till att jag älskar det historiska så intensivt, eller egentligen går det väl i vartannat – hönan och ägget och allt det där ni vet.
Mitt historieintresse började med skogen. Husgrunder jag passerade när jag som barn gick omkring och utforskade. Sånt som väckte mina fantasier – äppelträd, jordkällare där inga människor längre fanns.
Så jag blev historiker (nej, det var inte så enkelt men vi gör en lång historia kort för en gångs skull). Jag placerade mig framför domböckerna och läste rättegångsprotokoll, lärde känna kvinnor som kände kvinnor som dödat sina barn. Och jag läste, och grät, var gravid och kände mina barns fötter sparka på mig inuti när jag läste förfärliga skildringar om kvinnor som dränkte, högg, klämde ihjäl sina egna. Och jag skrev, och skrev och omformulerade.
Victoria Larsson debuterade 2014 med sin självbiografiska roman Ett norrländskt trauma. Boken kretsar kring trippelmorden i Åmsele och den misstänkte gärningsmannen Juha Valjakkala, som huvudpersonen Veronica börjar brevväxla med och förälskar sig i. Som tonåring brevväxlade Victoria Larsson med Juha, hängde på rättegångarna och blev intervjuad i tidningar. Det är alltså en roman med starkt självbiografiska inslag som Viktoria skrivit. Hennes boktips till Kulturkollos läsare kommer här:
Jag har alltid tyckt om romaner som är skrivna i första person. Med en jag-berättarröst kommer man så nära inpå, och det gillar jag. Om det är skickligt gjort alltså. En av de bästa berättarrösterna någonsin är den sextonåriga Holden Caulfield i J.D Salingers klassiker Räddaren i nöden.
Jag vet inte hur många gånger jag har läst boken, både i svensk översättning och på orginalspråket engelska (som är att föredra). Romanen är en stilstudie i tonårsångest och alienation, och vi är nog många som har identifierat oss med bokens sextonåriga protagonist Holden. Från psyket berättar han om några dagar i december, då han, efter att ha blivit utsparkad från en flott internatskola, driver runt på Manhattan. Han går på barer, tänker mycket på sin familj, särskilt sin döda bror, och vid ett tillfälle tar han med en prostituerad till sitt hotellrum, men klarar inte av att fullborda något. Holden är en motsägelsefull karaktär, storväxt för sin ålder, men beter sig barnsligt. Han är otroligt kontaktsökande, samtidigt som han ser ner på andra människor. Han har blandade känslor inför sin spirande sexualitet.
Holden är både hjälte och antihjälte. Och väldigt mycket tonåring. / Victoria Larsson
Vill du vinna Viktorias roman där hon sårigt och naket skildrar hur det kan vara att växa upp i en mindre stad i Norrland, att känna sig udda och att hitta en väg ut ur det genom att brevväxla med en mördare?
För ful, det är det värsta en tjej kan vara. Jag vet det. Och jag vet det för att jag är tjej. Alla tjejer vet det. Var korkad och taskig, var slö och tråkig. Bara du inte är ful. För då är det kört. Då är du dömd till ett liv i tristess. Ett liv som statist.
Vi lottar ut ett signerat exemplar! Deltar gör du genom att skriva en kommentar här, tipsar du på twitter, FB eller på egen blogg så får du extra chanser att vinna. Utlottningen stänger onsdagen den 28 januari kl 24. Vinnare meddelas här på bloggen.
Tack till Thorén och Lindskog som förmedlade kontakt med Victoria och skänkte ett ex av boken.
Det började nån gång på sent 80-tal, när jag i mina lättpåverkade tidiga tonår läste Deborah Spungens Inte som andra döttrar och växlade mellan fascination och fasa inför Nancys öde. Inte som andra döttrar är inte en rockbiografi, men den innehåller alla de klassiska ingredienserna. Sex, droger, rock’n’roll – och död.
Nancy Spungen, Sid Vicious flickvän, mister livet i ett inte helt klarlagt mord/självmordsdrama på Chelsea Hotel i New York. Vägen mot det tragiska slutet kantades ända sedan barndomen av raseriutbrott, smärta, psykisk sjukdom och missbruk. Det gör ont att läsa och man lider både med henne och hennes familj. Sid och Nancy fick närmast ikonstatus hos mig, kanske inte helt lätt att förstå idag, men DÅ, i min trettonåriga tillvaro var det höjden av coolhet och spänning.
Jag älskar verklighetsskildringar av alla dess slag. Jag är en av dem som ser benämningen BOATS (Based On A True Story) som en kvalitetsstämpel. Ibland står det till och med ”Based on the incredible true story…” på filmaffischen och då förstår ni att det pirrar till lite extra.
Allra mest älskar jag att läsa om överlevare. Om de som kämpar mot alla odds och besegrar både döden och sig själva. Om de som kämpar mot klockan, mot vädret eller mot naturen. Dramatiska och storslagna historier som samtidigt är sanna. (Eller, åtminstone baserade på en sann historia eller en persons version av sanningen.)
Här är fem fanastiska överlevarhistorier:
In the Kingdom of Ice – Hampton Sides Jag har nämnt den förut och jag gör det igen, för den är ett självklart val på min topplista. Den här berättelsen om en polarexpedition som går fel handlar om liv och död, arktisk kyla, lagarbete och livsvilja.
Obruten – Laura Hillenbrand
I dagarna hade storfilmen Unbroken premiär, men det är klart att du ska läsa boken först. Det är en storslagen historia om överlevnad, uthållighet och försoning.
Jag är den sista juden – Chil Rajchman Chil Rajchman överlevde Treblinka. Den här boken är hans vittnesmål. Blott 137 sidor men de 137 sidorna innehåller så mycket ondska och bränner så intensivt att den är svår att läsa i ett svep.
Även tystnaden har ett slut – Ingrid Betancourt Ingrid Betancourt berättar om sina sex år som fånge hos FARC-gerillan i Colombia. Hur lyckas man bevara sig själv och sin person när du blir fråntagen alla dina rättigheter? Hennes styrka och mod är imponerande.
Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot Kanske en udda fågel i min samling överlevare. Henrietta Lacks var i sig ingen överlevare, hon var en fattig, svart tobakshandlare som avled i cancer 1951, men hennes bidrag till mänskligheten är oslagbart. De cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har bland annat gett upphov till tre Nobelpris, poliovaccinet och de har varit på månen. En otroligt fascinerande historia om vetenskap, etik och ras.
Min nästa överlevnadshistoria kommer nog att bli Nathaniel PhilbricksIn the Heart of the Sea, som handlar om förlisningen av valfångstskeppet Essex och besättningens kamp för att överleva. Filmen får svensk premiär i mars.
Jag har aldrig besökt Afghanistan, Saudiarabien eller Tunisien och om jag gjort det hade jag aldrig fått se det Diana Janse, Tina Thunander och Fanny Härgestam fått se. Min bild av dessa länder har utvidgats genom läsningen av En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, Resa i Sharialandoch Det här är vår tid.
Diana Janse tar jobbet ingen vill ha, en UD-tjänst med placering i Kabul. I sin bok berättar hon detaljerat och känslofyllt om ett liv som är otroligt svårt att föreställa sig. Då är det tur att det finns personer som Diana Janse, som vågar och vill befinna sig i ett land som egentligen är för farligt att leva i. Hon lyckas dessutom använda sin ilska och frustration till något konstruktivt och har en möjlighet att förändra livet i alla fall lite granna för befolkningen i Afghanistan, ett land som slagits i spillror gång på gång. Mest begränsade är självklart kvinnorna, som under talibanerna blivit av med i princip alla rättigheter.
Den här veckan utforskar vi här på Kulturkollo vad verkligheten har att erbjuda oss. Vi skriver om biografier, faktaböcker, dokumentärer och vetenskap. Och så tänkte vi att ni skulle få säga ert också förstås, i vår tisdagsutmaning. Utmaningen den här veckan består av två frågor och i alla fall för den här fiktionsälskaren är det lite knivigt, men jag funderar lite och återkommer med mina egna svar på Fiktiviteter senare i veckan.
1. Vilken är din favoritform för fakta? Dokumentärfilm, vetenskaplig avhandling, föreläsning..?
2. Berätta om en riktigt minnesvärd kulturell faktaupplevelse (en teaterpjäs baserad på en sann händelse, en fantastisk bok eller något helt annat)!
Svara i en kommentar, eller lämna en länk till ett eget inlägg.
Ibland kan jag tycka att fiktionen är trygg och mysig att gömma sig i, när verkligheten kostar lite för mycket och när allt bara är jobbigt. Just då är det skönt att resa bort till ett annat parallellt Sverige, eller ett Westeros. Men andra gånger är jag väldigt sugen på att lära mig mer om det som finns omkring mig i detta nu och för länge sedan, att läsa andras upplevelser och att få veta något jag inte hade en aning om. Det är då jag söker mig till faktaavdelningen på biblioteket och till dokumentärkanalerna på tv. Och det är nog också då jag kan försjunka i Lars Lerins tolkningar av min hemtrakt… När jag behöver bottna i det som är.
Vi hänger oss oftast åt sånt som är rena påhitt här på Kulturkollo men den här veckan tänkte vi skriva om sånt som är verkligt. Om fakta, biografier, dokumentärer och allt vi kan komma på som äger ett uns av någon sorts sanning. Jag hoppas ni vill vara med!
