Kategorier
Kulturkoll

Kulturkollo möter: Khaled Alesmael

Linda
På Dergårdsgalleriet i Lerum går det fram till 14 februari att se fotoutställningen “Så minns vi, finns vi — Om HBTQ, rasism och nazism” med bilder av RFSL i Sjuhärad på deltagare i RFSL Newcomers. På flera av bilderna väljer personerna att inte visa sitt ansikte, eller i alla fall inte sina ögon, då de inte kan visa sin rätta personlighet fullt ut. Även här kan de behöva dölja sin sexualitet. När jag och mina elever såg utställningen i förra veckan var författaren och journalisten Khaled Alesmael guide och vi fick veta mer om människorna som porträtteras.

RFSL Newcomers vänder sig till asylsökande och nyanlända HBTQIA-personer och andra som vill umgås i ett tryggt sammanhang och arbeta för antirasism. Att vara HBTQIA-person är inte tillräckligt för att få uppehållstillstånd i Sverige, även om det kan räcka för att bli utsatt och kanske fängslad i sitt hemland. Vi har alla läst om människor som blir utvisade, trots att deras homosexualitet betyder att de kan avrättas. De anses inte trovärdiga eller “tillräckligt” homosexuella och Khaled Alesmael berättar att det fortfarande även här finns en stereotyp bild av homosexuella.

Khaled Alesmael är aktuell med boken Selamlik på Leopard förlag och i den beskrivs huvudpersonen Furats flykt från Syrien till småländska Åseda, en flykt som Khaled själv gjort. Boken handlar om att lämna ett krig, men också ständigt ha ett krig som pågår inom en. Att vara homosexuell i Syrien är ingenting som är accepterat och även om det självklart finns homosexuella är det ingenting som är officiellt. Istället är synen att människor blir homosexuella när de bosätter sig i andra länder, som t.ex. Sverige. Det är en uppfattning jag hört av elever från grannlandet Irak, men nu var det några år sedan. I boken finns en scen där huvudpersonen Furat befinner sig på ett flyktingboende i Sverige och inser att hans landsmän inte bryr sig det minsta om de homosexuella som dödats av Deash.

Jag hann samtala en del med Khaled Alesmael, men han har också varit vänlig nog att svara på frågor om sin flykt och sin situation. De frågor jag ställde handlade om kriget han flytt från, reaktioner från landsmän på boken Selamlik och hur boken kan hjälpa andra att våga leva sitt liv på det sätt de vill. Jag har översatt hans svar till svenska.


Jag flydde inte från Syrien på grund av kriget, utan för att den diktatoriska regimen inte accepterade att jag krävde frihet, demokrati och bättre mänskliga rättigheter speciellt för människor inom gruppen HBTQIA, kvinnor och de som liksom jag arbetade som journalister. Efter det att jag lämnade kriget utvecklades det av många anledningar till ett inbördeskrig och den våldsamma regimen var en stor anledning.

Krig förändrar människor oavsett om de stannar i sitt land under kriget eller om de flyr. Det förändrar sättet du tänker på och dina sociala och politiska perspektiv. Själv ser jag på världen med andra ögon efter kriget. Det handlar om mänskliga rättigheter och hur det internationella samarbetet och de politiska talen och löftena måste handla om att förhindra och stoppa krigen i världen.

När det handlar om min bok Selamlik är den bästa kommentaren jag fått en från en syrisk, homosexuell man, som fortfarande bor i Damaskus. Han hade hört talas om min bok i sociala medier och skickade ett sms som löd “Selamlik är den arabiska vårens blomma.”

Meddelandet förklarar hur människorna i Syrien fortfarande tror på revolutionen, trots att det alla terroristattacker och extrema grupper som dominerar nyhetsflödet. Homosexuella människor i Syrien glömmer inte hur den fredliga revolutionen blev en måltavla för regimen i mars 2011.

Homosexuella personer som kom till Sverige och Europa från Syrien symboliserar ett hopp för dem som fortfarande lever i tystnad på insidan. Att komma ut här är inte bara stort för homosexuella flyktingar, utan det ger kraft och inspiration åt de som finns kvar i Syrien. När vi går i Pride-tåget gör vi det även för dem och vi hissar regnbågsflaggan som en symbol för frihet och demokrati som ett meddelande om att vi inte har glömt dem.

Att kämpa för HBTQIA-rättigheter genom konst och litteratur är kanske det bästa sättet. Furat, huvudpersonen i min bok, är påhittat men också till viss del självbiografisk. I vissa stunder verkade han vara lycklig som homosexuell man i Syrien, men vi förstår att den lycka han kände i sitt tidigare liv som homosexuell var föränderligt och skiftande. Den syriska lagen fördömer homosexuella och enligt artikel 520 i den syriska straffbalken kan homosexuella dömas till fängelse från några månader upp till tre år.

Reaktionerna på min bok har på många sätt liknat stämningen som genomsyrar boken. Solidaritet och medkänsla är teman som går som en röd tråd genom Selamlik. Boken är för alla som läser och förstår svenska. Jag känner mig överväldigad av den påverkan boken haft i Sverige. Människor är nyfikna och vill lära sig mer om homosexuellas liv och homofobi i länder som Syrien. Furat beskriver de asylsökande som homofobiska på flera ställen i romanen, men samtidigt nämner han orsaken till det och försöker se dem som offer precis som han själv.

Syriska homosexuella personer i ett fritt och demokratiskt land som Sverige har en stor gemenskap och har skapat ett vackert nätverk som bland annat är aktiva i sociala medier. Jag tror att queer vänskap är unik eftersom den ofta kan liknas vid ett familjeförhållande. Det finns en stor stöd inom gruppen som en kontrast till all ignorans och aggressivitet från den yttre världen. Vi skapar en egen familj. I Selamlik har jag försökt skapa ögonblick av intimitet, kamratskap och tröst. Vår rörelse kommer att inspirera många tysta och osynliga homosexuella att komma ut och bli en del av revolutionen, för kampen för HBTQIA-rättigheter är inte över i världen.

 

Khaled Alesmael, 2019-01-25


Vill du läsa fler texter om Syrien? Hösten 2016 hade vi en temavecka om landet och texterna vi skrev då hittar du här. Jag skrev bland annat om en av mina elever som flytt hit från staden Homs. Du hittar inlägget här.

 


 

 

Foto: Fadi Khattab

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll

2500 år av krig, tar det någonsin slut?

2500 år av krig, tar det någonsin slut?

Det föll sig så att jag den senaste veckan har läst två romaner som på olika vis bygger på texter från den grekiska antiken. I Theodor Kallifatides Slaget om Troja så återberättas belägringen av Troja (ursprung Iliaden av Homeros) medan de brittiska bombplanen avslutar den tyska ockupationen av Grekland och i Vår äskade av Kamila Shamsie är det Sofokles Antigone som är förlagd till ett nutida London. Där får vi möta en syskonskara som vuxit upp i skuggan av en far som var jihadist och avrättades för terrorism. Båda romanerna berättar om osannolika kärlekar och hur heder, lojalitet, våld och makt leder till att  oskyldiga människor används och har använts som brickor i krig och storpolitik. Oavsett om det berättas om kriget mellan akajer och trojaner, britter och tyskar, muslimska extremister och demokratier i väst eller för den del mellan folkgrupper i Kongo eller IS och yazidierna i Irak så är det oskyldiga civilpersoner, kvinnor och barn som utsätts för våld och grymheter som i slutändan bara går ut på att förnedra fienden, fiendens familjer och få ett psykologiskt övertag.

Jag vet att jag skrivit och tipsat om de båda fredspristagarnas böcker innan men jag måste ändå återkomma till Nadia Murads Den sista flickan och Denis Mukweges självbiografiska En livsberättelse. Där Kallifatides och Shamsie fenomenalt och på ett mycket engagerande sätt gestaltar i romanens form så berättar Murad och Mukwege ärligt och gripande om hur sexuellt våld mot kvinnor drabbar en hel familj, en hel by, ett helt folk. Även om konflikten tillfälligt tar slut så lever såren kvar.

Så svaret verkar vara nej. Krigen tar inte slut. Följderna av krigen lever i generationer och generationer. Därför blir texter som är 2500 år gamla sorgligt aktuella. Igen och igen.

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Ulrike efter kriget

linje-ulrica

När det här temat kom på tal tänkte jag på en gång på en roman som är en av mina starkaste läsupplevelser. Jag pratar om Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Handlingen i boken tar plats i Tyskland under och efter andra världskriget. Jag har läst en hel del böcker om andra världskriget och om förintelsen, men den här boken var den första jag läste om hur det var för de vanliga tyska medborgarna under kriget. Hur de först lockades att engagera sig i det nationalsocialistiska partiet och sedan kanske inte vågade annat. Jag kommer ihåg skildringarna av hur svårt livet var för befolkningen under kriget, speciellt i de belägrade städerna, med bombningar och svält – men det som sitter kvar i minnet allra mest var den fruktansvärda skildringen av hur det var efter kriget. Hur den vanliga befolkningen straffades av  segrarna, att många kvinnor våldtogs eller tvingades till prostitution och människor levde i svält i ruinerna av de sönderbombade städerna. Att den här boken har satt sig så fast i minnet beror så klart på att det är en väldigt bra roman, men också för att det för första gången blev riktigt klart för mig att Tyskland under andra världskrigen inte bara bestod av kallblodiga nazistsoldater, utan att civilbefolkningen i Tyskland också var offer.

Vibeke Holst skriver om samma tema i ungdomsromanerna Ulrike och kriget och Ulrike och freden. Jag vet faktiskt inte varför jag inte kommit mig för att läsa de här två böckerna tidigare, men nu blev det i alla fall av. I den första boken är den unga Ulrike stolt medlem av partiet och beundrar Hitler väldigt mycket. Hon har svalt krigspropagandan med hull och hår och är stolt över att det tyska folket ska gå ut i krig. Mellan raderna förstår man att hennes föräldrar inte delar hennes syn på kriget och landets ledare, men de säger inget om hennes starka engagemang i Hitlerjugends flickavdelning.

Men den bild Ulrike har av sig själv och sitt land, som hon indoktrineras till under många år, krackelerar allt mer. I den andra boken har Ulrike svårt att hantera sina tankar och känslor när krigets fula sidor blir allt mer uppenbara för henne. Det här är stark läsning och speciellt boken Ulrike och freden berör. Då tvingas Ulrike till förnedring och hon har i stort sett förlorat allt.

Vibeke Olsson beskriver skickligt en efterkrigsvardag som är skrämmande och svår att greppa. Hennes böcker gör det plågsamt tydligt att det inte finns något solklart ont eller gott i krig,och att även om kriget tar slut så är lidandet långt ifrån över.

    

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Minns marken all död?

carolina-top

Några gånger har jag åkt med bil genom Flandern, och inte kunnat förstå att landskapet jag ser där ganska mycket ser ut som det jag själv bor i hemma i Skåne. Helt vanliga åkrar med helt vanlig vete, vanliga häckar, vanliga vägar, vanliga träd….? Hur kan det vara så, och hur kan det se ut som om inget har skett? Samma fält, samma kullar, samma byar med samma namn som när det där för hundra år sedan var söndersprängd lera, söndersprängda människor i ett söndersprängt landskap. Ja, det är hundra år sedan, och ja, det har funnits krig efter det, och ja, naturen läker och tar igen det den förlorat. Men jag förstår ändå inte hur det kan vara samma marker. Att allt inte bara för alltid har förblivit grått och förtvivlat. Att det kan blomma syrener där det en gång sprangs mot kulsprutor?

Jag läste en bok för några år sedan som mynnade ut i liknande tankegångar: att gräset och träden må ha vuxit över all död, men att landskapet liksom ändå minns, och att såren finns kvar länge, länge både i natur och människor hur oskyldigt grönt det än ser ut på ytan: Simma med de drunknade av Lars Mytting. Jo, den handlade om mycket annat också, som flambjörk och potatis, opera och förspillda liv – men det är det här med de läkta (eller inte läkta) slagfälten som har stannat kvar hos mig från den.

J.R.R. Tolkien var med på de där leriga slagfälten i Flandern, och han skrev senare om Döda träsken utanför Mordor i Sagan om ringen-trilogin, fälten där det stod ett stort slag för mycket länge sedan men där naturen aldrig har läkt. Döda träsken är blöta, dimmiga, mörka, och de döda människorna ligger fortfarande kvar i vattnen, och det är en heltigenom vidrig plats. Det är väl kanske så jag tänker att alla slagfält borde fortsätta se ut – som en ständig påminnelse om hur illa vi människor kan göra varandra, hur hopplöst söndersprängt och vansinnigt, och hur vi aldrig, aldrig borde tillåta fler slagfält att finnas.

 

Bilden överst heter Poppies on the Somme och föreställer enligt fotografen Mike McBey, “the area in my picture was part of the front line in the first battle of the Somme, on 1 july 1916”. Läs resten av det han skriver om sin bild här, om vad som hände då på den där vallmoblommande ängen. Det finns youtubeklipp också, filmklipp från 1916. (CC BY 2.0)

 

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Vad händer efter kriget?

Linda

Veckans tema har fått titeln “Efter kriget” och även om det krigsslut som uppmärksammas i år är första världskrigets finns det ingen anledning att begränsa sig till det. I veckans utmaning vill jag att du berättar om böcker, filmer, tv-serier eller andra kulturella saker som kan kopplas till temat “Efter kriget”. Det kan vara en skildring av en flykt, eller en beskrivning av någon som äntligen får leva i fred och/eller fått frid.

Min tanke går till de elever jag möter som flytt hit från ett krig som ännu inte är slut. De lever i fred, men tyvärr sällan i frid. En bok som fint beskriver den oro som de ofta bär på är Lever du av Annelie Drewsen och Christina Wahldén som handlar om Navid, som lyckats ta sig från Afghanistan till Sverige, men som så många andra kommit ifrån sin familj på vägen. Han tänker oavbrutet på sin mamma och sina syskon och hoppas att de är trygga.

Vilka kulturella verk som beskriver efterdyningarna av krig vill du lyfta fram?

 

 

Photo by Stijn Swinnen on Unsplash

Kategorier
Romankoll

Mord, mysterier och mellankrigstid

Det är ingen hemlighet att jag gillar mellankrigstiden. Eller i alla fall tycker att den är rackarns spännande. Den där perioden då många fått livet åter men även fick kämpa för sin överlevnad och leva med instabil eknomi och sorg och saknad. Dessutom var det en rasande snygg period, 20-30-talet.

En person som fångat tidsandan på ett mer lättsamt sätt är Jacqueline Winspeare. Jag tycker det är himla synd att det inte översattes fler böcker i serien om Masie Dobbs. På Winspeares hemsida kan man läsa att hennes farfar (Morfar?) visserligen överlevde kriget men var svårt traumatiserad. Detta tycks ha påverkat Winspeare väldigt mycket och gjorde henne likaledes fascinerad av perioden efter första världskriget.

Hennes böcker om Maisie Dobbs, privatdetektiv i 30-talets England, har fått många utmärkelser och därför tycker jag nog att det är både tråkigt och lite konstigt att bara tre av dem har blivit översatta till svenska. 14 stycken har det blivit allt som allt, snart 15, och vi är nu väl inne i 2:a världkriget också. Ofta refererar Winspeare tillbaka till kriget och hon är verkligen duktig på att visa att brott kan ha rötter långt bakåt i tiden. Trots att det är ganska lättsamma böcker så visar hon ändå ganska väl hur en hel generation påverkas av krig och att det är något som folk får leva med i årtionden efteråt. Något att tänka på även idag då många bär mer sig erfarenheter från väpnade konflikter i olika länder när de kommer hit.

Vem är Masie Dobbs då? Jo, en fattig flicka som började jobba redan vid 13 års ålder men som fick börja studera med hjälp av den rika Lady Rowan Compton. Pga kriget fick hon avsluta sina studier men åratal senare öppnar hon egen deckarbyrå i London och visar sig vara en hejare på att lösa fall.

Första boken kom redan 2003 så det är väl knappast troligt att någon i Sverige plockar upp serien igen nu, men om man kan tänka sig att läsa på engelska så finns de att få tag på i de flesta nätbokhandlar. Någon annan som har läst? Vad tycker ni?

Kategorier
Kulturkoll

Efter kriget, om det någonsin tar slut

Linda
Jag såg en kort historia på Twitter om en historielärare som spelade ett kunskapsspel och skulle svara på frågan “När inleddes första världskriget?” där det enkla svaret självklart var 1914, medan läraren i fråga hävdade att kriget möjligen började då, men inleddes någon gång på 1880-talet. Själv brukar jag hävda att det inleddes 1870 i och med kriget mellan Frankrike och Preussen, eller kanske när Tyskland enades 1871. Annars skulle Berlinkonferensen som inleddes 1884 också kunna ses som inledningen på första världskriget, men visst var det 1914 som det inleddes “på riktigt” med skottet i Sarajevo.

Det är också svårt att veta när första världskriget slutade. Vi firade slutet av kriget i november förra året, men det var 1919 som Versaillesfreden skrevs under där syftet var att sätta dit Tysklans rejält. Så mycket att man skulle kunna hävda att första världskriget inte alls slutade då, utan fortsatte och sedan övergick i det andra världskriget, som övergick i Kalla kriget, som övergick i kriget i forna Jugoslavien, som …

Frågan är om ett krig någonsin tar slut.

Ändå har vi valt att kalla veckans tema för “Efter kriget” och det är ju ändå ett sätt att säga att krig kan ta slut. Ibland med en brutal smäll, som den eller de som avslutade andra världskriget, eller trevande med försök till eldupphör och långa förhandlingar. Jag tänker också på länder där krigen avlöser varandra och aldrig tycks ta slut, som i Afghanistan. Eller där krig övergår i diktatur och ett fortsatt hårt liv, som i Nordkorea. Vad händer egentligen efter kriget? Vad händer med de människor som upplevt ett krig?