Etikett: Emily Brontë

Jag snackar läsning som berör lite extra. Tidlös läsning som stannar kvar och där navelsträngen sitter ovanligt hårt. Jag kanske inte minns exakt vad de handlar om (vanligt förekommande!), men jag minns känslan. Läsupplevelsen. Några av dessa listar jag nedan och ordningen har ingen som helst baktanke. Ibland handlar det om hela författarskap och ibland om en enskild bok.

Det stora internationella genomslaget fick  Chimamanda Ngozi Adichie med En halv gul sol, i vilken hon fick hela världen att minnas Biafrakriget som utspelade sig mellan 1967-70. Hon lyckas på ett passionerat, närvarande och nyanserat sätt att fängsla läsaren med sina människoskildringar och med det historiska skeendet (utan att bli historiskt tung och torr). En tegelsten, men läsupplevelsen! Med reservation att jag ännu inte har läst hennes senaste så kan jag varmt rekommendera hela hennes utgivning.

Gardell. Gardell. Gardell. Han talade rakt till mitt tonårsjag med En komikerns uppväxt och knockade mig med trilogin Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken, Sjukdomen, Döden, Norstedts (2012-13): Jag skrev i den första recensionen: “När jag kom till sista punkten på första sidan så kom jag på mig själv att jag hållit andan från första stavelsen. Med en klump i halsen och en i magen förstod jag att detta är en bok som kommer att göra ont både psykiskt och fysiskt. En bok som kommer att slå en rak höger direkt mot hjärtat.” Så blev det.

En bok som utmanade mig med sitt provocerande språk och som visade att det är helt okej att inte skriva som alla andra (och att man t.o.m. kan bli utgiven) var Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Idag är det kanske vanligare att man leker med språket i romanform, men då (2003) var det ovanligare (i alla fall i min, då, begränsade läsvärld).

Svindlande höjder från 1847 av Emily Brontë; Kärlekshistorien mellan den föräldralöse Heathcliff och hans fostersyster Catherine. Det är dunkla kalla stenhus, en dimhöljd trolsk hed, tragedi, kärlek och fylld av mystik och symbolism. Kompositionsmässigt är den enastående. Tillägggas bör att jag läste denna under studieåren med mina litteraturvetarglasögon. Omläsning vill jag helst undvika då jag inte vill förstöra den första läsupplevelsen.

Cormac McCarthys Vägen från 2006: Favoriternas favorit! En tämligen tunn bok, men som fick mig att känna djupt in i märgen: jag frös och hungrade. Jag grät. Floder! Du får följa en far och en son på en vandring genom ett apokalyptiskt land där himlen är för evigt grå, eldarna härjar landskapet och människan visar sin sämsta och bästa sida. En bok som rör dig ända in i själen.

En av mina favoritförfattare är Joyce Carol Oates. Om jag bara ska välja en bok, så väljer jag Dödgrävarens dotter, med den enkla anledningen att den var min första Oates. En intensiv, fascinerande och fysiskt påtaglig berättelse om Rebecka, vars familjen slås sönder p g a en till synes oundviklig tragedi. En historia som är djupt engagerande och det var svårt att lägga boken ifrån sig. En bok som känns i magen – både på gott och ont. Oates är kanske den författare som jag har läst minst av och ändå sätter som en av favoritförfattarna (hon ger ju ut böcker i en rasande fart, så jag hinner helt enkelt med).

En annan av mina favoritförfattare är Sofi Oksanen och då väljer jag att lyfta fram hennes Utrensningen, som handlar om den gamla kvinnan Aliide och den unga Zara, vars öden flätas samman i en gripande historia. Den är fylld av skuld, skam, hemligheter och skriven på ett vackert språk där du kan ana både återhållsam raseri och livsglädje.

Avslutningsvis vill jag ta med Toni Morrisons Älskade, Bra böcker (1988): En suggestiv dimma ligger över berättelsen om Sethe, hennes familj och deras mörka historia.Trots att Morrison förenar realism med magiska inslag upplevs historien som trovärdig och kryper därför in under skinnet på läsaren. Och språket! Språket!