Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Vilda blåsiga kvällar

helena-top

The long and winding road, that leads, to your door
Will never disappear, I’ve seen that road before
It always leads me here, lead me to your door
The wild and windy night, that the rain, washed away
Has left a pool of tears, crying for the day
Why leave me standing here, let me know the way

Så inleds min favoritlåt av The Beatles (och möjligen min favoritlåt punkt). Texten är förstås vacker rakt igenom, men främst fastnar jag för det där ”The wild and windy night, that the rain, washed away”. Jag älskar vilda blåsiga kvällar, det är mitt allra bästa i livet tror jag. Ingenting går upp mot att slänga på sig något vattentåligt och gå ut en kväll när vinden sliter i träden, helst ska det vara på hösten, ungefär nu när några löv fortfarande klänger sig kvar. Regnet får gärna piska också, men det är mest njutbart i längden om det inte gör det. Och njutbart i längden vill jag gärna att det är, jag stannar helst ute i timmar. Vad jag tycker så mycket om med det? Känslan av att bli genomblåst, av att vinden drar igenom mig och tar med sig allt slagg och kvardröjande skit och blåser bort det. Tror jag. Jag tror det är något genetiskt också, minns hur vår förstfödda blev alldeles lycklig när vi kom ut och det var väder, hon liksom kippade efter andan och blundade av lycka.

Jag lyssnar ofta på något under mina vardagspromenader, på klassisk musik, inte så klassisk musik eller en ljudbok. Men på mina stormpromenader lyssnar jag bara till trädens kamp, till vinden, till världen, naturens storhet. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att lyssna på en ljudbok om någon av mina medpromenerare, Elisabeth Bennet gillade ju att gå omkring, liksom Marianne Dashwood, för att inte tala om alla de där som blev lungsjuka i Svindlande höjder. Och Jane Eyre förstås.

Jag har dem med mig hur som helst, oavsett om jag lyssnar på orden om dem eller inte (troligtvis ”eller inte” på grund av det där med att låta vinden dra igenom och låta upplevelsen få bli fullkomlig). Vi vandrar rätt planlöst omkring i skogarna runt mitt hem och hoppas att vår längtan efter väder inte ska föra med sig att vi får ett träd i huvudet. Än så länge har det gått bra.

Och nu skulle jag kunna knyta ihop säcken med att säga något om att den långa vindlande vägen alltid leder mig hem. Men det känns lite övertydligt och ansträngt. Det blir för mycket…

Bild från Pixabay

Kategorier
Lyrikkoll

Av höstpoeter ha vi nog, Gud frälse oss från flere

Lotta

Många har diktat och skrivit sånger om hösten. Kanske för många om ni frågar Verner von Heidenstam.

Är väl gardinen nere
vem sörjer för en gulnad skog?
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.
– Ur Höstsång, Verner von Heidenstam

Men inte för många om ni frågar mig. Här kommer något av det bästa som skrivits om hösten.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
-Ur Storm, Tomas Tranströmer

Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
– Ur Höstens dagar, Edith Södergran

Fall, leaves, fall; die, flowers, away;
Lengthen night and shorten day;
Every leaf speaks bliss to me,
Fluttering from the autumn tree.
I shall smile when wreaths of snow
Blossom where the rose should grow;
I shall sing when night’s decay
Ushers in a drearier day.
– Fall, Leaves, Fall, Emily Brontë

För mig personligen finns det ingen som definierar hösten så mycket som Lars Winnerbäck. Hela han är höst.

Persiennerna dras ner
Det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer
En nattlig promenad
I en höstmörk stad;
Jag kan inte önska mig nåt mer.
– Ur Höst på min planet, Lars Winnerbäck

Gråvita skyar
Tandläkarväder
– Ur Söndermarken, Lars Winnerbäck

Han är tandläkarväder, brustna hjärtan och min ständige melankoliska vemodskavaljer.

Men det allra vackraste som någon skrivit om hösten, det måste vara Tove Janssons Höstvisa, fint tonsatt av Erna Tauro. Texten och musiken i kombination är helt perfekt.

Vägen hem var mycket lång
och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom, trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut
att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker
jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Jag letar efter någonting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om allt man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna blir torra och tomma.
Kanske hitta vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Kategorier
Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll

Svindlande höjder – igen och igen

Out on the wiley, windy moors
We’d roll and fall in green
You had a temper like my jealousy
Too hot, too greedy
How could you leave me
When I needed to possess you?
I hated you, I loved you, too
Bad dreams in the night
They told me I was going to lose the fight
Leave behind my wuthering, wuthering
Wuthering Heights
Heathcliff, it’s me, I’m Cathy
I’ve come home, I’m so cold
Let me in through your window

 Vissa romaner läses av generation efter generation och helt klart är Wuthering Heights av Emily Brontë en bok som lockat många, många. Bara tanken att det är hennes enda roman som hon skrev strax innan hon dog 30 år gammal är just svindlande. Jag själv läste nog aningen för ung så jag var inte helsåld då på tidigt 80-tal. Inte heller blev jag såld när jag läste serieversionen för ett tag sedan … Boken finns också i lättläst variant och den har blivit film så tidigt som 1920, senaste nyinspelningen kom 2011. Vilken klassiker! Visste ni förresten att den första svenska översättningen fick titeln Blåst? Namnbytet till Svindlande höjder var väl inte så dumt kanske, eller vad tycker ni? Eva-Maria Liffner valde i allafall att skriva en spin-off där hon fantiserar kring de fyra systrarna Brontës liv som hon kallade just Blåst! 
Just det där att författare och konstnärer blir så inspirerade av ett litterärt verk att de vill omskapa det, gestalta det igen är helt underbart. Fastän jag aldrig fallit för Emily Brontës vindpinade hedar så älskade jag Kate Bushs tolkning. Jag hörde (och köpte) hennes debutskiva redan som 10-åring och sedan lyssande jag, sjöng och dansade och fascinerades av henne. Inte förstod jag då att hon själv faktiskt var en tonåring, för mig var hon sinnebilden av en cool tjej som kunde allt själv och var egensinnig. Hon insisterade till exempel på att hennes första singel skulle vara Wuthering Heights, skivbolaget var mycket svårövertalade men hon stod på sig och vilken braksuccé det blev. Historien blir ju inte sämre av att Kate Bush och Emily Brontë delar födelsedag, (30 juli) och det är också det datumet som man jorden runt samlas för att dansa. Grejen startade i Brighton men man kan hålla sig på hemmaplan om man vill hänga på. I Sverige hålls eventet vid Uppsala högar, börjar man träna nu så kanske man hinner lära sig hela koreografin?

Kategorier
Kulturkoll

Det mörka och det karga

linje-ulrica

Det är något visst med geografiskt isolerade miljöer. Avlägsna öar. Stormpiskade kuster. Karga landskap. Vindpinade hedar. De har fascinerar oss i generationer i klassiker som till exempel Wuthering Heights och The Hound of the Baskervilles och de lockar oss i nutida deckare. Ett exempel är Anne Cleeves Shetland Island-serie som är mycket populär och som även finns även som TV-serie. När Peter Mays Lewis-trilogi släpptes, skapades det bland bokälskare ett sug efter att resa till Yttre Hebriderna, trots att öarna verkligen inte skildras som särskilt inbjudande:

[quote]När de kom ut ur de låga täta molnen såg Fin ut över det skiffergrå havet och betraktade det vita skummet runt de svarta stenfingrarna som stack ut från halvön Eye, den steniga udde som också kallades Point. Han kände igen de välbekanta mönstren i landskapet, dikena som liknade skyttegravar från första världskriget men som hade grävts för värmens skull, inte för krigets. Århundraden av torvbrytning hade lämnat dessa skarpa ärr på de vidsträckta och i övrig orörda torvmossarna. Vattnet i viken nedanför såg kallt ut och krusades av vinden som blåste oavbrutet över ytan. Fin hade glömt bort vinden, den outtröttliga blåsten som hade färdats över Atlanten i femhundra mil utan att stöta på något hinder. Utanför Stornoways skyddande hamn fanns det nästan inte ett enda träd på ön.[/quote]

Själv är jag extra fascinerad av böcker som utspelar sig på Island. Det kärva landskapet passar så bra som bakgrund till mörka deckarhistorier och de får för min del gärna vara signerade av Arnaldur Indriðason. Men också i klassiker av författare som till exempel Halldor Laxness har landskapet en så stark betydelse att det nästan blir som en egen karaktär i berättelse.

Den här veckan ska vi utforska det mörka och det karga som motiv i till exempel litteratur och film. Välkommen att följa med oss!

Bild: Isle of Skye från pexels.com

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Kulturkollo tipsar: favoritklassiker

linje-kulturkollo

Den här veckans tema fick oss att diskutera en hel del om vad som egentligen är en klassiker och hur gammal en bok måste vara för att kvala in som klassiker. En definition vi hittade var “skönlitterär litteratur som läses av generation efter generation”, men vi kunde ganska snart hitta böcker som kanske inte hade funnits i en generation ännu, men som i olika sammanhang behandlas som en klassiker. Är det då en modern klassiker? Gränserna är flytande …

Här tipsar i alla fall vi på Kulturkollo om våra favoritklassiker enligt eget urval och personlig definition. Hur många har du läst? Vilken bok skulle du vilja lägga till på listan?

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Det finns favoriter och så finns det f a v o r i t e r!

helena-top

Jag snackar läsning som berör lite extra. Tidlös läsning som stannar kvar och där navelsträngen sitter ovanligt hårt. Jag kanske inte minns exakt vad de handlar om (vanligt förekommande!), men jag minns känslan. Läsupplevelsen. Några av dessa listar jag nedan och ordningen har ingen som helst baktanke. Ibland handlar det om hela författarskap och ibland om en enskild bok.

Det stora internationella genomslaget fick  Chimamanda Ngozi Adichie med En halv gul sol, i vilken hon fick hela världen att minnas Biafrakriget som utspelade sig mellan 1967-70. Hon lyckas på ett passionerat, närvarande och nyanserat sätt att fängsla läsaren med sina människoskildringar och med det historiska skeendet (utan att bli historiskt tung och torr). En tegelsten, men läsupplevelsen! Med reservation att jag ännu inte har läst hennes senaste så kan jag varmt rekommendera hela hennes utgivning.

Gardell. Gardell. Gardell. Han talade rakt till mitt tonårsjag med En komikerns uppväxt och knockade mig med trilogin Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken, Sjukdomen, Döden, Norstedts (2012-13): Jag skrev i den första recensionen: “När jag kom till sista punkten på första sidan så kom jag på mig själv att jag hållit andan från första stavelsen. Med en klump i halsen och en i magen förstod jag att detta är en bok som kommer att göra ont både psykiskt och fysiskt. En bok som kommer att slå en rak höger direkt mot hjärtat.” Så blev det.

En bok som utmanade mig med sitt provocerande språk och som visade att det är helt okej att inte skriva som alla andra (och att man t.o.m. kan bli utgiven) var Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Idag är det kanske vanligare att man leker med språket i romanform, men då (2003) var det ovanligare (i alla fall i min, då, begränsade läsvärld).

Svindlande höjder från 1847 av Emily Brontë; Kärlekshistorien mellan den föräldralöse Heathcliff och hans fostersyster Catherine. Det är dunkla kalla stenhus, en dimhöljd trolsk hed, tragedi, kärlek och fylld av mystik och symbolism. Kompositionsmässigt är den enastående. Tillägggas bör att jag läste denna under studieåren med mina litteraturvetarglasögon. Omläsning vill jag helst undvika då jag inte vill förstöra den första läsupplevelsen.

Cormac McCarthys Vägen från 2006: Favoriternas favorit! En tämligen tunn bok, men som fick mig att känna djupt in i märgen: jag frös och hungrade. Jag grät. Floder! Du får följa en far och en son på en vandring genom ett apokalyptiskt land där himlen är för evigt grå, eldarna härjar landskapet och människan visar sin sämsta och bästa sida. En bok som rör dig ända in i själen.

En av mina favoritförfattare är Joyce Carol Oates. Om jag bara ska välja en bok, så väljer jag Dödgrävarens dotter, med den enkla anledningen att den var min första Oates. En intensiv, fascinerande och fysiskt påtaglig berättelse om Rebecka, vars familjen slås sönder p g a en till synes oundviklig tragedi. En historia som är djupt engagerande och det var svårt att lägga boken ifrån sig. En bok som känns i magen – både på gott och ont. Oates är kanske den författare som jag har läst minst av och ändå sätter som en av favoritförfattarna (hon ger ju ut böcker i en rasande fart, så jag hinner helt enkelt med).

En annan av mina favoritförfattare är Sofi Oksanen och då väljer jag att lyfta fram hennes Utrensningen, som handlar om den gamla kvinnan Aliide och den unga Zara, vars öden flätas samman i en gripande historia. Den är fylld av skuld, skam, hemligheter och skriven på ett vackert språk där du kan ana både återhållsam raseri och livsglädje.

Avslutningsvis vill jag ta med Toni Morrisons Älskade, Bra böcker (1988): En suggestiv dimma ligger över berättelsen om Sethe, hennes familj och deras mörka historia.Trots att Morrison förenar realism med magiska inslag upplevs historien som trovärdig och kryper därför in under skinnet på läsaren. Och språket! Språket!

Skärmavbild 2014-08-08 kl. 12.42.28