Det finns några klassiska pappor i kulturens värld. De som super eller på annat sätt skadar sig själva och sin familj, de som jobbar och har jobbet som sin identitet och så de som kanske vill väl, men är riktigt pinsamma och inte sällan korkade. Efter att ha funderat ganska länge på det här inlägget har jag konstaterat att de riktigt positiva pappaskildringarna faktiskt är få.
Här finns i alla fall några mer eller mindre klassiska (och hyfsat positiva) pappor:
Pappan som reser i väg på ett till synes hopplöst uppdrag (som kan följas på tv av alla, inklusive ungarna):
Klassikern är självklart Rockys son i Rocky IV där huvudpersonen i en avgörande match mot ryske Ivan Drago blir utbuad och nästan sönderslagen för att sedan vinna och få stående ovationer från alla före detta fiender. Sonen följer det hela på tv och får en hälsning.
Även i Geostorm som går på bio just nu reser en pappa långt bort, faktiskt ända ut i rymden för att rädda världen från undergång. Hans dotter följer det hela på nyheterna och hoppas att fadern inte ska svika henne ännu en gång. Förutom denna självklara hjälter har filmen faktiskt tre riktigt viktiga kvinnliga hjältar. Även om den inte uppfyller Bechdeltestet och inte heller Kulturkollotestet (lite för mycket ryggdunk vid de få kramarna)
Pappan som blir en bättre man: De är ganska många de här papporna trots allt. De som är riktiga skitstövlar, men som hittar ett sätt att finnas där till slut. Mikael Nyqvist skildrar en sådan pappa i Tillsammans och Dustin Hoffman spelar i Kramer mot Kramer en pappa som tidigare jobbat bort all tid och nu står ensam med sin son. Han förändras helt klart till det bättre.
Pappan som är sådär lite härligt galen: Phil Dunphy i Modern Family älskar att dra dåliga skämt och är sådär lagom korkat som en tv-seriepappa gärna ska vara. Oftast förlåter jag honom, men ibland blir han lite väl pinsam.
Pappan som vill väl, men som är ganska så pinsam: Agnes pappa i Fucking Åmål vill verkligen väl när han berättar för sin dotter att tonåren verkligen är hemsk, men att det kommer att bli bättre när hon blir vuxen. Självklart vill hon ha vänner just precis nu, inte om hundra år.
Och pappan som helt gått över gränsen: Sunes pappa Rudolf är verkligen så galen och så pinsam att jag nästan måste blunda, speciellt i Morgan Allings version. I Sune i Grekland när de åker på All Inclusive och Rudolf skriver upp allt familjen äter och gör för att vara säker på att han ”tjänar” pengar mår jag nästan dåligt.
Pappor som inte syns så mycket, men som finns där ändå: Alfons Åbergs pappa är väl en typiskt sådan pappa. Han verkar vara hemma den mesta tiden, jobbar ibland, men sitter annars helst med sin pipa och sin tidning. Trygg på många sätt, men kanske inte världens roligaste. Bara ibland. Tydligen heter han Bertil och i en av de senare böckerna framgår det att han är 36 år gammal. Lastgammal alltså.
Även papporna i Astrid Lindgrens böcker är ganska osynliga, men ändå trevliga och mjuka män när de väl dyker upp. Min favorit är nog Lottas pappa och bäst gillar jag honom när han spelas av Claes Malmberg i filmen från 1992. När han kommer blir allt lite extra trevligt.
Den otippade fadersgestalten: Alla män som tar hand om barn är inte deras biologiska pappor, men det kan funka bra ändå, även om vissa fadersgestalter är mer ovanliga än andra. Léon i filmen med samma namn är en hitman som blir någon slags fadersfigur för en ganska härdad flicka. Jean Reno gör ett fantastiskt porträtt av en man som är mer komplex än man först tror.
Ett par sura gubbar som faktiskt lyckas ta hand om barn ganska bra är Tom Oakley som i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tar hand om Will, en pojke som tidigare behandlats riktigt illa och Yngve Johansson i Den bästa sommaren som minst sagt motvilligt låter ett syskonpar bo hos honom en sommar. Båda dessa buttra män hittar sig själva, eller i alla fall trevligare versioner av sig själva, när barnen tinar deras hjärtan.
Photo by Guillaume de Germain on Unsplash
