Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Idag firar vi våra pappor

Linda

Det finns några klassiska pappor i kulturens värld. De som super eller på annat sätt skadar sig själva och sin familj, de som jobbar och har jobbet som sin identitet och så de som kanske vill väl, men är riktigt pinsamma och inte sällan korkade. Efter att ha funderat ganska länge på det här inlägget har jag konstaterat att de riktigt positiva pappaskildringarna faktiskt är få.

Här finns i alla fall några mer eller mindre klassiska (och hyfsat positiva) pappor:

Pappan som reser i väg på ett till synes hopplöst uppdrag (som kan följas på tv av alla, inklusive ungarna):

Klassikern är självklart Rockys son i Rocky IV där huvudpersonen i en avgörande match mot ryske Ivan Drago blir utbuad och nästan sönderslagen för att sedan vinna och få stående ovationer från alla före detta fiender. Sonen följer det hela på tv och får en hälsning.

Även i Geostorm  som går på bio just nu reser en pappa långt bort, faktiskt ända ut i rymden för att rädda världen från undergång. Hans dotter följer det hela på nyheterna och hoppas att fadern inte ska svika henne ännu en gång. Förutom denna självklara hjälter har filmen faktiskt tre riktigt viktiga kvinnliga hjältar. Även om den inte uppfyller Bechdeltestet och inte heller Kulturkollotestet (lite för mycket ryggdunk vid de få kramarna)

Pappan som blir en bättre man: De är ganska många de här papporna trots allt. De som är riktiga skitstövlar, men som hittar ett sätt att finnas där till slut. Mikael Nyqvist skildrar en sådan pappa i Tillsammans och Dustin Hoffman spelar i Kramer mot Kramer en pappa som tidigare jobbat bort all tid och nu står ensam med sin son. Han förändras helt klart till det bättre.

Pappan som är sådär lite härligt galen: Phil Dunphy i Modern Family älskar att dra dåliga skämt och är sådär lagom korkat som en tv-seriepappa gärna ska vara. Oftast förlåter jag honom, men ibland blir han lite väl pinsam.

Pappan som vill väl, men som är ganska så pinsam: Agnes pappa i Fucking Åmål vill verkligen väl när han berättar för sin dotter att tonåren verkligen är hemsk, men att det kommer att bli bättre när hon blir vuxen. Självklart vill hon ha vänner just precis nu, inte om hundra år.

Och pappan som helt gått över gränsen: Sunes pappa Rudolf är verkligen så galen och så pinsam att jag nästan måste blunda, speciellt i Morgan Allings version. I Sune i Grekland när de åker på All Inclusive och Rudolf skriver upp allt familjen äter och gör för att vara säker på att han “tjänar” pengar mår jag nästan dåligt.

Pappor som inte syns så mycket, men som finns där ändå: Alfons Åbergs pappa är väl en typiskt sådan pappa. Han verkar vara hemma den mesta tiden, jobbar ibland, men sitter annars helst med sin pipa och sin tidning. Trygg på många sätt, men kanske inte världens roligaste. Bara ibland. Tydligen heter han Bertil och i en av de senare böckerna framgår det att han är 36 år gammal. Lastgammal alltså.

Även papporna i Astrid Lindgrens böcker är ganska osynliga, men ändå trevliga och mjuka män när de väl dyker upp. Min favorit är nog Lottas pappa och bäst gillar jag honom när han spelas av Claes Malmberg i filmen från 1992. När han kommer blir allt lite extra trevligt.

Den otippade fadersgestalten: Alla män som tar hand om barn är inte deras biologiska pappor, men det kan funka bra ändå, även om vissa fadersgestalter är mer ovanliga än andra. Léon i filmen med samma namn är en hitman som blir någon slags fadersfigur för en ganska härdad flicka. Jean Reno gör ett fantastiskt porträtt av en man som är mer komplex än man först tror.

Ett par sura gubbar som faktiskt lyckas ta hand om barn ganska bra är Tom Oakley som i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tar hand om Will, en pojke som tidigare behandlats riktigt illa och Yngve Johansson i Den bästa sommaren som minst sagt motvilligt låter ett syskonpar bo hos honom en sommar. Båda dessa buttra män hittar sig själva, eller i alla fall trevligare versioner av sig själva, när barnen tinar deras hjärtan.

 

Photo by Guillaume de Germain on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll

En riktig man – en händig man?

linje-ulrica

Vi pratar om riktiga män den här veckan. Vad är en riktig man då? Det är ju för all del en fråga utan ett enkelt svar. Eller en med många svar.

I början av veckan skrev Linda om Hampus Nessvolds bok Ta det som en man som handlar om hur svår det är att bryta sig loss ur en väldigt trång mansroll där man beter sig så som man tror att man ska göra som en “riktig” man.


Lars Demian – Det manliga beteendet

Själv har jag vuxit upp i en miljö där män ska lukta svett och ha motorolja mellan tårna – i alla fall om de själv får bestämma (och ja, jag är medveten om att jag raljerar lite här nu och drar alla över en kam).
I den lilla bruksorten var mansrollen macho (och är det nog till stor del fortfarande). Riktiga män jobbar på bruket. Eller som bilmekaniker. Eller skruvar åtminstone på en gammal bil, moped eller motorcykel på fritiden. Kanske en traktor om man bor lite utanför centralorten. Riktiga män snusar och dricker öl. Riktiga män spelar fotboll eller ishockey. Kanske framförallt ishockey. När jag läste Fredrik Backmans bok Björnstad var igenkänningen stor.

Kategorier
Romankoll

Ensamhetens slut av Benedict Wells

En riktig man är veckans tema här på Kulturkollo och i Benedict Wells roman Ensamhetens slut så är ett av de bärande temana hur man växer upp och hittar sitt eget sätt att vara man när man inte har någon förebild att spegla sig i och revoltera mot.

Syskonen Liz, Marty och Jules växer upp i en på ytan harmonisk familj i München. Jularna firas traditionellt och hemmet är fullt av musik. Sommarloven tillbringar de i Montpellier, som är faderns barndomsstad och det är på väg till Frankrike som föräldrarna omkommer i en bilolycka.  Syskonskaran placeras på internat och där splittras syskonen upp, Jules är lillebror och den som berättar i romanen. I skolan blir brodern Marty allt mer udda. Hans exceptionella intelligens tar honom till stora akademiska framgångar men han räcker inte till för Jules behov av en pappa.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Romance-mannen

carolina-top

När jag läste Simona Ahrnstedts senaste bok häromveckan funderade jag och skrev en del om män i romanceböcker. Allt eller inget handlar en hel del om omöjliga kroppsideal, och om rätten till att få ha och visa upp och tycka om sin kropp precis som den är. Bra det – men Adam då? Han får fortfarande finna sig i att vara det alla dessa snyggo-män i romanceböcker alltid får vara. En kropp som är ”hård överallt”, iklädd välsittande kostym. Mörk röst, bestämd haka och allt vad det är. Hade han inte kunnat få ha åtminstone lite begynnande gubbmage? Eller vek haka eller pipig röst? När nu Lexia vill få vara som hon är, och hela byråns reklamkampanj andas kroppspositivism?

Nänä. Trivselvikt och kroppar som följer sin egen vilja snarare än idealens får och ska finnas överallt… men till männen i romanceböckerna kommer de icke. Jag har nu gjort en högst ovetenskaplig och subjektiv undersökning av detta, helt baserad på min egen läsning, och kommit fram till att idealmannen à la romance ska uppfylla följande krav:

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Porträtt av en man

Linda
Hur skildras mannen i tv-serier, filmer, böcker och i annan kultur? Hur porträtteras de av fotografer och konstnärer?

Kanske behövs en manlig motsvarighet till Bechdeltestet som går ut på att en film (eller en bok för den delen) innehåller minst två manliga karaktärer som verkligen pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

Veckans utmaning handlar om män i kulturella verk. Berätta om några verk med män i huvudrollen, eller i någon annan viktig roll. Det kan vara positiva porträtt att inspireras av, eller sådana som ingen bör försöka efterlikna. Inkludera gärna ett verk som klarar Kulturkollotestet när du gör utmaningen!

BIld av Free-Photos från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Oförglömlig far i fiktionen

helena-top

Jag ska försöka mig på något som möjligtvis är omöjligt – skriva om en bok som jag läste för åtta år sedan. Ursprungstanken var att lista föredömliga fäder i fiktionen, men tanken stannade upp vid just den här fadern. Föredömlig låter jag dock i detta fall vara osagt då omständigheterna kring den lilla familjen är katastrofala och faderns handlande är pyrda ur den kontexten. Oförglömlig månne vara ett bättre lämpat beskrivning i detta sammanhang.

Boken jag pratar om är Vägen av Cormac McCarthy som handlar om en far och en son och deras vandring – genom ett apokalyptiskt sönderslaget land – på väg mot havet. Mot ett mål. Mot något som bryter mot den sönderbrända marken, de döda träden och den gråbruna tillvaron. Fåglarna är frånvarande. Mänskligheten är borta. Kanske är vandringen meningslös, men ändock så viktig – kanske är kampen att följa denna väg är en del av att skapa en mening för far och son. De få människor som dyker upp utmed vägen visar den mänskliga mentalitetens utpost – den värsta av de värsta.

Samtidigt som handlingen är tung, mörk och varje tanke är tyngd av vemod så får du samtidigt ta del av den varma kärleken som finns mellan far och son. Denna kärlek som blir det enda som inger värme i den annars så iskalla historien. Vad som har hänt med världen får vi aldrig veta – det är inte det som är kärnan med historien – utan det är vad som händer mellan denna far och denna son.

Föräldraskapet är oerhört komplext som det är – lägger vi till en krossad värld där de mänskliga referenserna är i stort sett borta, så blir föräldraskapet något helt annat. Hur lär man sitt barn om moral och om rätt och fel när allt omkring dig rasar? Hur kan man som förälder inge hopp hos sitt barn när världen ter sig helt hopplös? Hur ger vi mening till tillvaron där ingen mening tycks finnas? Som en sista utväg har fadern sparat två kulor i sin pistol – en åt sig själv och en för sin son, men så länge de är på vägen så har de en mening.

Det är en förtvivlad kamp som mannen för – både för sitt eget förstånd skull och för sin sons. En oförglömlig far i en förlorad värld.

 

Kategorier
Kulturkoll

En riktig man

Linda

En av de viktigaste böcker jag läst i år är Ta det som en man av Hampus Nessvold, där han berättar om hur den väldigt trånga mansrollen gjorde honom till en person han inte ville vara. Han blev det han trodde var en riktig man och det skadade inte bara hans omgivning, utan också han själv. Den som avvek från de normer som satts upp kallades bög och en period funderade Nessvold på om han kanske var homosexuell, men insåg sedan att han helt enkelt inte ville vara en störig typ som kallade tjejer för hora och att det inte hade någonting med sexualitet att göra.

Den här veckan kommer att ägnas åt män. Trevliga, otrevliga, goda, onda, unga, gamla, vanliga och ovanliga män. De som lever upp till myten om att vara en riktig karl och de som inser att många av de element som finns i en sådan mansroll kanske inte är så himla trevliga. Medierna fylls just nu av berättelser om män som kanske inte riktigt vet vad gränsen går. När makt utövas på ett felaktigt sätt och när offer skapas. Nu har vi inte planerat någon vecka om #metoo. Fokus är inte att diskutera varken övergrepp eller politik. Istället vill vi undersöka mannen och mansrollen i kulturen.

Häng på i vårt sökande efter en riktig man, vad det nu är. Jakten pågår ända fram till fars dag.

PS. Psst, det kan vara jag som är den riktige mannen personifierad. Jag gjorde nämligen ett test på Facebook och jag är tydligen 90% man och 10% kvinna. Eftersom jag inte dricker öl, utan föredrar vin och då gärna bubbel, är det troligen de 10% som saknas för att jag ska bli fullständig. DS.

 

Public Domain Pictures