Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Släktled efter släktled

carolina-top

Jag är också en av dem här på kollot som har läst Margit Sandemos Sagan om Isfolket, och jadå, alla 47 delarna. Jag äger dem alla. Och en viktigt del av läsandet av dem är släktträdet som inleder varje bok. I början av serien går det någotsånär att ha koll på vem och vilken och släktskapet, och vems barn som är vems och hur länge sedan det var den eller den levde… men någonstans i släktleden måste man liksom släppa den där kollen. Det är ju några hundra år som passerar! Och de unga tu man i en bok slukar kärlekshistorien om har i nästa bok förvandlats till kloka föräldrar eller äldre släktingar, och i nästa bok till den äldre, stapplande generationen (om de ens lever), och några böcker längre fram så har de förvandlats till ett suddigt minne. Vi får läsa sägner och legender om personer, tider och hus för decennier och sekler sen – men för oss var de nyss levande personer som upplevde saker, eftersom de fanns kanske bara ett tiotal böcker tidigare i serien.

Så jag älskar det där släktträdet, och hur det binder ihop alla böckerna:

Överhuvudtaget brukar jag tycka om böcker eller bokserier som berättar om familjer och släkter i många generationer (med släktträd att titta på!), eller böcker som berättar om en trakt eller ett land genom att följa en familj eller släkt genom århundraden. Edward Rutherford har skrivit en bok som heter Sarum (1987) som är precis sådan. Den handlar om södra England (Sarum är Salisbury vill jag minnas, det är länge sedan jag läste den nu) under några tusen år. Jättetjock bok…! Jag har sett att han skrivit andra, liknande böcker (om Ryssland, Irland, London, Paris, Kina och fler), och har dem på min långa vill-läsa-någongång-i-livet-lista. Släktled, eoner av tid och hur saker hänger ihop, det gillar jag.

 

Bilder: Överst: Stonehenge Publicdomain.net, underst: Zezt la Wikimedia

Kategorier
Kulturkoll

För länge sedan på bokrean

helena-top

En historisk händelse i sig är att jag inte har köpt en endaste bok på bokrean. Än så länge känner jag mig oerhört förståndig. Än så länge har jag inte gått in i en bokhandel eller klickat mig in på en internetbokhandel. Så det där “än-et” är kanske ett nyckelbegrepp här.

Nu ska jag dock ta en för laget. Jag ska offra mitt “än” och söka efter intressanta bokreafynd med historisk prägel. Håll till godo med nedan tips!

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Missa inte P3 Historia

Linda

Som historielärare har jag självklart ett stort historieintresse, men konstigt nog är historiska romaner inte riktigt min grej. Däremot är det roligt att lära sig mer om historiska personer, gärna på ett underhållande sätt och då är P3 Historia perfekt. Cecilia Düringer är liksom jag gymnasielärare i historia och hon är programledare. Hennes berättelser om historiska giganter kombineras med scenuppläsningar av Pablo Leiva Wenger och Navid Bavey som skapar en bra dynamik. Ofta bjuds också relevanta gäster in och jag gillar variationen det ger.

Jag har använt delar av flera program t.ex. det om Saladin och det om Moctezuma II, i undervisningen och kommer med all säkerhet att göra det igen. P3 Historia visar att det går att skapa lärorika program som är lättlyssnade utan att vara banala. Senaste avsnittet jag lyssnade på handlade om den etiopiska kejsaren Haile Selassie och lärde mig flera nya saker, bland annat att hans ursprungliga namn var Tafari Makonnen och att han senare fick titeln Ras som betyder vicekung. Ras Tafari alltså, vilket förklarar namnet på den religion där Haile Selassie ses som en gud.

Några avsnitt som jag verkligen rekommenderar är de om:

Karin Månsdotter

Axel von Fersen

Lizzie Borden

Karin Boye

Karl XIV Johan

Cecilia Vasa 

Mary Wollstonecraft

Branting, Edén & Gustav V

 

 

 

 

Kategorier
Romankoll

Kulturkollo möter Anna Laestadius Larsson

Foto: Anna-Lena Ahlström, Piratförlaget

 

Jag är mycket förtjust i Anna Laestadius Larssons historiska romaner med kvinnor som huvudkaraktärer. När det då var dags för historiska temaveckor här på kollektivet så passade det väldigt bra att be just henne om en intervju.

När man läser dina historiska romaner Barnbruden, Pottungen, Räfvhonan och Kurtisanen så får jag som läser en känsla av att du verkligen gillar att skriva om förgången tid. Är det så, varför?
– Vad roligt, det gläder mig att min passion lyser igenom! Jag har älskat historia, och särskilt 1700-talet, ända sedan jag var en liten flicka och ramlade över den franska drottningen Marie-Antoinette och hennes dramatiska öde under en semesterresa till Paris.

Din serie av romaner med kvinnliga huvudkaraktärer utspelar sig i en tydligt igenkännbar tid, slutet av 1700-tal och framåt. Är det sporrande eller utmanande att ha en så tydligt angiven tidslinje? Blir du inte lite nervös för att det ska bli ” historiskt fel” i romanen?
– Nja, om jag ska vara ärlig hoppades jag nästan på lite ståhej inför min debut med Barnbruden. Såg framför mig rubriker som ”Dick Harrison rasar”. Det hade varit något! Men jag är ju en fullständig nörd. Dels har jag en rätt bra förkunskap och sedan djupdyker jag i research inför varje bok. Ibland önskar jag att jag fick stanna kvar där. Jag kanske borde ha blivit historiker? Jag har hyllmeter med 1700-talslitteratur hemma, allt från doktorsavhandlingar i olika ämnen till receptsamlingar och dåtida romaner. Och det jag inte kan läsa mig till tar jag hjälp av sakkunniga för att få reda på.

En av svårigheterna som jag kan tänka mig när man skriver historiskt är att man lägger våra nutida värderingar och tankar om till exempel jämlikhet mellan könen eller demokrati i munnen på de historiska karaktärerna. Hur funderar du kring det?
– Där är 1700-talet en väldigt tacksam tid för det var ju då tankarna om de mänskliga rättigheterna och individens frihet fick spridning och dessutom så småningom implementerades i och med amerikanska och franska revolutionerna. Fast bara för män då. Och just det fick vissa kvinnor, som de feministiska föregångarna Olympe de Gouges (som figurerar i Kurtisanen) och Mary Wollstonecraft (vars böcker Charlotta och Sophie läser i Pottungen), att reagera och kräva samma rätt för kvinnor. Och faktum är att den verkliga Charlotta, hertiginnan och sedermera drottningen, på 1780-talet skrev följande i sin dagbok som jag lusläste i arbetet med trilogin: “Medan männen har sin fullkomliga frihet, är kvinnan alltid tyngd av fördomar. Jag är övertygad om att de flesta kvinnor inget högre önskar än att förvandlas till män, så att de kunde åtnjuta fullständig frihet”

Man kan gissa att du tillbringat mycket tid med att göra research. Har du något favoritmuseum eller annan inspirationskälla till miljöer och kläder?
– Jag besöker i princip alla miljöer som jag skriver om, det är en speciell känsla att vandra i sina karaktärers fotspår och försöka föreställa sig hur det såg ut då på deras tid. När det gäller kläder tar jag mycket från böcker, har faktiskt en doktorsavhandling om dräktsömnad från den tiden hemma för att kunna första exakt hur de var sydda och kändes att bära men också riktiga praktverk med ögongodis. Om jag ska nämna ett museum säger jag livrustkammaren, där kan man ibland se Charlottas brudklänning som är sagolik och har den smalaste midja jag någonsin sett på en klänning.

Jag själv minns än i dag när jag läste Rune Pär Olofssons böcker i mellanåldern och jag fullkomligt älskade. Vilken är din egen allra största historiska läsupplevelse? Har du någon roman att tipsa oss om?
– När jag var barn älskade jag Katitzi-böckerna av Katarina Taikon, de väckte nog mitt intresse för både historia och sociala orättvisor. Två historiska romaner om just 1700-talet som ”ni inte får missa” är Livläkarens besök” av P O Enquist och ”A Place of Greater Safety” av Hilary Mantel. De är båda helt fantastiska!

Tack Anna för dina spännande svar! Jag själv är också mycket förtjust i Livrustkammaren och brukar alltid ta elever med dit när det finns tillfälle. De har en superbra hemsida också om man bor utanför Stockholm. Annars så vill jag förstås också passa på att tipsa om Annas romaner. Det som gör dem extra spännande i mitt tycke är att de rör sig i de kungliga salongerna men har inte en eller flera kvinnor som befinner sig i närheten av makten som huvudpersoner. Det leder till att man får andra perspektiv och när man läst alla fyra böckers i serien så har man dessutom fått sig en rejäl historielektion till livs.
Vet ni? Förlaget var inte bara vänliga nog att förmedla kontakt med Anna, de skänkte också fyra böcker till våra läsare. Vill du läsa? För att distributionen  skall bli enkel för mig så delas den här tävlingen upp i två delar. En med de tre första böckerna Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan (i pocket) och en med den inbundna Kurtisanen. För att delta så skriver man en kommentar här på bloggen, på FB eller på Instagram med ett tips på en historisk roman som man rekommenderar. Berätta också om du vill vila pocketpaketet med de tre första böckerna eller den inbundna boken – eller ha chans på båda! Glöm inte att nämna oss i tipset om ni tipsar på annat ställe än här. Jag vill inte missa er.
Tipset skall vara inne innan kl 18 söndag den 1 mars. Senare samma kväll meddelar jag vinnare här på bloggen. Väl Mött!
Kategorier
Grafik- och seriekoll Romankoll

En litterär resa genom alla tider (och så landar vi äntligen i Danmarks tidiga 1900-tal)

helena-top

Idag inleds samtalet kring en ny läsning i facebook-gruppen Kulturkollo läser. Den här gången har vi läst en duo böcker av Ida Jessen, En ny tid och Doktor Bagges anagram. Böckerna ger två berättelser om samma händelsekedja och människor och jag hoppas att det ska finnas mycket att samtala om.

Ida Jessens romaner utspelar sig under tidigt 1900-tal, mitt i de samhällsförändringar som skedde då. Jag är väldigt svag för historiska romaner och tänkte att vi ska fira genren lite idag och att vi ska göra det genom att röra oss från den mest avlägsna dåtiden och framåt och så strösslar jag lästips längs vägen*.

Längst bak i tiden har vi de mytiska berättelserna, dramerna, det muntliga, Iliaden och Odysséen, de bibliska berättelserna och vi har alla tolkningar av dessa. Själv är jag ju som jag avslöjat här tidigare mycket förtjust i Colm Toibin och han har täckt in både det ena och det andra med sina Marias testamente och Namnens hus, jag rekommenderar dem båda varmt. Om vi rör oss lite framåt och mot Sverige så vill jag framhålla Elisabeth Östnäs fantastiska trilogi om vikingaflickan Turid. Den borde alla läsa.

Vidare, framåt – mot pesten! Jag tillhör den lilla utbrytargrupp bland historiska romaner-läsare som gärna väljer pest-litteratur när den erbjuds. En av de allra bästa är Elin Boardys säregna Tiden är inte än.

Annat elände som spred och förgrenade sig här någonstans var Rosornas krig i England som senare skildrades av Shakespeare, inte i historiska romaner men väl historiska dramer värda att läsa ur många olika perspektiv. Stridigheterna i sig intresserar mig inte mycket, men eftersom de kom att genomsyra hela det monarki- och samhällsbygge som följde och som skildras så fantastiskt i Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell (smedssonen med klassresan och hela världen i sin hand) måste de med här.

Det är inte mycket lycka i historisk tid, inte i historiska romaner i alla fall. Umbäranden och svält, kyla och våld, det är vad det är. När vi kommer fram till 1600-talet är kylan bedövande och häxbålen som brinner är inte att värma sig vid. Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget är en helt fenomenalt förfärlig skildring av denna tid och hur den fortsatte att påverka genom generationerna. Skymningsporten av Jeanette Winterson beskriver smutsen och skräcken som vore den en påtaglig verklighet för läsaren. Historierna är många och vi bör lyssna till dem.

Snart är vi framme i tider som känns mindre avlägsna. Vi närmar oss Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit, vi närmar oss Emelie i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Där hittar vi nycklarna till förra och förrförra århundradet och dess samhällsförändringar. Hur 1900-talet var och blev läser jag också gärna i Elsie Johanssons böcker om Nancy. Och så krigen förstås och främst det andra, bland litteraturen kring andra världskriget finns det mycket oumbärligt, men här och nu väljer jag att rekommendera Nora Krugs Heimat, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting och Gitta Serenys storverk Albert Speer och sanningen.

Och sen var vi framme idag. På ett ungefär….

*Det här är en oerhört västcentrerad boktipshög helt enkelt för att min kunskapslucka kring icke västerländsk historisk fiktion är orimligt stor. Ni får mer än gärna hjälpa mig att täppa till dem medelst egna lästips i kommentarerna.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Romankoll

Bli besatt av Fjädertjuven

Lotta
En mörk kväll 2009 i den lilla staden Tring strax utanför London. En ung maskerad man tar sig in genom ett bakfönster till stadens naturhistoriska museum och stjäl hundratals små fågelkroppar, som funnits i museets ägo sedan 1800-talet. Århundradets naturvetenskapliga kupp är ett faktum. Frågorna är många och svaren dröjer. Vem är tjuven? Varför har fåglarna stulits och var finns de nu?

Fjädertjuven – skönhet, besatthet och århundradets naturhistoriska kupp av Kirk Wallace Johnson är helt galet fascinerande läsning om ett brott jag inte visste begåtts och om en värld som jag inte visste fanns, eller att den ens intresserade mig. Och den gjorde mer än så, jag blev helt uppslukad.

Kirk Wallace Johnson jobbade tidigare med flyktingar, men hade flugfisket som ett andningshål och ett sätt att återhämta sig. På en fiskeresa till New Mexico fick han första gången höra berättelsen om fågelstölderna på museet, och om den unge man som låg bakom. Och Wallace Johnson blev besatt. Ju mer han grävde, ju mer växte gåtan, och det blev en fem år lång resa ner i fjäderunderjorden – en värld av fanatiska flugbindare och fjäderhandlare, kokainskallar och storviltsjägare, tidigare kriminalare och halvskumma tandläkare, bland döda fåglar och rika män.

Egentligen är det här en kombination av true crime, historisk roman, deckare och levnadsskildring. Det handlar om besatthet – från historisk tid ända till idag. Människan har alltid fascinerats av vackra och exklusiva saker, därav de många expeditioner som gick från Europa till exotiska platser för att samla in exempelvis fåglar vars fjädrar användes främst i modeindustrin. Och det handlade inte om att man hämtade en fågel eller två, nej det var utrotning och masslakt av fåglar.

De här vackra och sällsynta fjädrarna lockar även flugfiskare, eller snarare de som binder viktorianska laxflugor. En del är inte ens fiskare utan man bara tävlar i att bygga de vackraste flugorna, med de vackraste fjädrarna. Och vackrast betyder oftast mest sällsynt. Och är det då inte synd och skam att på museum ligger fåglar efter fåglar undanstoppade i lådor, som aldrig någon tittar på, när man istället kan stjäla och sälja fjädrarna vidare? Så kanske tankegångarna gick hos den 20-årige flugbindaren och musikstudenten Edwin Rist, när han bröt sig in på museet för att stjäla hundratals fågelskinn.

Men vad hände efter det? Vad hände med Edwin Rist? Och vad hände med fåglarn? Efterspelet är minst lika fascinerande som förspelet. Jag kan bara rekommendera att du läser den här historien – den liknar inget du läst förut.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Släkten – en romanserie jag älskar att följa

linje-ulrica

En serie med historiska romaner som jag älskar att följa är Släkten som ges ut av Historiska Media. Det är en berättelse om svensk historia som framförs på ett lite speciellt sätt. Den ges ut som en författarstafett, alltså en ny författare skriver varje del. Historikern Dick Harrison har skapat ett “skelett” med de historiska grundhändelserna och kring detta för varje författare skapa sin egen roman. Berättelsen hänger samman kronologiskt, men också genom att den handlar om en och samma (fiktiva) släkts liv. Huvudpersonerna i dessa böcker är inte kungar och adelsmän utan det är en berättelse ut “vanliga” människors liv och dessutom ur kvinnligt perspektiv. Alla huvudpersoner är starka kvinnokaraktärer och böckerna är dessutom alla skrivna av kvinnliga författare. Ofta känner man igen författarens personliga stil i respektive roman, men det tycker jag inte gör något och de hålls ändå samman på ett bra sätt.

Det är så här historia är när det är som bäst tycker jag – trovärdiga, välresearchade och detaljrika berättelser som känns “på riktigt”. Här finns kända personer ut historien, men det är inte dem böckerna handlar om i första hand utan de är biroller som hjälper till att placera berättelsen rätt i tid och i händelsernas centrum.

Vid det här laget har det kommit ut 11 böcker i serien sedan första boken publicerades 2008. Katarina Mazetti tog stafettpinnen först i boken Blandat blod som startade släktsagan på Vikingatiden. Därefter ha det kommit nästan en bok per år och förra året firades seriens 10-årsjubileum med fler event i Lund och ny omslagsdesign. I den senaste boken Skärvornas drottning av Joanna Nilsson har berättelsen tagit oss fram till 1500-talets då Sverige präglas av den danske kung Kristians grymheter.

Jag har läst alla böcker (men hittade inte riktigt alla i hyllan) och ser fram emot varje gång det kommer en ny bok i serien. Det är alltid lika spännande att få veta vilken författare som tagit över stafettpinnen och hur hon förvaltar Släkten. Har du ännu inte läst böckerna har du något att se fram emot!

Alla titlar och författare:
2008 Katarina Mazetti Blandat blod
2009 Karin Wahlberg Sigrids hemlighet
2010 Catharina Ingelman-Sundberg Tempelbranden
2012 Maria Gustavsdotter Helenas hämnd
2013 Ingrid Kampås Drottningkronan
2014 Elisabet Nemert Ringens gåta
2015 Ewa Klingberg Stenhuggarens dotter
2016 Elvira Birgitta Holm Falkens döttrar
2017 Agneta Arnesson Westerdahl Skuggornas tid
2018 Elisabeth Östnäs Midsommarbrud
2019 Johanna Nilsson Skärvornas drottning

Kategorier
Kulturkoll

Alla dessa flydda vardagar

carolina-top

Hur var vardagen förr, hur var det att leva då för de vanliga människorna? Det är nästan alltid detta jag söker när jag läser historiska romaner. Att på något sätt få kliva in i livet hos dem som levde då, förstå, se själv på något sätt. Ofta fångar historiska romaner stora skeenden med de mäktiga människornas göranden och låtanden – men de bästa romanerna för mig är de som låter oss se detta på håll och genom någon vanlig människas liv och vardag.

En som är fantastisk på att skriva om alla dessa flydda vardagar är Vibeke Olsson. Jag älskar hennes romaner från romartiden, särskilt böckerna om Sabina:

Böckerna finns även i en samlingsutgåva, “Sabinas bok”

Det jag minns allra mest med böckerna om Sabina är skildringen av vardagsslitet. Allt detta bärande av vatten – de som bodde i de stora hyreskasernerna i de romerska städerna fick kånka många, många hinkar vatten uppför alla trappor. Akvedukterna drog fram vatten på ett finurligt vis – men inte in i husen där de vanliga människorna bodde. Nej, de fick gå till brunnen på närmaste torg, fylla sina hinkar, och bära dem uppför de smala trapporna. Många hinkar, varje dag, för att laga mat, för att dricka, för att tvätta. Vilket slit! Och det där visar Vibeke Olsson mig. Eller vilket smutsigt och ändlöst slit det var att arbeta i badhusen, dessa termer som ju fanns överallt. Vattnet skulle bäras, värmas upp, kol kånkas, sot städas bort, igen och igen och igen.

Sedan hoppar jag ett antal århundraden framåt till sågverken i Sverige, slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och livet i samhällena där. Det är Vibeke Olsson igen som berättar, i böckerna om Bricken:

Det är såklart mycket om arbetet på sågverken, de långa, långa arbetsdagarna och farliga arbetsförhållanden. Men mer om det där man kanske inte tänker på direkt: jobbar man så långa dagar måste man ha mat, som någon annan lagar. Maten måste bäras ner till arbetet, för att hinna ätas, så det är kaffe och mjölk i stora kannor som ska bäras, mat att bli mätt av som ska kånkas, och så måste förstås maten hemma stå på bordet precis när visslan släpper ut till middagsrast eller kväll. Den där matklockan sätter sig i kroppen på dem som lagar maten, den råder över allt annat, och det som måste ske utöver matlagningen (jamen, barnen och tvätten och mata grisarna och hugga veden och så klart även här det eviga vattenbärandet, och sopandet, och lagandet av kläder och allt, allt, allt) måste jämkas in i passningen av rasterna på sågverket, så bara är det.

Och det är utifrån denna vardag vi får läsa om de stora historiska händelserna, strejkerna, svälten och allt, och då blir vinkeln att de gör en redan jobbig vardag ännu jobbigare, eller helt omöjlig till och med. Det är ju alla vardagar som tillsammans utgör våra liv. Då som nu.

Och den kopplingen till nutid är viktig i boken jag precis har läst, en bok skriven för barn (ca 9-12 år) som också handlar om sågverken och deras människor, och alldeles särskilt om händelserna i Ådalen 1931: Blod i gruset av Mats Jonsson (2019).

Bokens huvudperson, som själv bor i Ådalen, ska för ett skolarbete ta reda på mer vad som hände då, 1931. Upplägget för detta är lite som en deckargåta – Mats (huvudpersonen) pratar med olika personer, får liksom ledtrådar till det som hände, pratar med fler, får reda på mer, och pusslar ihop en egen uppfattning. Men det finurliga i det här är att bokens egen tidsmiljö är ca 1980-tal, så de äldre personerna han pratar med har alltså själva varit med då när det begav sig.  Det är deras egna minnen, inte något de fått berättat för sig. Och det är här jag hisnar lite – 1980-talet var jag själv tonåring, och det känns inte långt bort. Tänk då att de jag kände, mina far- och morföräldrar och släktingar, tänk att de var i tjugoårsåldern när skotten i Ådalen sköts mot demonstranterna, tänk att de var i trettioårsåldern när andra världskriget bröt ut…! Någon generation tillbaka, bara. Och så där är det ju med hela vår historia: den upplevdes av människor som du och jag, av våra egna släktingar. Några eller många generationer bort, men i en lång rad vardagar.

 

 

Bild: Publicdomainpictures.net

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Att skörda ben – om verklighetens historia

helena-top

I mitt inledande inlägg under temat “För länge sedan” skrev jag om hur läsningen av böcker som helt eller delvis är baserade på den förflutna verkligheten emellanåt (ganska ofta skulle jag tro) kan expandera till något mycket mer. Jag vill veta mer. Behöver veta mer. Kan inte släppa taget. Och finner mig själv söka mer information om det jag läst och att jag därmed kan konstatera “att emellanåt kan läsningen bli som allra bäst efteråt, när jag har fördjupat mig i verklighetens historia och hela boken får ett nytt liv och blir på så sätt oförglömlig.” Därefter följde några exempel.

Nu har jag gjort det igen. Jag har nämligen läst Att skörda ben av Edwigde Danicat och var tvungen att lägga boken åt sidan för att fördjupa mig i det historiska skeendet som hon skrev om. Dessutom funderar jag på hur historien kommer till oss, vad och vem som avgör relevansen och vems historia är det som vi får ta del. Detta eftersom jag tidigare inte hört talas om Persiljemassakern och drar – inte helt osökt – trådar till Folkmordet i Rwanda och mediebevakningen (eller bristen på) av det.

Att skörda ben handlar om Amabelle från Haiti som 1937 är tjänsteflicka hos en förmögen familj i grannlandet Dominikanska republiken. Hon, likt många andra haitier, tog sig som ung över gränsen för att söka arbete bland sockerrörsplantagen. På gården träffar hon kärleken i Sebastian, som arbetar på fälten.

Det börjar florera rykten om att haitier runt om i landet mördas och att det ska vara själva presidenten – tillika diktatorn – som beordrat det hela. Händelseförloppet eskalerar snabbt och ryktet visar sig vara sant. Haitier lynschas, torteras och mördas och överlevarna tvingas på flykt. Här behöver jag veta mer och jag frågar mig varför jag inte har hört talas om detta tidigare.

Om det är någon mer än jag som inte vet vad Persiljemassakern är kan jag berätta att när USA lämnade landet 1937, gav den dominikanske diktatorn Rafael Trujillo order om att döda haitier som levde på Dominikanska sidan av gränsen. Och om du är lite vag i geografikunskaperna kan jag berätta att Haiti och Dominikanska republiken delar en ö: Hispaniola. Persiljemassakern pågick bara under tre dagar, men resultatet är oerhört tragiskt: mellan 10 000 och 20 000 haitier mördades. Trujillo utvecklade därefter rasdiskriminerande politik; antihaitianismen, riktad mot befolkningen i grannlandet. Om detta förtäljer dock inte historien om Amabelle.

Amabelle och Sebastian beslutar sig för att fly tillbaka till Haiti, men under flykten kommer de ifrån varandra. Amabelle står därefter ensam i sitt sökande efter svar, en förklaring till vad som hänt, i grubbleriet om försoning och förlåtelse och inte minst i sökandet efter Sebastian.

Romanen, för det är en roman, är en oerhört stark läsning. Danicat gestaltar med ett vemodigt och finstämt språk det allra mörkaste av människan. Jag blir så berörd av Amabelle och hennes sorg och ändå så finns det alltid ett ljus i fjärran – ett sorts hopp – om ett annat liv bortom det mörka. Vad händer med människan som utsätts för detta? Vad händer ett samhälle som slås sönder på tre dagar? Hur skapar man sig ett nytt liv efter att ha vadat i mörker?

Den, som likt undertecknad, vill söka mer information om massakern kommer inte finna så många träffar på internet. De flesta handlar om just den här boken och bildbevis är i stort sett obefintligt. Därför blir Att skörda ben en viktig del i den karibiska historien och litteraturhistorien. Inte för att den är ett historiskt dokument – det är likvärd en roman – utan för att Persiljemassakern inte ska glömmas bort.


Titel: Att skörda ben
Författare: Edwigde Danicat
Förlag: Tranan
Originalutgåvans utgivningsår: 2020
Översättare: Dorothee Sporrong
Bokomslag: Kerstin Hanson
Författarporträtt: Lynn Savarese

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

20-talet då och nu

Linda
Det glada 20-talet är inte det decennium vi lever i nu, utan 1920-talet. En tid då ett världskrig avslutats, ekonomin var god och framtidstron stor. Kampen för demokratiska rättigheter för fler var en självklarhet och ingen visste ännu att allt skulle vända bara några år senare och att världen skulle drabbas av ännu ett världskrig. Nu är det 2020 och någon vidare optimism är svår att finna. Vi har på riktigt börjat inse att klimatet inte går att kontrollera, men ännu finns alldeles för många världsledare som ignorerar problemen helt. Det är också för många världsledare som snarare vill inskränka än öka de demokratiska rättigheterna och fler länder väljer att stänga sina gränser för att som det heter “ta hand om sina egna först”. Vilka likheter och skillnader finns egentligen mellan det 20-tal vi just påbörjat och det som ligger 100 år tillbaka i tiden?

Det glada 20-talet gällde självklart inte alla. När vi tänker på storslagna fester står det fina folket i centrum. The Great Gatsby och Downton Abbey handlar inte om vilka människor som helst, utan om de rika och priviligierade. Dessa personer har självklart råd med storslagna fester även nu i en tid då klyftorna ökar mer och mer. I Dagens industri konstaterades i januari att de 22 rikaste männen i världen äger mer än alla kvinnor i Afrika tillsammans. Det går också att hitta andra jämförelser, som t.ex. att de rikare hela tiden blir rikare och att 1% av världens befolkning äger mer än de andra 99% tillsammans. Mycket pengar för få att festa bort alltså.

Just jämförelsen mellan män och kvinnor är tyvärr fortfarande relevant. Under 1920-talet fick kvinnor i fler och fler länder rösträtt och jag kan tänka mig att många kände ett stort hopp inför framtiden. I filmen Suffragette från 2015 porträtteras några av de kvinnor som kämpade hårt och i vissa fall offrade sina liv för kampen för ett jämlikt samhälle. Namnet Pankhurst kan fortfarande knytas till kampen för jämlikhet och i höstas besökte Helen Pankhurst, barnbarnsbarn till Emmeline Pankhurst och barnbarn till Sylvia Pankhurst, Bokmässan i Göteborg och talade då om en kamp som fortfarande behövs och vikten av “deed not words”. 2020-talets största proteströrelse ser ändå just nu ut att handla om miljön, snarare än om jämlikhet, men det är de unga kvinnorna som tagit täten i kampen, men vår egen Greta Thunberg i spetsen.

En annan parallell jag kan se mellan 1920-talet och 2020-talet är synen på författaren. När jag tänker på 1920-talet är det lika mycket författarna som deras verk som står i centrum. Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald, Ezra Pound och James Joyce samlades alla av Gertrude Stein i Paris och umgicks också med en rad konstnärer som Pablo Picasso och Henri Matisse. Såväl Hemingway som Fitzgeralds fru Zelda har skrivit om tiden i Paris och jag kan se likheter med den våg av autofiktiva böcker som varit stora ett tag och säkerligen kommer att färga även delar av 2020-talet. Flera av dem, som Rachel Cusks trilogi som inleds med Konturer, handlar om livet som författare och skapar en slags nygammal syn på författaryrket och vikten av att som författare skriva om det som är välbekant och självupplevt. Något jag önskar mig är mer mångfald. Jag vill inte bara läsa om västerländska medelklassmänniskors vardagliga bekymmer, utan gärna få ta del av mer litteratur från världens alla hörn. Det önskar jag mig från 2020-talet.

Om jämställdheten mellan män och kvinnor lämnar mycket att önska, är det ännu mer kvar innan litteratur från länder utanför Västeuropa och Nordamerika får den uppmärksamhet den förtjänar. Detsamma gäller film. Visserligen vann den sydkoreanska filmen Parasit flera tunga priser på Oscarsgalan, men det är ett undantag. Som Steve Martin och Chris Rock konstaterade i sitt inledningstal på Oscarsgalan har det hänt väldigt lite gällande representation. Vaginor saknades bland de nominerade regissörerna och #oscarssowhite är fortfarande aktuellt.

Fler 1920-talstrender som märks i 2020-talslitteraturen är Virginia Woolfs sparsmakade version av stream of consciousness. Ett associativt sätt att skriva, men utan de långa utläggningar som t.ex. James Joyce och Marcel Proust. Det är också texter som kräver koncentration då orden är få och det som inte sägs lika viktigt som det som faktiskt står på raderna. En liknande trend ser jag nu och de som lyckas, som Susanne Skogstad i Svartstilla får mig att tänka på de riktigt stora från det förra 20-talet. Även Ida Jessen lyckas med detsamma i sina två böcker om makarna Bagge som vi snart ska samtala om i Kulturkollo läser. Det är dessutom böcker som utspelar sig kring förra sekelskiftet och knyter därför ihop vår tid med det förflutna. Nya böcker skrivna i gammal, eller kanske alldeles modern, stil.

Nu hoppas jag på lite mer känsla av det glada 20-talet även i detta århundrade, istället för att vi drar raka vägen till depression, extremism och världskrig. Själv blir jag sugen på att uppleva det kulturella 1920-talet och förtränga vår egen tid för ett tag. Vad rekommenderar du?