Då är tre lyckliga vinnare av Floden mellan bergen framslumpade. Grattis till Erika, Anni och Robert!
Mejla era adresser till anna at kulturkollo så kommer böckerna på posten. Ni har fin läsning framför er!
Tack till alla som deltog med fina tips på ”gubböcker”. Tack också till Modernista som bidrog med vinsterna.
Denna vecka på Kulturkollo handlar allting om gubbar. Farbröder, äldre herrar, män men framför allt som sagt, gubbar. Min egen favoritgubbe är egentligen min egen morfar, som jag än idag saknar något otroligt trots att det är många år sedan han gick bort.
Men nu är det ju rätt få som kände min morfar så om man kikar lite mer åt populärkulturen till så finns det framför allt en som jag ofta återkommer till. Inspector Morse, Kommissarie Morse på svenska, gestaltades briljant av John Thaw i TV-serien från 80- och 90-talet. Han är en sådan där tröstefigur som jag ofta plockar fram när jag behöver en farbror att håla i handen. Dessutom är han väl nästan så gubbig man kan vara. Introvert, självupptagen, öldrickande operaälskare med en gammaldags gentlemannarespekt för det andra könet. Inte alltid så modern men alltid med gott hjärta. En farbror som till stor del finner tröst i samma daterade intressen som jag, konst, poesi, musik och i motsats till mig även pussel och korsord. Å andra sidan gillar han kanske inte direkt deckare och nagellack… När jag går vilse återvänder jag ofta till Morse och blir påmind om att jag ju faktiskt också gillar sådant där och plockar fram någon gammal poesibok eller Allegris ”Miserere” på Spotify. Det är ett sätt att varva ner. En sävlig farbror som gör sitt jobb och det väl, men ändå lyckas vara ignorant om världen omkring honom. Oxford-miljöerna gör onekligen också sitt till för att förstärka stämningen i serien.
Lotta inledde veckan med att komma ut som gubbälskare och jag måste sälla mig till skaran, trots att jag också är tantälskare. Gamla gubbar brukar nämligen framkalla ungefär samma reaktioner hos mig som söta bebisar och katter gör för andra. Ofta utbrister jag i ett ”naw” när de dyker upp på tv. Maken brukar skratta åt mig när jag börjar prata om gulliga gubbar, men jag tycker nog att han ska vara väldigt nöjd över min fäbless, det betyder ju att jag bara kommer att tycka mer och mer om honom. Det är någonting med blicken, den kloka och mjuka, som vissa gubbar lägger sig till med. Huruvida de egentligen är så himla gulliga låter jag vara osagt, men mitt bidrag till veckans tema blir en gubbröra deluxe, fylld av tio små, söta favoriter.
Tänk den där dagen på tågstationen när Matthew Cuthbert skulle hämta den pojke han ”beställt” från barnhemmet och istället möttes av en rödhårig flicka som pratade öronen av honom? Hur han där och då fattade beslutet att ta med henne hem, hur han gjorde det rätta och öppnade sitt hem för den vilsna figuren som varit med om så mycket.
Redan där smälter man inför Matthew. Och Matthew smälter inför Anne under färden hem till Grönkulla. Och när Marilla vill skicka tillbaka Anne bara önskar man att han ska slå näven i bordet och bestämt säga att flickan ska stanna. Gör något då! Säg ifrån! Protestera! Låt inte Marilla bestämma! Men att slå näven i bordet är inte Matthews sätt. Han grälar inte. Han säger inte mycket, men på sitt eget eftertänksamma sätt försöker han övertyga Marilla om att de ska behålla Anne. Att de är bra för varandra.
Matthew pratar som sagt inte i onödan, men när han väl säger något så säger han något bra. Något snällt, något tröstande, något klokt. Han ger goda råd, han tröstar och han stöttar. Han suger på sin pipa och plirar med ögonen och han är precis en sådan morfar/farfar, ja fadersfigur, som alla skulle behöva få ha i sina liv.
Han är en av de genomgoda, som gör saker utan egen vinning. Han gör vad som är rätt. Han är tryggheten själv, och han har alltid, alltid, tid att lyssna.
P.S Det finns många som har gestaltat Matthew Cuthbert på film/tv, men den enda rätta Matthew för mig är Richard Farnsworth (på bilden ovan). Nästa man på tur att spela Matthew är Martin Sheen. Nja, säger jag, enbart baserat på utseendet.
Vad gör man när ens största idol från tonåren plötsligt har gått och förvandlats till gubbe? Vad hände?? NÄR hände det? Va? Jag tänker på Mauro Scocco, som jag ett antal gånger stod och väntade på flera timmar i förväg framför kanten på scenen där han skulle uppträda, bara för att få vara nära. Och så kom han då, pojkaktig med glimten i ögat och guld i strupen, och fick mitt tonårshjärta att smälta. Och så lyckades jag få plats med ännu några bilder på honom på väggarna i mitt rum, suckade, memorerade låttexter och önskade att jag hade varit den där Jackie som var så himla saknad.
Jo. Sedan måtte någon ondskefull själ ha låst in honom i någon skräckkammare och gjort experiment på honom, för rätt vad det är så står karln i nåt jämra tv-program och lagar mat. Med Plura! (som – förlåt mig – var gubbe redan på 80-talet) Och… min Mauros blick har blivit trött. Han har blivit större på mitten, liksom? Och ansiktet har sjunkit nedåt?? Men… va?
Att kalla en av den afrikanska kontinentens mest produktiva och lästa författare för gubbe är väl på gränsen till vanvördigt men han sprider en aura kring sig som bestämt förklarar: kom nu hit, sitt och lyssna så ska jag berätta för dig hur saker och ting förhåller sig. Typ så. Till hans försvar så är hans berättande fast förankrat i en didaktiskt tradition av muntligt berättande och har man vuxit upp i en kultur som nästan helt saknar skriftspråk så är de sedelärande berättelserna del av vardagen. I somras var jag på Louisiana Literature och fick för första gången lyssna till Ngugi Wa Thiong’o i verkliga livet och visst sitter jag andäktigt förtrollad, visst känner jag mig klappad på huvudet och visst har han en fantastiskt intressant historia att förmedla.
Is that the best you could have done?
Veckans utmaning handlar såklart om gubbar. Det finns många slags gubbar: griniga och sura gubbar eller underfundiga och finurliga gubbar. Starka gubbar eller ledsna gubbar. Kloka gubbar eller dumma gubbar. Fina gubbar eller fula gubbar. Men vem är din favorit?
Veckans utmaning lyder kort och gott: Berätta om din favoritgubbe!
Svara direkt i kommentarerna eller lägg in en länk till ett eget blogginlägg. Självklart svarar man på twitter eller Instagram om man hellre vill det. Tagga gärna med #kulturkollo.
Gubbe. Vilket märkligt ord det är ändå! Vad jag förstår ska det vara dialektalt och betyda ungefär “liten klump”. “Liten klump”… Det är begripligt varför det heter jordgubbe, men kopplingen till farbröder är inte riktigt lika klar…
Gubbar (om vi nu tänker dem mer som äldre män än små klumpar) finns i olika utförande. De där genomsnälla som Mattias i Bröderna Lejonhjärta eller Skalle-Per hos Ronja Rövardotter, de man vill lära känna på riktigt. Sen finns de där surbesvärliga, som Ove. Och Pettson – ingen är så härligt vresigt gubbig som gubben Pettson!
Efter förra årets bokmässa fick jag en liten skämskuddeinsikt. Jag var helt uppslukad av gubbar.
Mina kollokompisar lyssnade på Ebba Witt-Brattström och jag lyssnade på Horace Engdahl. De njöt av Yvonne Hirdman, men jag spanade efter Leif GW. De blev starstruck av Marsha Gessen och jag blev knäsvag av Fredrik Reinfeldt. De lyssnade till poeten Lina Ekdahl som läste sina dikter medan jag lyssnade andäktigt när deckarförfattaren Arnaldur Indridason berättade om Erlendur Sveinsson. Och så där höll det på. Vi skojade lite om det efteråt och jag insåg att det är lika bra att omfamna min vurm för alla dessa gubbar. Så nu kör vi gubbvecka hela veckan lång på Kulturkollo.
Men vad är det för skillnad på gubbar och män egentligen? Jag tror det varierar. Det finns ingen bestämd ålder eller ett bestämt utseende som definierar en gubbe. När jag var 18 tyckte jag att alla som fyllt 30 var gubbar. Det tycker jag inte idag, och slutade nog tycka det när jag själv närmade mig 30. Nu är övergången från man till gubbe mer flytande.