Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo konfererar: Om jag var din tjej av Meredith Russo

linje-kulturkollo

 

 

Om jag var din tjej av Meredith Russo är en väldigt vanlig bok i det att den handlar om en ung tjej och hennes vedermödor att passa in på high school. Det ovanliga är att Amanda precis genomgått en könskorrigering och det där med att passa in görs ännu svårare. Boken landar i bokhandeln imorgon men vi diskuterar den redan idag, för att vi inte kan hålla oss längre. Om jag var din tjej är en bok som kräver samtal.

Helena: Jag vet att man inte ska börja bakifrån men nu såhär när jag precis avslutat läsningen måste jag säga att det är efterordet som brinner kvar. Det var efterordet som fick mig att gråta…

Fanny: Jag kan inte annat än att hålla med om att det var mycket gripande. Det är mycket smärta i boken, vilket blev än mer tydligt med författarens efterord.

Ulrica: För egen del hade jag inte hört något om den här författaren innan, så efterordet blev verkligen en ögonöppnare för att det här delvis var baserat på egna erfarenheter. Det blev mycket starkt då.

Helena: För mig var rädslan det mest påtagliga i den här berättelsen. Den där rädslan som i och för sig följer också med att vara kvinna känns på riktigt här. Ur såväl Amandas perspektiv som föräldrarnas.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske – Emmy Abrahamson

linje-ulrica
Veckans tema I utkanten rymmer många olika perspektiv. Vad sägs till exempel om en humoristisk bok om en kvinna som förälskar sig  en uteliggare?

Författaren till Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske heter Emmy Abrahamson. Hon har tidigare skrivit flera ungdomsböcker och blev Augustnominerad 2012 för boken Only väg is upp. Vuxendebuten är en historia som är inspirerad av hur författaren träffade sin man, som vid det tillfället faktiskt bodde i en buske.

I boken heter huvudpersonen Julia och hon bor i Wien. Hon håller på att förgås av tristess på sitt jobb som språklärare på Berlitz där hon, för trovärdighetens skull, är noga med att inte berätta för sina elever att hon är svensk och alltså inte har engelska som modersmål. Hon drömmer om att bli en känd författare och hoppas att något litterärt ska sippra igenom väggarna från grannen Elfride Jelinek. Julia har inga svårigheter att komma på bra romanidéer – det är bara det att alla redan verkar vara förverkligade av någon annan!
Hon går ibland ut på barer och dansställen med en tjej från jobbet, som hon egentligen inte gillar särskilt mycket, men umgås annars mest med sin katt.

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo möter: Lawen Mohtadi

Fotograf: Sofia Runarsdotter, Natur & Kultur

anna-top

För mig som var barn på 70-talet var böckerna om Katitzi en självklar del i min uppväxt. Jag läste dem och absolut älskade berättelsen om den modiga, starka och kloka flickan. Jag tänker att jag vill börja med att fråga om vad böckerna om Katitzi betytt för dig personligen?
Jag hade ingen relation till Katitziböckerna som barn. Jag hade nog en vag uppfattning om att de fanns, men när jag gick i skolan på 80-talet var det inte böcker som introducerades för oss. Så när jag kom i kontakt med Katarina Taikon på riktigt 2005 upptäckte jag hennes medborgarrättskamp och Katitziböckerna på en och samma gång. Och vad gäller själva verken: de är medryckande, berörande och spännande. Genom Katitzi kommer vi i kontakt med eviga frågor som ensamhet, glädje, utsatthet, rasism, barnets enkla frågor i en komplex och farlig värld. Jag vet att många barn fullkomligt älskar böckerna, men det gör även en vuxen!

Du finns med i arbetet kring nyutgivningen och moderniseringen av dem, varför menar du att de är viktiga att ge ut på nytt?
Bara grundläggande fakta först: Katitziböckerna består av 13 delar och kom ut 1969-1980. Böckerna har varit viktiga för många generationer i Sverige, framför allt på 70- och 80-talen, en del också senare. Men den senaste tiden har de varit väldigt svåra att få tag på. Katitzi är en del av vårt kulturarv och tillhör det bästa vi har inom litteraturen för barn och unga. Precis som Pippi alltid bör finnas så är det viktigt att Katitzi lever vidare och blir kul läsning för nya generationer.

Berätta, hur har moderniseringen gått till? Vad jag förstår så har ni till exempel blandat användandet av zigenare och rom, hur har den avvägningen i språkbruk gått till?

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Katitzi – ett barndomsminne

linje-ulrica
Jag hade glömt Katitzi. Jag hade glömt bort böckerna om henne. Så dök det upp fina nyutgåvor av min barndoms böcker på hyllorna i bokhandeln och på biblioteket. Jag blev nyfiken, letade upp ett gammalt ex av boken och läste om. Då blev det tydligt att mina starkaste minnen av boken inte kommer från böckerna, som jag kanske trodde, utan från TV-serien som jag måste ha sett i någon av reprisomgångarna i början av 80-talet. Den med Janne “Loffe” Carlsson som Katitzis pappa och Monica Zetterlund som hennes styvmamma. Minns ni den?

Kategorier
Kulturkoll

Det är synd om tonåringarna – hur kan de revoltera?

helena-top

Okej, nu ger jag mig kanske ut på hal is här, men visst har det blivit svårare att avvika? Inte för att det har blivit svårare ATT göra det utan att normerna har vidgats och samhället har blivit mer tillåtande. Right?! Jag menar INTE att vi är hemma än på alla områden, naturligtvis, men jag tänker på drivkraften som finns hos vissa att avvika har det svårare idag. När jag var ung – riktigt ung – var punkkulturen ett sätt att avvika. Det var synligt både för ögonen och öronen. Jag minns också straight edge:arna, som också gjorde ett tydligt avståndstagande. All tonårskultur sedan femtiotalet har förenklat uttryckt handlat om att avvika – att göra revolt mot gängse normer och regler och inte minst mot föräldrargenerationen. Men tonåringarna har det inte så lätt längre. Hur ska de kunna avvika då deras föräldrageneration (och generationerna dessförinnan) har gjort allt? Världen är full av föräldrar som är eller har varit punkare, gothare, straigt edgare, emos, lajvare, animefantaster, Gyuaru (japanska subkulturer), gamare etc etc. Vi har tatuerat oss, piercat oss, färgat/klippt/taggat/fönat håret.

Hjälp mig här i mitt grubbleri – hur gör man idag för att avvika? Hur gör man revolt? (ur föräldraperspektivet kan det ju vara bra att veta vad komma skall)

Foto: “..Are Made For Walking” av Wimena Kane

Kategorier
Kulturkoll

Popularitetstips


Lotta

Ibland är livet på utkanten och utanförskapet ofrivilligt, med en längtan in. Man vill inget hellre än att få vara med, att passa in, att bli accepterad för den man är eller kanske till och med bli någon annan. Att bli som alla andra.

Jag tänker speciellt på skoltiden, högstadietiden, gymnasietiden. Tiden då vissa är kungar och andra töntar. För vissa den roligaste tiden i livet, för andra ett rent helvete man bara måste ta sig igenom. Men jag tror att för de flesta av oss så var det den tid i livet då vi var allmänt obekväma, osäkra på oss själva och fulast på jorden. Vi kände att vi inte passade in någonstans och trodde att alla andra visste exakt vad dom gjorde hela tiden. Vilket dom såklart inte gjorde. Tänk om man förstått det då? Man var redan som alla andra fast man trodde man var helt ensam.

Kategorier
Romankoll

Privatdetektiv i utkanten

Linda

Det finns vissa människor som aldrig får komma till tals. Sara Lövestam låter en av dem bli privatdetektiv. Han heter Kouplan och är en papperslös invandrare, som inte har något egentligt hem och som lever av det han lyckas få tag på. Ibland äter han rester andra har lämnat, ibland har han råd att köpa mat. Oftast förblir han hungrig. Kouplan är 25 år, men ser mycket yngre ut. Han väntar på att få söka uppehållstillstånd igen. Det är mer än ett år kvar. Tills dess planerar han att försörja sig som privatdetektiv och han annonserar på Blocket.

Kategorier
Ungdomsbokskoll

Ungdomar i utkanten av normen

linje-viktoria

När jag tänker på uttrycket ”I utkanten” så tänker jag på alla de som befinner sig på andra sidan, baksidan av myntet helt enkelt. Alla de barn som tvingas växa upp i fattigdom, även i Sverige. Alla de som inte vågar bjuda hem någon efter skolan av rädsla för att mamma eller pappa kanske är full, eller har fått ett sammanbrott eller helt enkelt bara ligger och sover fortfarande pga en depression eller långtidsarbetslöshet som lett till apati.

På skolan där jag jobbar har v inte många elever som kommer från socialt utsatta förhållanden, men en del. Och framför allt har vi många som har svårt att förstå att det kan finnas eller vad det kan leda till för beteende. Sedan tror jag att det, liksom för en del av de karaktärer jag kommer at nämna här, ändå sker saker bakom stängda dörrar som man inte vet om och det är säkert fler än man tror som har det svårt hemma. Eller som kanske själv lider av problematik som ex en osynlig diagnos eller kanske kan komma att hamna i ett beroende av något slag om några år. Det är svårt att veta sådant som inte syns.

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: karaktärer i utkanten

helena-top

Vi pratar om människor – grupper och individer – och om karaktärer i periferin under denna vecka. Det är ett brett ämne då det både kan handla om frivillig och ofrivillig utanförskap. Kulturen vore extremt fattig utan dem kan vi nog vara ense om, eller gav jag mig hän om fördomar om den ensamma konstnären nu? Men också innehållsmässigt så är ju litteraturen och kulturen så mycket intressantare för att de här människorna finns. De som bryter mot normen. De som inte passar in. De som inte vill vara med.

Veckans utmaning går ut på att lista minnesvärda karaktärer som lever/har levt/levt fiktivt i utkanten. Du kan inkludera såväl verkliga som påhittade karaktärer. Det kan handla om såväl grupper som individer och det kan handla om såväl frivillig och ofrivillig utanförskap. 

Kommentera gärna med länk så vi hittar till din blogg, eller om du tipsar på Instagram eller Twitter – tagga med #kulturkollo.

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll

Älgen och fisken som varar för evigt

carolina-top

Ganska nyligen läste jag Doppler av Erlend Loe, så det är inte så konstigt att jag nu vill skriva om honom nu när vi har I utkanten som tema. Andreas Doppler väljer mycket aktivt att lämna samhället och sitt vanliga liv för att bo i skogen (eller, helt bokstavligen faktiskt  ”i utkanten” av Oslo). Han inser nämligen efter en häftig cykelvurpa när han blivit liggande och inte riktigt kan ta sig upp hur tyst det är i skogen. Hur till och med de där eviga låtarna från de tecknade barnprogrammen på TV som annars alltid går på repeat i hans huvud (det gör det på ALLA småbarnsföräldrar) har tystnat. Hur himla trött han är på allt och alla men framför allt på all duktighet han omges av. Han har själv varit duktig i hela sitt liv, men nu får det banne mig bli slut på allt det där duktiga. Han meddelar helt sonika fru och barn att de får vara duktiga på egen hand, tar ett tält och ger sig ut i skogen för att bo där.

Men eftersom det är just Erlend Loe som skriver om Andreas Doppler så blir det där skogsboendet totalt absurt och skruvat och väldigt roligt att läsa om. Doppler får ju inte riktigt vara i fred i den där skogen – nädå, ett evigt springande av andra människor som också vill kliva av är det. En flåshurtig ”moderat” ska äntligen bo i ett tält nära Dopplers och göra allt som Doppler gör, men dessutom dra igång någon jämra fredsfestival i förbrödringens tecken. Dessutom får Doppler finna sig i att så småningom ha sin son boende hos sig i tältet (han får liksom avgiftas från de där barnprogrammen), samt ständiga besök av dels en inbrottstjuv han blivit bekant med, och en man han själv gjort upprepade inbrott hos som han också blivit vän med. Ja, och så har vi älgkalven Bongo som också ska bo i tält.