Kategorier
Kulturkoll

Jag är visst bitter!

helena-top

Om vem av oss som kläckte idén för veckans tema låter jag vara osagt. Av den enkla anledningen att hela bunten kulturkollare står och visslar och tittar förstrött åt ett annat håll när frågan kom: VEMVARÉ?! I veckans utmaning så lyser dock de bittra karaktärerna med sin närvaro och vi har fått läsa om såväl Edmond Dantés, Heathcliff i Svindlande höjder, hakespeares Richard III som Rut i Änglagård. I inledningsinlägget lyfte jag  Ebenezer Scrooge, Severus Snape och Miss Havisham i Lysande utsikter.

Om jag är bitter? Nej, nej, nej. Jag är nog lite som Lotta: ”Däremot kan jag vara både sur och elak och gnällig och irriterad och avundsjuk och missunnsam och skadeglad – men bitter, nej verkligen inte.” Eller jo kanske ibland. Visst känner vi oss bittra emellanåt, va?! Själv snuddar jag vid bitterheten när mejlboxen fylls av bokliga event, happenings, kulturevenemang m.m. och allt sker i hufvudstaden. Då känner jag mig utanför! Och lite bitter.

Hur som haver, jag vill dock avslutningsvis lyfta fram ett inlägg med stor igenkänningseffekt: Helenas fina inlägg om utmattning. Jag har själv varit i utmattningsland och besöker det emellanåt fortfarande.

Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte.

 

Kategorier
Kulturkoll

Nej, jag är faktiskt inte bitter

Lotta
Inför den här veckans tema (vilket jäkla tema förresten, jag skyller allt på dig Fanny, det var säkert din idé), har jag verkligen fått klia mig i huvudet. Vad tusan ska jag skriva om? Jag är inte bitter, eller? Är jag?

Nej, det är jag inte. Jag tog ett vetenskapligt test som visade att jag är 0% bitter. Så, då har vi klargjort det.

Däremot kan jag vara både sur och elak och gnällig och irriterad och avundsjuk och missunnsam och skadeglad – men bitter, nej verkligen inte. Förutom i några fall.

1. Jag blir lite bitter när folk tar mina idéer. Det kan vara på jobbet eller privat, jag har sagt eller gjort något bra, kommit på något, kläckt världens bästa idé – men ingen bryr sig. Förrän en månad senare eller ett år senare när NÅGON ANNAN säger eller gör eller kommer på PRECIS samma sak som jag redan gjort eller sagt eller upptäckt och så får DEN personen KREDD och alla tycker att DEN personen är så fantastiskt bra och innovativ och jag, jag muttrar mer eller mindre högt att det där har jag redan sagt eller gjort eller tänkt eller tyckt, men KUL att någon ÄNTLIGEN lyssnat. ÅH som jag hatar det.

2. Jag blir lite bitter när alla roliga evenemang och händelser händer långt borta från där jag bor. Mässor och galor och konserter och bokreleaser och ditten och datten som jag skulle vilja gå på men inte kan för att jag inte har RÅD eller TID eller MÖJLIGHET att gå på allt jag vill gå på. Det är ORÄTTVIST. Och det gör mig aningen bitter.

och… ja… det var väl det. Men om vi ska göra en lista på saker som jag stör ihjäl mig på då kan den nog bli hundra punkter lång. Jag är inte nog uthållig och har för dåligt minne för att min ilska och irritation ska gå över i permanent bitterhet, förutom i de båda punkterna ovan. Där har jag landat i min bitterhet.

Kategorier
Romankoll

Nu har vi väntat länge nog, länge nog, länge nog…

carolina-top

Jag fyllde nyligen femtio. Hur har det med veckans tema ”Jag är inte bitter!” att göra, då? Har jag blivit mer bitter nu när jag är halvvägs till hundra? Borde jag vara det?

Nja. Nej. Men man undrar om jag inte borde bli visare snart, alltså vis nog att inte ge mig på att läsa bokserier som ännu inte är avslutade? Kommer jag ALDRIG att lära mig??

Jag har nämligen alldeles nyligen gjort det TVÅ gånger. Först läste jag Illuminae, första boken i The Illuminae Files av Amy Kaufman och Jay Kristoff, och blev fullständigt förtrollad. Så Bra! Andra boken i serien heter Gemina, och jag beställde raskt hem den, läste, och den var nästan ännu bättre. Wow! Men… tredje boken då? Obsidio? Nä. Inte färdig än. Kommer nästa vår.

Hallå?! Nästa vår? Som om inte vintern vore tillräckligt jobbig att halka sig igenom ändå?

Nädå, jag är inte bitter. Inte alls. Så jag letade under tiden upp fler böcker av Jay Kristoff, halva Illuminaeförfattarparet. Som tidsfördriv, liksom.

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Jag är inte bitter!

helena-top

[box style=”rounded”]bitter
bitt´er adj. ~t bittra ORDLED: bittr-are
1 som smakar beskt och skarpt och ibl. obehagligt: bittermandel; bittersalt; ~ choklad; havsvatten ger en ~ eftersmak BET.NYANSER: a) bildligt: tömma nederlagets bittra kalk b) överfört i fråga om andra skarpa förnimmelser: det var ~t kallt (adv.) KONSTR.: ~ (att+INF) HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. biter, bitter, beter ’bitande, skarp; argsint’; av samma urspr. som 1besk, 1bita
2 som upplever nedstämd eller hatisk känsla över vissa missräkningar e.d.: NN blev på sin ålderdom alltmer ~ och isolerad; besviken och ~; ~ över sin misslyckade karriär; ~ över inbillade oförrätter BET.NYANSER: a) om handling o.d.: han log ett ~t leende b) själsligt smärtsam: ~ saknad; vi kämpar till det bittra slutet KONSTR.: ~ (på ngn el. ngt), ~ (över ngt) HIST.: sedan 1541[/box]

Veckans utmaning må vara enkel till sitt utförande, men kanske kräver en del tankekraft.

Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Kategorier
Kulturkoll

All kultur jag missar …

linje-ulrica

Jag vet att man inte kan hinna med allt och att det är trixigare att få in egna aktiviteter i schemat när man har små barn, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite bitter över alla de kulturevent som jag vill gå på, men som jag missar på grund av …? Ja, livet antar jag.

Ta till exempel författarscenen på Malmö stadsbibliotek. De har ett rasande fint program i höst.  Paul Auster har varit där, Ariel Levy har varit där, Theodor Kallifatides har varit där. Har jag varit där? Nej, för jag var säkert på något föräldramöte eller något sånt istället. Men jag är inte bitter …

Och så har vi Gleerups bokhandel i Lund som har väldigt fina författarkvällar. Anita Goldman har varit där, Jason Diakité har varit där, Navid Modiri har varit där. Har jag varit där? Nej, för jag skjutsade säkert barn till någon fritidsaktivitet istället. Men jag är inte bitter …

Om vi sedan lägger till de saker som arrangeras av till exempel Förlagsklubben Syd, Litteraturhus Lund och Litteraturbaren som jag inte heller kommer iväg på.

För att inte tala om teaterföreställningar, nya filmer och roliga konstutställningar  – som jag också missar! Då är det väl inte konstigt att jag blir lite … bitter …

Jag förstår ju rent logiskt att jag prioriterar helt rätt för mig och min familj just nu, och som ni säkert förstår så tycker jag inte att ”familjemåstena” är fullt så tråkiga som jag antyder här ovan.  Jag vet dessutom att det kommer att bli tid för alla dessa saker senare.  Och då ska jag minsann bli en kulturtant av rang och sitta på första parkett på alla evenemang!

Bild: pexels.com

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Jag är inte bitter!

helena-top

Jag är inte bitter MEN hur tänkte vi när vi kläckte idén om veckans tema?! Jag är inte bitter MEN hur tänkte jag när jag gladeligen anmälde mig som frivillig till att vara temageneral?! Hur som haver – nu sitter vi här med en mycket spännande vecka framför oss och undertecknad är onekligen nyfiken på hur mina fellow kulturkollare väljer att tolka temat. Själv tolkar jag temat med en stor portion ironi – för visst är det så att vi sannolikt kommer vältra i bitterhet.

Bitterhet är inte direkt människans mest charmerande sida, men jag tror nog att vi alla någon gång har känt det. När ilskan och/eller sorgen har fått dra till sig – när de där negativa känslorna har fått marinera sig ett tag – så känner du bitterhet och ältandes negativa kraft.

Fiktionen är fylld av bittra karaktärer. Inte minst griniga gubbar, som ofta visar sig vara bittra gubbar, såsom Max Goldman och John Gustafsson jr i Griniga gamla gubbar (1993), Carl Fredriksen i Upp (2009) och den kanske bittraste av de bittraste är Ebenezer Scrooge i En julsaga av Charles Dickens (1843).

En annan bittergök är Severus Snape i Harry Potter-serien av J.K. Rowling. I likhet med tidigare nämnda karaktärer så kommer läsaren att så småningom att gilla honom mot slutet trots allt. I motsats till Snape så gillar vi väl aldrig den bittra Peter Van Houten i Förr eller senare exploderar jag (2013). Den sjuka Hazels stora idol, som visar sig inte alls stämma med den person hon målat upp för sig själv.

 The broken heart. You think you will die, but you just keep living, day after day after terrible day. (miss Havisham)

Finns det inga kvinnliga bittra karaktärer?, tänker kanske du. Jo då. Den karaktär som personifierar bitterheten själv är ännu en karaktär skapad av Charles Dickens: Miss Havisham i Lysande utsikter (1860). Denna kvinna som blev lämnad vid altaret och som därefter sjönk ner i en ocean av bitterhet och som vigde hela sitt liv åt att vältra och älta med bröllopsklänningen på och bröllopstårtan fortfarande på bordet. Så småningom väljer miss Havisham att adoptera en dotter: Estella. Men istället för att detta ska bli väg ut och tillbaka till livet så fostrar hon Estella till sin egen personliga hämnd som ska krossa de hjärtan som kommer i hennes väg.

Love her, love her, love her! If she favours you, love her. If she wounds you, love her. If she tears your heart to pieces – and as it gets older and stronger, it will tear deeper – love her, love her, love her! (miss Havisham)

Det sägs att Charles Dickens baserar miss Havisham på en verklig person; Eliza Emily Donnithorne (1827–1886) of Camperdown, Sydney, som precis som karaktären i Lysande utsikter blev lämnad vid altaret och spenderade återstoden av sitt liv i ett mörklagt hus med bröllopstårtan kvar på bordet.

Välkomna in i en ny bitter vecka här på Kulturkollo! Du är självklart varmt välkommen att vara delaktig – kommentera, länka eller skriv något eget!