Idag inleds samtalet kring en ny läsning i facebook-gruppen Kulturkollo läser. Den här gången har vi läst en duo böcker av Ida Jessen, En ny tid och Doktor Bagges anagram. Böckerna ger två berättelser om samma händelsekedja och människor och jag hoppas att det ska finnas mycket att samtala om.
Ida Jessens romaner utspelar sig under tidigt 1900-tal, mitt i de samhällsförändringar som skedde då. Jag är väldigt svag för historiska romaner och tänkte att vi ska fira genren lite idag och att vi ska göra det genom att röra oss från den mest avlägsna dåtiden och framåt och så strösslar jag lästips längs vägen*.
Längst bak i tiden har vi de mytiska berättelserna, dramerna, det muntliga, Iliaden och Odysséen, de bibliska berättelserna och vi har alla tolkningar av dessa. Själv är jag ju som jag avslöjat här tidigare mycket förtjust i Colm Toibin och han har täckt in både det ena och det andra med sina Marias testamente och Namnens hus, jag rekommenderar dem båda varmt. Om vi rör oss lite framåt och mot Sverige så vill jag framhålla Elisabeth Östnäs fantastiska trilogi om vikingaflickan Turid. Den borde alla läsa.
Vidare, framåt – mot pesten! Jag tillhör den lilla utbrytargrupp bland historiska romaner-läsare som gärna väljer pest-litteratur när den erbjuds. En av de allra bästa är Elin Boardys säregna Tiden är inte än.
Annat elände som spred och förgrenade sig här någonstans var Rosornas krig i England som senare skildrades av Shakespeare, inte i historiska romaner men väl historiska dramer värda att läsa ur många olika perspektiv. Stridigheterna i sig intresserar mig inte mycket, men eftersom de kom att genomsyra hela det monarki- och samhällsbygge som följde och som skildras så fantastiskt i Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell (smedssonen med klassresan och hela världen i sin hand) måste de med här.
Det är inte mycket lycka i historisk tid, inte i historiska romaner i alla fall. Umbäranden och svält, kyla och våld, det är vad det är. När vi kommer fram till 1600-talet är kylan bedövande och häxbålen som brinner är inte att värma sig vid. Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget är en helt fenomenalt förfärlig skildring av denna tid och hur den fortsatte att påverka genom generationerna. Skymningsporten av Jeanette Winterson beskriver smutsen och skräcken som vore den en påtaglig verklighet för läsaren. Historierna är många och vi bör lyssna till dem.
Snart är vi framme i tider som känns mindre avlägsna. Vi närmar oss Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit, vi närmar oss Emelie i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Där hittar vi nycklarna till förra och förrförra århundradet och dess samhällsförändringar. Hur 1900-talet var och blev läser jag också gärna i Elsie Johanssons böcker om Nancy. Och så krigen förstås och främst det andra, bland litteraturen kring andra världskriget finns det mycket oumbärligt, men här och nu väljer jag att rekommendera Nora Krugs Heimat, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting och Gitta Serenys storverk Albert Speer och sanningen.
Och sen var vi framme idag. På ett ungefär….
*Det här är en oerhört västcentrerad boktipshög helt enkelt för att min kunskapslucka kring icke västerländsk historisk fiktion är orimligt stor. Ni får mer än gärna hjälpa mig att täppa till dem medelst egna lästips i kommentarerna.
Bild från Pixabay
Jag vill lyfta en bok som kommit lite i skymundan. På skolan där jag jobbar läser barnen Anne Franks dagbok, helt självmant, år efter år efter år. Jag kan förstå att man tycker att det är extra spännande att läsa om en flicka som var precis som flickor är mest, någon i ens egen ålder. Därför tänkte jag på boken ”Historien om Leon -Schindlers yngste arbetare” av Leon Leyson. Han skriver där om sitt eget liv som barn i Schindlers fabrik och hur han och hans familj lyckades överleva kriget.
Jag har genom åren läst många böcker om både förintelsen och dess offer, och många av dem har gett mig inre bilder som aldrig försvinner. Av alla dem vill jag lyfta nobelpristagaren Imre Kertész och Mannen utan öde – därför att den ger överlevarens perspektiv på koncentrationslägrens vardag på ett så oerhört grått och hopplöst sätt. Det känns som att det är så det måste läsas om, och att de inre bilderna måste vara grå och hopplösa.
Jag vill tipsa om en bok som jag tycker att alla borde läsa: Jag är den sista juden, Chil Rajchmans vittnesmål från förintelselägret Treblinka. Mellan 700 000 och 1 200 000 människor dödades i Treblinka, bara 57 personer överlevde. Chil Rajchman var en av dem. Att det är en hemsk berättelse förstår nog alla, men det är stundtals ohyggligt och nästan omöjligt att läsa vidare. Det är naket, det är vidrigt, det är rått och det gör ont att läsa. Men, samtidigt är det en viktig bok som förtjänar att bli läst. En tunn och liten bok på blott 137 sidor, men tyngre än det mesta annat.
