Här har nu pratats om saker som ostar, tulpaner och coffeeshops som sånt man tänker på när man tänker på Nederländerna. Hög tid att någon pratar om det nederländska måleriet – för det var det första jag tänkte på när Nederländerna kom upp som tema. Och av måleriet först och främst den nederländska guldåldern: 1600-talet. Fast jag kan inte skriva om måleri och Nederländerna utan att ha med några ord om en 1800-talskonstnär på vars tavlor färgen ännu inte helt torkat, tydligen.
1600-talet, guldåldern, var då Nederländerna verkligen var ett land att räkna med. Det restes och handlades och byggdes – och så målades det. Rika människor har råd att köpa konst, och råd att beställa porträtt på sig själva. Och även om det förstås målades så mycket mer än porträtt så är det oftast dem jag finner intressantast. Människor! Som har funnits på riktigt! Frans Hals är nog min favorit, tror jag. Han gjorde mängder med porträtt – många med så där stelt uppställda människor fyllda av sin egen viktighet, rikedom och stundens allvar. Men han gjorde andra, där människorna mer stiger fram ur tavlan och tar tag i dig, människor med liv!