Etikett: John Ajvide Lindqvist

En vecka har gått och vi har fått väldigt olika inlägg här på kollot. Jag tänkte jag skulle försöka mig på en sammanfattning innan vi imorgon lämnar över till nästa tema. Lotta skriver att hon har svårt för Povel och putslustigt rimmande men att andra ordkonstnärer som exempelvis Tage Danielsson går bättre hem. Och jag är väl benägen att hålla med. Jag har visserligen spexat i många, många år som student och är svag för det där göteborska ordvitsandet men mer som en sorts pinsamt skojande. Tage Danielsson var däremot briljant på en helt egen nivå men så var han också sprungen ur en Uppsaliensisk spextradition. Som jag sörger Tage och det är ofta, ofta jag tänker att Sverige skulle vara bättre om han bara hade funnits kvar.

Helena tog istället upp John Ajvide Lindqvists bok om sitt eget skrivande och hur det är att foga samman rätt ord och bena ut en berättelse. Att en skräckförfattare också kan vara ordkonstnär är kanske inte helt självklart för många men det är verkligen tydligt hur väl JAL väger sina ord när man läser hans böcker. Allt för att skapa rätt stämning, rätt bild.

Fanny skrev om rövarspråket och SOM jag älskade det som barn. Kan fortfarande sjunga Kokalolasosfofinontot-sången när det kniper. Kanske för att jag var omåttligt förtjust i Kalle Blomkvist och Eva-Lotta, präktiga deckare för barn i lite kitchig retromiljö a la 40-tal. Var såld redan som barn. Och om ni missade länken Fanny postade till O Helga natt på rövarspråket så kommer den här igen! Väl värd en titt/lyssning!!

Ni var inte jättemånga som hoppade på veckans utmaning om Lennart Hellsing men de svar vi fick var definitivt värda att läsa. Jag har på senare år insett att jag har en bra mycket större relation tillLennart Hellsing än vad jag trodde. Från barndomen minns jag många böcker och sånger men inte tänkt på hur mycket jag faktiskt lyssnade på Hellsing också. I vuxen ålder har jag mer koll på vilka visor och ramsor som faktiskt är hans och slås av vilken otrolig skatt det fatiskt är. Och hur utbredd. Mina Hellsing-minnen är nämligen inte alls någon sammanhållen bunt med visor utan en sång här, en ramsa där. Något från skolan, något hemifrån, något från en körövning eller teaterföreställning. Hans visor genomsyrade verkligen 80-talet utan att man (jag) tänkte på det.

Carolina skrev om Povel Ramel som jag måste erkänna att jag inte har så stor relation till. Jag tyckte mycket om Gräsänkling blues redan som barn även om den känns lite daterad idag, och gjorde redan då så mitt minne är faktiskt en omgjord version där en kvinnlig artist (som jag för mitt liv inte kan komma på vem det var nu) sjunger den vid något jubileum. Jag kan också förstå att han verkligen var begåvad utan dess like, det är väl bara inte riktigt min smak.

Ja, vi kan väl konstatera att Sverige begåvats med en hel radda fantastiska ordförvrängare och vi har bara tagit upp en bråkdel. Vi har t ex inte ens nämnt några av alla de artister som sjunger på svenska och som gjort sig namn som fantastiska låtskrivare. Jag tänkte inte ta upp några nu för då blir jag tvungen att utelämna så många och det vill jag inte heller. Vi kan ockå konstatera att även om ordlek brukar förnippas med humor så är det aboslut inte nödvändigt. Imorgon tar vi nya tag och kastar oss ut i ett nytt tema. Till dess lämnar jag er med Tage Danielssons fantastiska Sannolikhetslära.

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller…

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.

Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.