Kategorier
Evenemangskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Helena listar 2019

helena-top
Jag älskar årssammanfattningar! Inte ens såhär de allra sista dagarna av oändliga mängder av sammanfattningar har jag tröttnat. Inte ens i år när det ska sammanfattas ett decennium dessutom. Jag gillar dem helt enkelt, återblickarna.

I år tänker jag hedra detta gillande genom att inte vara sådär gnällig som jag tenderar att vara. Jag tänker inte lista besvikelser, jag tänker inte röra vid det getingbo som fortfarande är gubbväldet inom Akademien. Jag tänker lägga fokus på det som var bra (men tyvärr kan jag inte undvika allt det som var dåligt eller sorgligt, det får vi stå ut med).

Årets klassiker: Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten är en av få klassiker jag läst i år, men oj vilken klassiker.

Årets knock out: Klubben var lite av en knytnäve i magen. Jag har ju förstås läst Matilda Gustavssons reportage om hela den vidriga soppan (som vi då ingte ska orda om mer här), men vidden av vidrigheterna står klart först när man läser boken.

Årets nostalgitripp: Hasse och Tage-filmen var fin.

Årets kvinnokamp: Det är så sorgligt alltihop. Här har jag lätt att förtvivla. Sara Danius är borta (men inte borta förstås), kvinnor mördas av sina män, ett kvinnohatande parti tar allt mer plats i riksdag och samhälle och allt känns skit. Och så abortfrågan som till slut fick min feministiska vrede att koka över i våras. Men det finns annat också. Det finns en styrka i rörelsen och när jag i november till slut var med om Mia Skäringers No more fucks to give så gav den mig inte hopp främst för vad som sas och gjordes från scenen, det var den blandade och engagerade publiken jag bar med mig därifrån. Den gav mig ett litet, litet hopp om framtiden.

Årets gråtfest: Svartstilla av Susanne Skogstad, Jag går dit du går av Nina Lacour. Tydligen gillar jag det här med att gråta för de två ligger på topp tre-listan för året bland alla lästa böcker.

Årets roligaste: Jag såg Eddie Izzard i Stockholm i våras och har nästan inte slutat skratta sen dess.

Årets historiska: Elisabeth Östnäs Häxorna var väldigt bra liksom Elin Olofssons Herravälde. Och så har Max Porters sätt att i Lanny skriva nutid och historisk tid parallellt och huller om buller bråkat med mina tankar, på ett synnerligen bra sätt, sen i sommar.

Årets obehagligaste: Hex av Thomas Olde Heuvelt var sjukt obehaglig, främst för det den avslöjar om mänskligheten, samhällsbyggen och vår nutid.

Årets dystopi: Jag tror att jag kan ha slutat läsa dystopier faktiskt… Jag känner inte att jag behöver eller mäktar med dem längre.

Årets grafiska: Urmodern av Åsa Schagerström och Blå piller av Frederik Peeters var nog de som gjorde djupast intryck i år, men också Elin Lucassis Ert blod på mina broddar var väldigt bra.

Årets nya bekantskap: Naomi Novik. Jag lyssnade på Uprooted och blev alldeles förälskad, just nu läser jag slutet på Spinning silver och kärleken har djupnat till något evigt. Jag vet inte var vi rör oss härnäst, men troligen blir det åt drak-hållet.

Årets återseende: Mytsommaren var ett återbekantande med bekanta historier på ett nytt sätt. Jag tyckte mycket om den främst för Kirke och The silence of the girls.

Årets huvudperson: Jan i Skrolycka och Selma Lagerlöf (hos Anna-Karin Palm)

Årets omläsning: Jag har ägnat mig och fortsätter att ägna mig åt en omläsning av Hilary Mantels Wolf hall och För in de döda inför släppet av del tre i trilogin som ska ske i mars 2020. Det är magiskt.

Årets charmigaste: Pax-vandring i Mariefred i somras, rekommenderas varmt om du har en Pax-fantast att dela upplevelsen med.

Årets kulturupplevelse: Att se Chess på Säffleoperan var faktiskt helt och hållet magiskt.

Årets möte: Max Porter på bokmässan!!!

Årets ögonöppnare: John Ajvide Lindqvists skrivdagbok Misslyckas igen, misslyckas bättre som fick mig att inse att jag kunde och ville och måste skriva skönlitterärt igen.

Årets besatthet: Att skriva och att läsa om skrivande.

Årets pristagare: Marit Kaplas Osebol var en välförtjänt Augustpristagare, men allra mest var den och hon värda all uppmärksamhet och kärlek för att ha satt landsbygden och den till vardags olyssnade levnadsberättelsen i fokus.

Årets film: Avengers Endgame. Som vi har väntat, galet många filmer har vi sett som byggt upp till det här och jag har nog aldrig varit så pirrig inför en film (vi ska tala tyst om att hälften av pirret kom sig av att jag var orolig för att jag inte skulle kunna hålla mig från kisspaus under den mastodontlånga filmen). Och jag blev inte alls besviken. Lite magiskt faktiskt.

Årets serie: Louise Pennys serie om Gamache, jag läste fyra fantastiska och en (Det vackra mysteriet) småirriterande… Med tanke på att jag tyckte att de första delarna i serien var sådär så är denna oerhörda kärlek till böckerna och huvudpersonen Gamache kanske också årets mest oväntade.

Årets scen: Västanå teater utgör återigen årets scen för mig. I somras var det Eddan (i en omarbetning för scenen av Jon Fosse) som gavs i Berättarladan i Rottneros och det var väldigt fint. Sen var jag där igen för några veckor sen och upplevde Västanå jul och det var nästan ännu bättre.

Årets TV-serie: Det är väl kanske inte årets serie i år för så många andra, men jag har ägnat större delen av hösten åt Big bang theory, den är alldeles ljuvlig.

Årets titel: Svartstilla.

Årets nyårslöfte: Nej, egentligen ägnar jag mig inte åt sådana, men när jag skulle lista bra saker från 2019 slog det mig att jag inte hade en enda konstupplevelse att föra till protokollet. Så vill jag inte ha det framöver så jag lovar mig själv att uppleva konst under 2020, på ett eller annat sätt.

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll

2010-talets bästa julklappar?

helena-top
Nu går vi in i en månad av adventsmys, helgfirande och deccenieåterblickande. För det är ju så att vi till allt det andra som händer varje gång när året ska sammanfattas nu ska ta farväl av hela 2010-talet. Visst känns det galet och alldeles konstigt futuristiskt att vi är här nu?

Om jag personligen ska sammanfatta 2010-talet lite kort så har det varit rätt bra och alldeles förfärligt. Mest förfärligt, men väldigt bra också. Så som livet tenderar att vara.

Jag ska nu inleda vårt nya temasjok som ska bestå till största delen av återblickar på tiden som varit med några julinlägg insprängda för mysets skull och jag tänker göra det med en kombination av allt detta i form av en boktipslista. Här följer således 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.

Bild från Pixabay

Kategorier
Romankoll

Och så blir det (indiska) barnvampyrer

helena-top
Varthän en vecka som denna när man inte har så stor koll på vare sig Bollywood-film eller de stora indiska författarna? Jo, om man är jag så fulgooglar man sig förstås fram till att det finns en särskild sorts indiska barnvampyrer som kallas masan. Om man korsar masans skugga blir man hens nästa offer, om man är ett barn vill säga eftersom masan livnär sig uteslutande på andra barns blod. Mycket otrevlig typ, mycket oemotståndlig att ta som utgångspunkt till ett inlägg som ska handla sorgligt lite om Indien…

Barnvampyrer är som vi alla vet sjukt obehagliga och sorgliga. Tusenåriga varelser som fastnat i sin lilla kropp och kanske också med sitt barnjag kvar där inne. Möjligen är det för att vampyrer ofta skrivs med en stor dos erotik som författare som regel håller sig borta från barnvampyrerna. Kanske är det ett utslag för sunt förnuft och självbevarelsedrift. Hur det än är så är det nog tur att barnvampyrerna är få, men det är också fint att de som finns finns, de kan nämligen vara rätt magnifika för berättelsen när de skrivs rätt.

Stephen King ägnar sig åt monstervampyrer och han har naturligtvis koll på att det läskigaste som finns är onda barn, därför låter han barn bli vampyrförvandlade och likt indiska masans hemsöka andra barn i Staden som försvann. Det är skrämmande, men som vuxen är det dessutom svårt att stå emot den där sorgen som skapas genom Kings osentimentala berättande. När John Ajvide Lindkvist skrev om Eli i Låt den rätte komma in var det på ett helt nytt och annat sätt, men också där hade jag mycket svårt att värja mig mot sorgen.

Möjligen var Anne Rice först (som med så mycket annat), i alla fall var hon först med att skriva ett vampyrbarn på det sättet hon gjorde det och dessutom hantera konsekvenserna av det i berättelsen på ett så fint sätt. Hennes Claudia i En vampyrs bekännelse är i sig själv ett bevis på vilken förbrytelse det är i vampyrvärlden att skapa en barnvampyr, hon är ett monster. Hennes ilska mot alla som får växa upp till kvinnor är hemsk och hjärtekrossande. Hon är fasansfull i sin barnslighet, och man vill bara krama henne, mot bättre vetande, samtidigt som man vill sätta en påle i hennes gnälliga hjärta.

Kanske är barn i odödlig version så obehagliga för att barn per definition är ofärdiga, de har ju hela livet framför sig och ska utvecklas till sig själva, uppnå sin fulla potential. Att beröva dem den möjligheten och frysa dem mitt i steget så att säga är väl det allra värsta man kan ta sig för som författare kan jag tänka. Men som sagt, jag är glad att vissa vågar och gör det så bra. Jag tror att det är bra att då och då konfronteras med känslorna som sådana förfärliga skevheter väcker.

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo recenserar v. 6 2019

Då är det fredag igen och dags för att sammanfatta veckans böcker som vi skrivit om på våra personliga bloggar. Hoppas att ni hittar några titlar som ni blir sugna att läsa mer om. Då är det bara att klicka sig vidare!

Floden av Markus Lutteman (Lotta)

Från Noice till nu av Peo Thyrén (Lotta)

Min historia av Michelle Obama (Anna)

Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindkvist (Helena)

När du läser det här av Mary Adkins (Lotta)

När allt förändrades av Anna Claren (Helena)

Throne of Jade (Temeraire 2) av Naomi Novik (Carolina)

Trädet och vinrankan av Dola de Jong (Ulrica)

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Sakprosakoll

En klurig vecka

En vecka har gått och vi har fått väldigt olika inlägg här på kollot. Jag tänkte jag skulle försöka mig på en sammanfattning innan vi imorgon lämnar över till nästa tema. Lotta skriver att hon har svårt för Povel och putslustigt rimmande men att andra ordkonstnärer som exempelvis Tage Danielsson går bättre hem. Och jag är väl benägen att hålla med. Jag har visserligen spexat i många, många år som student och är svag för det där göteborska ordvitsandet men mer som en sorts pinsamt skojande. Tage Danielsson var däremot briljant på en helt egen nivå men så var han också sprungen ur en Uppsaliensisk spextradition. Som jag sörger Tage och det är ofta, ofta jag tänker att Sverige skulle vara bättre om han bara hade funnits kvar.

Helena tog istället upp John Ajvide Lindqvists bok om sitt eget skrivande och hur det är att foga samman rätt ord och bena ut en berättelse. Att en skräckförfattare också kan vara ordkonstnär är kanske inte helt självklart för många men det är verkligen tydligt hur väl JAL väger sina ord när man läser hans böcker. Allt för att skapa rätt stämning, rätt bild.

Fanny skrev om rövarspråket och SOM jag älskade det som barn. Kan fortfarande sjunga Kokalolasosfofinontot-sången när det kniper. Kanske för att jag var omåttligt förtjust i Kalle Blomkvist och Eva-Lotta, präktiga deckare för barn i lite kitchig retromiljö a la 40-tal. Var såld redan som barn. Och om ni missade länken Fanny postade till O Helga natt på rövarspråket så kommer den här igen! Väl värd en titt/lyssning!!

Ni var inte jättemånga som hoppade på veckans utmaning om Lennart Hellsing men de svar vi fick var definitivt värda att läsa. Jag har på senare år insett att jag har en bra mycket större relation tillLennart Hellsing än vad jag trodde. Från barndomen minns jag många böcker och sånger men inte tänkt på hur mycket jag faktiskt lyssnade på Hellsing också. I vuxen ålder har jag mer koll på vilka visor och ramsor som faktiskt är hans och slås av vilken otrolig skatt det fatiskt är. Och hur utbredd. Mina Hellsing-minnen är nämligen inte alls någon sammanhållen bunt med visor utan en sång här, en ramsa där. Något från skolan, något hemifrån, något från en körövning eller teaterföreställning. Hans visor genomsyrade verkligen 80-talet utan att man (jag) tänkte på det.

Carolina skrev om Povel Ramel som jag måste erkänna att jag inte har så stor relation till. Jag tyckte mycket om Gräsänkling blues redan som barn även om den känns lite daterad idag, och gjorde redan då så mitt minne är faktiskt en omgjord version där en kvinnlig artist (som jag för mitt liv inte kan komma på vem det var nu) sjunger den vid något jubileum. Jag kan också förstå att han verkligen var begåvad utan dess like, det är väl bara inte riktigt min smak.

Ja, vi kan väl konstatera att Sverige begåvats med en hel radda fantastiska ordförvrängare och vi har bara tagit upp en bråkdel. Vi har t ex inte ens nämnt några av alla de artister som sjunger på svenska och som gjort sig namn som fantastiska låtskrivare. Jag tänkte inte ta upp några nu för då blir jag tvungen att utelämna så många och det vill jag inte heller. Vi kan ockå konstatera att även om ordlek brukar förnippas med humor så är det aboslut inte nödvändigt. Imorgon tar vi nya tag och kastar oss ut i ett nytt tema. Till dess lämnar jag er med Tage Danielssons fantastiska Sannolikhetslära.

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller…

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.

Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Kategorier
Sakprosakoll

Misslyckas igen, misslyckas bättre

helena-top

Hur fogar man samman ord till en berättelse? Det finns naturligtvis inte ett enda svar på den frågan utan lika många som det finns ordsnickrare. Ett riktigt intressant, inspirerande och lustfyllt försök till svar får vi i John Ajvide Lindqvists skrivdagbok Misslyckas igen, misslyckas bättre.

Jag älskar att lära mig mer om hur man kan skriva tillsammans med John Ajvide Lindqvist. Han benar ut de berättelser han vill berätta och så lär han sig efterhand hur man gör (och inte). Det är tydligt att det för honom nästan uteslutande handlar om stämningar och bilder, och om att sen utveckla något ur dessa stämningar och bilder, liksom leka in orden på rätt plats.

En sak som jag också är väldigt förtjust i är hur ärlig han är, hur lite han verkar ha redigerat skrivdagboken för att gömma sig eller skönmåla processen, han har redigerat förstås (herregud, annars vore den här boken flera tusen sidor lång), men inte utifrån förskönande kriteriet. Sen gillar jag förstås att få följa med på den skrivresa som resulterat i flera av de romaner som jag räknar till mina allra största läsupplevelser. Och ett klart extrapoäng för att vi har samma favorit i produktionen, Lilla stjärna.

Misslyckas igen, misslyckas bättre – anteckningar om skräck och skrivande
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2018)

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll

Ett annat Stockholm

helena-top

Under det senaste halvåret har jag varit i hufvudstaden tre gånger, vilket är något anmärkningsvärt då det gått 24 år sedan förra besöket. Min erfarenhet av Stockholm har därmed varit tämligen begränsad och min bild av staden har kommit från kultur av olika slag.

När jag börjar surra om Stockholmsveckan, så är min inläggsidé att skriva samman en text om nutida Stockholmsskildringar. Jag har tänkt nämna Alltings början av Karolina Ramqvist där Saga rumlar runt i Stockholms glittriga nattliv (och vilsna själsliv). Jag funderar också hur jag skulle kunna få in ett annat perspektiv genom Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder och Ett öga rött. Om rasism, främlingsfientlighet och islamofobi och om att känna skuld när det inte finns någon skuld att bära. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

Eller varför inte försöka dra en röd tråd till miljonprogrammets höghus i Ajvides Låt den rätte komma in och universitetsvärlden i Therese Bohmans fantastiska Aftonland. Mina tankar fladdrar iväg till Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, som utspelar sig i början av åttiotalet – årtiondet då Sverige drabbades av ”bögepidemin” (hiv), bok- och tv-serien som undertecknad grottade ner sig i totalt får man väl säga så här i retroperspektiv. Slutligen avrunda det hela med Ison Glasgows När jag inte hade någotsom är hans egen berättelse om hur han hamnade i Sverige. Det är också en berättelse om hemlöshet i åttiotalets Välfärdssverige. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

Dagarna i Kungsträdgården var avslappnade. Det kändes nästan konstigt ibland. Som att alla bara satt och kollade på solen.
Stressen kom först när det började mörkna. Då lät orden omkring oss hårdare. Mammas svar på mina frågor blev kortare och hennes blick mer fokuserad. Som en boxare innan hon går upp i ringen. De flesta vi hängde med var glada till det yttre. Vi påstod att vi var här för att umgås och chilla, men den verkliga anledningen skalades fram under dagen. Vi satt här för att klara oss.
Framåt kvällen var det uppenbart att alla var på jakt efter något. Mat, pengar, sällskap eller bara en varmare filt. (Ison Glasgow)

Det är mig övermäktigt att knyta samman alla dessa verk som på ett eller annat sätt skildrar ett samtida Stockholm, så jag låter det bero. En slutsats kan dock vara på sin plats och det är att det ofta – inte alltid – är en ganska mörk sida av storstaden som skildras. Om det handlar om staden i sig eller om eländeslitteraturens dragningskraft på mig låter jag vara osagt. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

Bakom centrum

Hårt vara sniffare fullgubbe fnask
Hårt vara risigt & sargat patrask
Hårt samla sopor att släpa på
Hårt gå i centrum & bara gå
Hårt gå i centrum utanför stan
Hårt vara ingens unge & barn
Hårt vara hund i ingens band
Hårt vara hållen i ingens hand
Hårt att bli sparkad av stålklädd sko
Hårt att ha ingenstans att bo
Hårt hålla hus i hyresrum
Hårt vara liten men jättedum
Hårt att ha utslagna tänder
Trasiga nariga händer

Morakniv & stiletter
Steg & skuggor
Centrumnätter

Hårt att veta hur det blåser
När ett centrum låser

/Bodil Malmsten

Samlade dikter (1996:184)

Avslutningsvis vill jag lyfta fram en smått fantastisk version av “Bortom centrum” som är tonsatt av Ida Englund.

Kategorier
Romankoll

Kulturkollo recenserar v. 46

Tips på bra böcker kan man aldrig få för många av! Läs gärna våra recensioner på de egna bloggarna för ännu mer läsinspiration!

Tyrannens barn av Anne Catherine Riebnitzsky (Anna)

Att vara jag av Anna Höglund (Helena)

Vinterfolket av Jennifer McMahon (Carolina)

Kategorier
Novellkoll Romankoll

Världens bästa vampyrer

helena-top

Egentligen har jag tröttnat på dem. Det var rätt länge sen jag läste något vampyriskt och jag känner inget sug (hm) efter att göra det. Men alla har inte läst sig till övermättnad och den här veckan lämpar sig ju ypperligt att tipsa om mina favoriter till alla er som vill bekanta er närmare med vampyrerna.

Det finns några uppenbara, som är kända, lästa och väldigt bra. De tänker jag inte ägna någon särskild uppmärksamhet idag, men läs dem ändå! Jag tänker främst på Låt den rätte komma in, En vampyrs bekännelse och Staden som försvann. De har förutom att vara väldigt bra berikat och på flera sätt skapat och omskapat genren.

Här får du mina bästa tips, utan inbördes ordning:

Sunshine av Robin McKinley- den allra bästa vampyrroman jag läst. Finstämd, vardaglig och sorglig. Om en tjej som ägnar dagarna åt att baka bullar och av misstag hamnar i vägen för et gäng som tillfångatagit en vampyr.

Kategorier
Romankoll

Fyra minuter som skrämmer mig

Linda

Egentligen är jag ingen skräckläsare. Jag är på tok för feg. Ett av mina starkaste minnen från barndomen är när jag såg Liftaren med Rutger Hauer, var rädd i flera månader och inte kunde äta pommes på längre tid än så. Ändå kunde jag inte riktigt låta bli, det är med skräckblandad förtjusning som jag ger mig på veckans tema.

Mitt läsprojekt inför veckan har handlat om att våga läsa Fyra minuter av Johan Ring, en bok som jag trodde var en novell, men som visade sig vara en roman. Troligen för att jag förknippar MIX förlag med just noveller. Johan Ring marknadsförs som Sveriges svar på Stephen King, men då jag just håller på att läsa min första bok av skräckkungen, som inte ens är direkt skräckig, vågar jag mig inte på någon jämförelse. Däremot får jag starka Ajvide-Lindqvist-vibbar, men det kan å andra sidan ha med min ganska begränsade skräckkunskap att göra.