Det här med skräck och rädsla är komplext. Det har varit lätt (för lätt?) för mig att hävda att jag inte läser sådant och mumlat floskler som ”orealistiskt” och ”kiosklitteratur”. Sanningen är – har jag insett i vuxen ålder, kanske till och med i detta nu – att efter en litteraturrelaterad posttraumatisk stress syndrom-upplevelse levt i ren emotionell förnekelse. Jag vände helt enkelt tidigt skräcklitteraturen ryggen.
I bästa bokslukarålder, si så där runt nio år gammal kastade jag mig handlöst och aningslöst över en Stephen Kingbok. Jag minns än idag den där krypande skräcken som sakta omslöt mig när jag satt och kurade under täcket. Jag minns än idag hur jag, till mitten hunnen på min King-vandring, slog igen boken och kastade den ifrån mig. Jag och Stephen King har inte riktigt rett ut det där än. Vi har inte varit på ”on speaking terms” så att säga sedan dess.
Jag har skrivit om det flera gånger förr. Om hur Stephen King fick mig att avsky… tja Stephen King. Bara ordet ”hälsena” får mig att känna kalla kårar likt en tsunami som drar genom hela mitt emotionella jag och clowner kan få mig paralyserad av skräck. När jag sedan i vuxen ålder fann en fin vänskap i en inte bara fellow twin mom och mörkervurmare, utan i en person som visade sig vara King-groupie, så började min självbild att vackla.
Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Länk
Genom Helenas passion, som hon så uttrycksfullt berättar om i dagens SvD och genom Mats Strandbergs böcker, som jag skrev om i veckans första inlägg Kalla kårar, har jag börjat inse att skräckmästaren Stephen King borde få en chans till upprättelse hos mig. Någonstans förstår jag rationellt att hans böcker måste vara långt mer än grisblod, skräckkatter och salivsölande hundar. Att hans böcker handlar om livet och den inneboende skräcken för något långt mer realistiskt – precis som Strandbergs böcker gör. I och med morgonens läsning av ”Stephen King sviker aldrig barnen” av Helena Dahlgren är jag fast besluten om att lugnt sätta mig ner igen med King, låtom oss tala och komma ur den här nästan livslånga separationen.
Istället fastnade jag nu för den hudlösa skildringen av barnens vänskap och lojalitet, och hur ful vuxenvärlden med dess svek och flackande blick kan vara. Den här gången såg, verkligen såg, jag tjockisen Ben, Bev med blåmärkena, den stammande Bill som efter broderns död blivit osynlig för de sörjande föräldrarna. I deras utanförskap spirar en alldeles särskild vänskap. Några av oss kanske får uppleva det utanför boksidorna, om vi har tur. ”Jag har aldrig senare haft vänner som de jag hade när jag var tolv”, konstaterar berättarjaget i Stephen Kings novell ”Höstgärning” från samma tid och tillägger: ”Jisses, har någon det?”
Med detta inlägg avrundar vi veckans tema Kalla kårar. En vecka som innehållit inte bara en recension av Helena Dahlgrens debutroman Orkidépojken, utan också hur vår egen Helena tröttnade på vampyrerna (!), Carolina listade hemska kulturella tandläkare vars egen skräck för denna yrkeskår lös igenom raderna och Lotta listade rysliga skräckfilmer. Imorgon drar en ny temavecka igång här på Kulturkollo och som vanligt kan ni förvänta er tvära kast mellan de emotionella ytterligheterna.
