Kategorier
Kulturkoll

Du, Stephen King, vi behöver prata om en sak.

helena-top

Det här med skräck och rädsla är komplext. Det har varit lätt (för lätt?) för mig att hävda att jag inte läser sådant och mumlat floskler som ”orealistiskt” och ”kiosklitteratur”. Sanningen är – har jag insett i vuxen ålder, kanske till och med i detta nu –  att efter en litteraturrelaterad posttraumatisk stress syndrom-upplevelse levt i ren emotionell förnekelse. Jag vände helt enkelt tidigt skräcklitteraturen ryggen.

I bästa bokslukarålder, si så där runt nio år gammal kastade jag mig handlöst och aningslöst över en Stephen Kingbok. Jag minns än idag den där krypande skräcken som sakta omslöt mig när jag satt och kurade under täcket. Jag minns än idag hur jag, till mitten hunnen på min King-vandring, slog igen boken och kastade den ifrån mig. Jag och Stephen King har inte riktigt rett ut det där än. Vi har inte varit på ”on speaking terms” så att säga sedan dess.

Jag har skrivit om det flera gånger förr. Om hur Stephen King fick mig att avsky… tja Stephen King. Bara ordet ”hälsena” får mig att känna kalla kårar likt en tsunami som drar genom hela mitt emotionella jag och clowner kan få mig paralyserad av skräck. När jag sedan i vuxen ålder fann en fin vänskap i en inte bara fellow twin mom och mörkervurmare, utan i en person som visade sig vara King-groupie, så började min självbild att vackla.

Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Länk

Genom Helenas passion, som hon så uttrycksfullt berättar om i dagens SvD och genom Mats Strandbergs böcker, som jag skrev om i veckans första inlägg Kalla kårar, har jag börjat inse att skräckmästaren Stephen King borde få en chans till upprättelse hos mig. Någonstans förstår jag rationellt att hans böcker måste vara långt mer än grisblod, skräckkatter och salivsölande hundar. Att hans böcker handlar om livet och den inneboende skräcken för något långt mer realistiskt – precis som Strandbergs böcker gör. I och med morgonens läsning av ”Stephen King sviker aldrig barnen” av Helena Dahlgren är jag fast besluten om att lugnt sätta mig ner igen med King, låtom oss tala och komma ur den här nästan livslånga separationen.

Istället fastnade jag nu för den hudlösa skildringen av barnens vänskap och lojalitet, och hur ful vuxenvärlden med dess svek och flackande blick kan vara. Den här gången såg, verkligen såg, jag tjockisen Ben, Bev med blåmärkena, den stammande Bill som efter broderns död blivit osynlig för de sörjande föräldrarna. I deras utanförskap spirar en alldeles särskild vänskap. Några av oss kanske får uppleva det utanför boksidorna, om vi har tur. ”Jag har aldrig senare haft vänner som de jag hade när jag var tolv”, konstaterar berättarjaget i Stephen Kings novell ”Höstgärning” från samma tid och tillägger: ”Jisses, har någon det?”

Med detta inlägg avrundar vi veckans tema Kalla kårar. En vecka som innehållit inte bara en recension av Helena Dahlgrens debutroman Orkidépojken, utan också hur vår egen Helena tröttnade på vampyrerna (!), Carolina listade hemska kulturella tandläkare vars egen skräck för denna yrkeskår lös igenom raderna och Lotta listade rysliga skräckfilmer. Imorgon drar en ny temavecka igång här på Kulturkollo och som vanligt kan ni förvänta er tvära kast mellan de emotionella ytterligheterna.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Orkidépojken av Helena Dahlgren

linje-ulrica

Vi kan väl börja med att konstatera att det här med temat ”Kalla kårar” inte var min idé. Jag är nämligen en riktig fegis! Jag tittar inte på skräckfilm. Jag läser inte böcker om spöken och övernaturliga saker. Eller? Men vänta lite nu – om man tittar på vad jag läste i somras, så smög sig faktiskt både Vattnet drar av Madeleine Bäck och Hemmet av Mats Strandberg in där, och bara för någon dag sedan diskuterade jag The Little Stranger av Sarah Waters i min bokcirkel. Jag har dessutom tyckt riktigt mycket om alla tre böckerna – och blev inte så förskräckigt, förskräckligt rädd. Kanske har jag blivit omvänd?

Dessutom har den här boken så lägligt landat i bokhandeln precis lagom till vår temavecka*. Orkidépojken av Helena Dahlgren har det buzzats en del om i bokbloggsvärlden då Helena är ”one of our own”. Hon driver bloggen Dark Places och har tidigare skrivit skräcknoveller och faktaboken 100 hemskaste som blivit alla skräckvurmares bibel. Men nu begår hon alltså romandebut och då kunde jag faktiskt inte låta bli att läsa den för att se om den ger kalla kårar. 

Kategorier
Romankoll

Hur jag förläste mig på vampyrer (och några lästips till dig som inte tröttnat)

helena-top
All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.

Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice
En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.

Staden som försvann av Stephen King
Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.

The Gilda stories av Jewell Gomez
Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det?

Kategorier
Kulturkoll

Tandläkare vi minns

carolina-top

Jag vet att jag absolut inte borde, att jag borde veta bättre, att jag blir väl omhändertagen där och att… ja, jag VET. Det spelar ingen roll. När jag får det där fönsterkuvertet med kallelsen från folktandvården så känner jag lukten. Hör ljuden. Känner hur det raspar i mina tänder av Den Där Kroken. Jag får helt enkelt kalla kårar. Och jepp – det är ju veckans tema. Och jepp – här får ni alltså en lista på några tandläkare i kulturen jag är så vansinnigt glad över att inte behöva gå till:

1. Willy Wonkas pappa: Dr Wilbur Wonka (Kalle och chokladfabriken)

Han som tvingar in sin son i tandställningen från helvetet.

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: kalla kårar

helena-top

Det är mycket som får mig att känna kalla kårar om vi pratar om den där krypande känslan – inte ren skräck – men helt klart på skräckens krattade framväg. Mörker, syrsor, hissar, källare och clowner (japp nästan en vandrande kliché). Kalla kårar –  ämnet är som vanligt såväl brett som tolkningsbart. Det kan vara i det lilla personliga eller i det stora.

Vad får dig att känna krypande kalla kårar? Lista musik, film, konst och/eller böcker som får dig att känna klenmod, fruktan och ångest? Kanske skriver du en läslista till oss andra, kanske gör du en spellista eller så väljer du en helt annan form.

Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Kategorier
Kulturkoll

8 filmer som ger kalla kårar

Lotta

Nu när höstmörkret börjar göra sitt intåg passar det bra att kura ihop sig i tv-soffan och låta sig skrämmas av rysliga favoritfilmer. Här kommer några av mina favoriter.

Barnhemmet (El Orfanato) 2007

Aldrig har 1-2-3-ost varit läskigare.

Kategorier
Kulturkoll

Kalla kårar

helena-top

När jag var si så där tretton år så skulle jag och en kompis gå från en by till en annan mitt i natten. Vad vi gjort andetaget innan var att se på Evil dead om jag inte missminner mig [insert valfri skräckis från slutet av -80-talet]. När det var dags för att gå hem så hade vi, som de stadsbor som vi var, inte räknat med hur mörkt det kan bli ute på landet. Det är inte bara mörkt. Det är bäcksvart. Dödens mörker. Och två trettonåringar som vacklade på den hårfina linjen mellan fnitter och gråt. De där sex kilometrarna minns jag som om det var igår. Och nej, jag klarar inte av mörker än idag. Mörkrädd trots fyrtio plus.

Idag blir jag dock inte speciellt skrämd av skräckfilm, utan skräcken har blivit något mer raffinerad sedan tonårstidens motorsågssplatter och hockeymaskbeklädda massmördarfilmer. Idag är det vardagliga, det nära som kan framkallar kalla kårar. När kulturen närmar sig det där som ligger dig nära, din inre rädsla, det outtalade. Jag tänker till exempelvis på Mats Strandbergs senaste böcker. I Färjan så låter han vampyrer förstöra en finlandskryssning. Ur splattersynpunkt tämligen jämförbar med åttiotalets skräckisar. Känner jag kalla kårar? Japp! Varför?

Blir jag rädd? Njä, men det är kusligt, spännande och oerhört skrämmande och jag har funderat en hel del på varför jag sugs in i denna osannolika historia. Klaustrofobin är påtaglig – jag hatar trånga utrymmen – och jag hatar således färjor. Jag ogillar djupa vatten – jag hatar således klaustrofobiska färjor på djupa vatten. Det är som taget ur min personliga mardröm. Instängd på en båt med illaluktade heltäckningsmattor, fulla människor och ingenstans att ta vägen.

Strandbergs senaste bok Hemmet är även den förlagd i en vardaglig och  ”ursvensk” miljö: ålderdomshemmet. Det är här som han har sin storhet skulle jag vilja påstå: att ta det mest vardagsgråa, den minst otänkbara miljön och dundra in med demoner, vampyrer och blod och göra det högst osannolika sannolikt. Vad är det då som skrämmer i Hemmet? Är det onda andar och onda sjuksyrror? Nej, känslan av att förlora sig själv. Demensen. Att inte bli trodd. Att förpassas in i ett hörn där ingen tycks lyssna längre.

Den här veckan kommer vi att grotta ner oss i ämnet kalla kårar. Om detta kommer att handla om litteratur, film eller skrämmande konstverk är det bara mina kollo-kollegor som vet. Du är självklart varmt välkommen att delta – kommentera, länka eller skriv något eget!

Välkomna in i en ny vecka här på Kulturkollo!