Etikett: Karen Clarke

Det fanns en tid då singellivet i London idealiserades i var och varandra chicklithistoria. Livet i en halvsunkig lägenhet med en eller flera mer eller mindre märkliga karaktärer, ett spännande jobb, flashiga baren och restauranger samt en rejäl dos exklusiva kläder räckte liksom för att skapa det perfekta livet. Nu har jag istället läst bok efter bok om personer (läs kvinnor) som flyr storstaden och hittar lyckan i en by eller en småstad. Inte sällan där familjen bor eller i alla fall bodde. En plats som hon aldrig skulle återvända till.

I Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon återvänder huvudpersonen Lorna till den fiktiva staden Longhampton, som är Dillons litterära universum. Någon familj har hon inte kvar, men hon har en dröm att förverkliga då hon just tagit över ett lokalt galleri. I småstaden får hon en chans att bygga upp ett helt nytt, lugnare och bättre liv.

Flora, som är huvudperson i Jenny Colgans bok Sommar på den lilla ön i havet, beger sig motvilligt hem till den lilla ön Mure när hon får ett jobbuppdrag där. Hon bor och jobbar i London och har absolut ingen önska att komma hem till sin pappa och sina bröder. Sedan modern dog har en otroligt viktig del av familjen försvunnit och Flora vill helst slippa att åka dit. Trots sina rätt hemska bröder vänder Floras skepsis och hon inser att kärleken till den lilla ön och den lilla byn fortfarande är stor.

Ett arv gör att Evie bosätter sig i en liten kuststad i Cornwall. Hon ärver sin moster café och trots att hon inte alls vill flytta upptäcker hon snart att det är omöjligt att driva stället på distans. Boken heter Strandcaféet och författare är Lucy Diamond. En av alla böcker som handlar om att huvudpersonen ägnar sig åt mat och bak. Vad säger egentligen den trenden om synen på det ideala livet?

Mer muffinsbak och en flykt från storstaden går att läsa om i The Café at Seashell Cove av Karen Clarke. Huvudpersonen Cassie flyr London efter att ha mist sitt jobb och åker hem till sina föräldrar. De tror att hon lever ett helt fantastiskt liv i storstaden och blir lite överraskade då hon inte verkar vilja resa tillbaka. Istället försöker Cassie hjälpa sina föräldrar med deras café, men faktum är att de varken behöver eller vill ha hennes hjälp. Visst älskar de sin dotter, men de tycker om sitt café som det är och känner inte jättemycket för att bli en del av Cassies mer eller mindre galna planer.

Trenden är tydlig. Livet behöver inte vara tråkigt i småstaden. Tvärt om kan det vara lättare att skapa sig ett bra liv där än i den anonyma storstaden. Förutsatt att man kan laga mat eller baka då, eller möjligen driva någon annan verksamhet. Någon slags idealiserande av det lilla samhället pågår helt klart och det finns egentligen inga elaka människor på de här små, idylliska platserna och om de skulle finnas vinner vår hjältinna självklart över dem på sin sida.

Photo by Alex Vasey on Unsplash