Kategorier
Kulturkoll

Kanske värt att fira ändå?!

helena-top

När man tycker samtiden är mörk och ogenomtränglig kan man – i ren överlevnadsinstinkt – söka saker och händelser som är värda att fira. Håll ut – här kommer hjälpen! Nedan följer en lista av saker och händelser som skett under det senaste seklet (och som jubilerar i år) som kan vara värda att klirra i glaset för.

För hundra år sedan – 1920

Vi kan fira att från och med 1920 så räknas en gift kvinna som myndig och slipper därmed att ha maken som förmyndare. Det blir också lättare att skiljas. Dessutom beslutade den amerikanska posten att barn inte längre fick skickas via postpaket. Denna tjänst lanserades 1913 och en handfull barn postades med frimärken på kläderna.

 

För nittio år sedan – 1930

Tja vi kan fira att det är nittio år sedan som planeten – numera dvärgplaneten – Pluto upptäcktes av den amerikanske astronomen Clyde Tombaugh. Samma år hittades resterna av Salomon August Andrées nordpolsexpedition 1897 på Vitön utanför Spetsbergen. Ett mysterium var äntligen löst!

För åttio år sedan – 1940

Det är svårt att hitta något att fira 1940. Världskriget är ett faktum, vilket påverkar allt och alla. Några ljusglimtar finner jag dock i min efterforskning. I spåren av det mörka världsläget utkom Karin Boye med romanen Kallocain och filmen Diktatorn med Charlie Chaplin hade biopremiär. Världens äldsta (från 17 000-12 000 f.Kr.) kända konstverk upptäcktes: grottmålningarna i Lascauxgrottorna.

För sjuttio år sedan – 1950

Sveriges första matematikmaskin, BARK, invigdes på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Det visste ni inte va? Mackapären är konstruerad av Conny Palm och Gösta Neovius. Och visst är reflexen värd att firas? 1950 introducerades ett nytt material här i Sverige: reflex – ett skydd i mörkret!

För sextio år sedan – 1960

I år är det sextio år sedan den första julkalendern, Titteliture, sändes i svensk TV. Samma år kunde vi också se Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul för första gången i svensk TV (något tveksam dock om detta är något att fira). 1960 var också året då Anita Ekberg badade i Fontana di Trevi under inspelningen av Federico Fellinis film Det ljuva livet.

För femtio år sedan – 1970

För femtio år sedan vann Ingemar Stenmark i slalom vid juniorvärldsmästerskapen i Frankrike. “The rest is history” så att säga. Det var också femtio år sedan vi äntligen fick uppleva omvärlden i färg – det vill säga Sveriges Radio börjar sända TV i färg.

För fyrtio år sedan – 1980

Det tål att påminnas om andra pandemier som drabbat världen och att det finns ett ljus i pandemitunneln. 1980 meddelade Världshälsoorganisationen (WHO) att smittkoppor utrotats i hela världen. Vi bör också fira att den svenska jämställdhetslagen fyller fyrtio år i år. Skål!

För trettio år sedan – 1990

WHO tog bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar. Det är väl ändå värt att fira! (Absurditeten att homosexualitet ens varit med på den listan kan vi optimistisk välja att bortse ifrån).

För tjugo år sedan – 2000

Indiens miljardte invånare föddes. Hurra för hen! Vill du hellre fira en meteorit så kan du fira Gullhögenmeteoriten, som hittades år 2000 (ett av få upptäckta meteoritnedslag i Sverige).

Meteoritnedslag (målning av Frederic Edwin Church 1860).

För tio år sedan – 2010

Du vill fira fler meteorider? Ja, då kan du skåla för Meteoroiden 2004 FU162, som 2010 passerade förbi Jorden. När vi ändå är inne på rymdtemat kan du ta ett extra hoppsasteg för Lena Meyer-Landrut som samma år vann Eurovision Song Contest med låten “Satellite”.

Har du ännu inte hittat något som är värt att firas kan jag avslutningsvis erbjuda en liten bonus: Den 4 juni, dagens datum, år 1937 infördes världens första kundvagn minsann. Denna historiska händelse skedde på Piggly Wiggly-stormarknaden i Oklahoma City. Vi har affärsägaren Sylvan Goldman att tacka för denna bekvämlighet.

Inläggsbild: “party” av gabia party

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 13 2020

Det är en annorlunda vår vi har och många sitter i karantän. Det kan ju såklart innebära mer lästid och tid för reflektion. Om det märks på våra bloggar kan ni se om ni följer länkarna nedan.

 

Arlo Finch i Eldsdalen av John August (Carolina)

Bara ett litet mord av Carin Hjulström (Anna)

Bokhunden Edgar blir hjälte av Ingrid Jönsson (Ulrica)

Det sextonde året av Kim Liggett (Helena)

Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell (Anna)

Fartygets ögon av Roy Jacobsen (Anna)

Kallocain av Karin Boye (Anna)

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Bestäm bok till Kulturkollo läser

linje-kulturkollo 

 

När många med säkerhet har ett mindre socialt liv än vanligt passar det bra med en ny bokcirkel. Den här gången får ni vara med och välja mellan tre olika förslag.

Kallocain av Karin Boye från 1940 är en klassisk dagboksroman där huvudpersonen Leo Kall skriver om livet som kemist i Kemistaden 4, en del av Världsstaten.

Memorys bok av Petina Gappah är också det en dagboksroman, men den som skriver är den unga albinoflickan Memory som sitter fängslad i ett kvinnofängelse i Zimbabwe i väntan på avrättning.

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är en roman för unga vuxna där vi får följa Violet och Finch som träffas första gången uppe på ett tak. Boken har just släppts som film på Netflix och vi planerar en bok-och-film-cirkel.

Vill du vara med och påverka? Gå med i facebookgruppen Kulturkollo läser och gör ditt val.

 

Bild från kaboompics

Kategorier
Kulturkoll

Missa inte P3 Historia

Linda

Som historielärare har jag självklart ett stort historieintresse, men konstigt nog är historiska romaner inte riktigt min grej. Däremot är det roligt att lära sig mer om historiska personer, gärna på ett underhållande sätt och då är P3 Historia perfekt. Cecilia Düringer är liksom jag gymnasielärare i historia och hon är programledare. Hennes berättelser om historiska giganter kombineras med scenuppläsningar av Pablo Leiva Wenger och Navid Bavey som skapar en bra dynamik. Ofta bjuds också relevanta gäster in och jag gillar variationen det ger.

Jag har använt delar av flera program t.ex. det om Saladin och det om Moctezuma II, i undervisningen och kommer med all säkerhet att göra det igen. P3 Historia visar att det går att skapa lärorika program som är lättlyssnade utan att vara banala. Senaste avsnittet jag lyssnade på handlade om den etiopiska kejsaren Haile Selassie och lärde mig flera nya saker, bland annat att hans ursprungliga namn var Tafari Makonnen och att han senare fick titeln Ras som betyder vicekung. Ras Tafari alltså, vilket förklarar namnet på den religion där Haile Selassie ses som en gud.

Några avsnitt som jag verkligen rekommenderar är de om:

Karin Månsdotter

Axel von Fersen

Lizzie Borden

Karin Boye

Karl XIV Johan

Cecilia Vasa 

Mary Wollstonecraft

Branting, Edén & Gustav V

 

 

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Rustad, rak och pansarsluten

helena-top

“Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram – men av skräck var brynjan gjuten och av skam.” Med denna fras inleder Karin Boye dikten “Jag vill möta…” ur diktsamlingen Härdarna (1927). Och hon fortsätter:

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

En dikt som skrevs för drygt nittio år sedan, men vars diktjag fortfarande talar så direkt till oss. Det är inte direkt långsökt att koppla “Jag vill möta…” med Karin Boyes eget liv då hon några år senare under en längre Berlinvistelse förlikades sig med sin bisexualitet och hennes äktenskap med en man kom till sitt slut. Det här med att bära på en pansar – en fasad – är något som är högst aktuellt i instagramflödets tid. Det är en förvirrande och komplex tid vi lever i. Å ena sidan så ska vi vara toleranta, fördomsfria och bejaka varandras olikheter, å andra sidan ska vi vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt och föra oss på ett visst sätt för att inte väcka mobben (för då får vi skylla oss själva).

Fasader – att gömma oss bakom – är ett återkommande tema i kulturen. Jag tänker bland annat på Eleanor Oliphant i Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, som på sätt och vis gömmer sig bakom en normbrytande fasad och på Starr Carter, i The Hate U Give, som slits mellan två världar: den fattiga förorten Garden Heights och den fina sidan av stan där hon går i skolan. Sist men inte minst tänker jag på Malika i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Malika, som är en romsk kvinna, som antar namnet och identiteten av en judinna för att överleva i Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. En identitet – en fasad – hon höll fast vid i hela sitt liv.

Det är kring fasader – bedragande, vilseledande och duperande – som veckans inlägg kommer att cirkulera kring. Veckans tema heter Rustad, rak och pansarsluten.

Välkommen in till en ny vecka på kollot. Du får som alltid gärna vara med – kommentera, länka eller skriv något eget!

Foto: “open for hiding” av Petras Gagilas (CC BY-SA 2.0)

Kategorier
Aktuellt Kulturkoll Lyrikkoll

Rosor är röda, violer är blå…

Det går i vågor, mitt lyrikläsande. Förra året blev det en del då jag utmanade mig att läsa fler diktsamlingar eftersom jag kände att jag saknade det. I år har det i ärlighetens namn inte blivit mer än rim och ramsor av typen “Halsen rapar hjärtat slår: rim för 0-100 år!” av Emma och Lisen Adbåge. Visserligen rasande bra och roligt att upptäcka nya och gamla dikter och verser tillsammans med de små, men det ger ändå inte riktigt samma upplevelse som t ex “Sus” av Agnes Gerner gjorde förra året.

En bok som faktiskt lyckats med konststycket att röra både mig och barnen är dock “Du: dikter för nyfödingar” av Stina Wirsén. Vilke pärla! En stor och maffig bok med 19 korta dikter på ark som alla går att riva ut och hänga på väggen. Även den läste jag förra året och även om den i ärlighetens namn riktar sig till föräldrar så tyckte sonen om att lyssna på när jag läste ur den. Jag valde dock se som handlade om kärlek och inte såriga bröstvårtor t ex..

Kärlek är ju också ett ständigt återkommande tema. Faktum är att den allra första diktsamling jag läste som barn var en röd norpad bok ur mammas bokhylla som hette just Kärleksdikter. Där upptäckte mellanstadie-jag namn som Kristina Lugn, Sandro Key-Åberg och Nils Ferlin. Jag läste Edith Södergran och Karin Boye. Inte visste jag då att jag försansade mig min egen litterära kanon. De dikter som jag skulle komma att jämföra med. Förmodligen förstod jag inte ens hälften men tyckte att det lät vackert. Och det i kombnation med att jag började plöja igenom “The Golden Treasury of english verse” ett par år senare när engelskan kom ikapp gjorde förmodligen mig till den läsare jag sedan blev. Dikter, korta dikter, gärna med ett kärnfullt budskap, en känsla. Det måste ju vara ett av de bästa säten att språkträna på. Dessutom kan en enda liten kort text innehålla så mycket känslor och ge en sådan läsupplevelse. Därför är det ju extra roligt att det verkar satsas på lyrik för unga nu också. Jag tänker inte bara på “Berör och förstör -dikter för unga”, som ju Linda också skriver om utan även på “Min syster är ett spöke och andra dikter” av Lena Sjöberg som släpps i dagarna. Den ser jag verkligen fram emot att läsa. Och kanske att lyrik för yngre även blir min ingång för att hitta tillbaka till min egen lyrikläsning igen.

Kategorier
Kulturkoll

Varför skulle annars våren tveka?

helena-top

Kan ni tänka er att det är 84 år sedan Karin Boys “Ja visst gör det ont” publicerades? Och att det snart är åttio år sedan Kallocain kom? Dessa två verk som sannolikt är Karin Boyes två mest lästa verk.

“Ja visst gör det ont” ingick ursprungligen i diktsamlingen För trädets skull (1935), men har sedan dess förekommit i flera diktsamlingar. Till sin yttre form har Boye valt våren som fond, men inuti denna beskriver hon känslornas kronologi. De tre verserna och 165 orden är fortfarande helt fantastiska och tidlösa. I nedan klipp kan du höra Karin Boye själv läsa sin dikt.

 

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

The Soundtrack of My blog – Fanny på Kulturkollo och Litteraturkvalster & småtankar

helena-top

Under sista halvan av 2018 har min egen lilla blogg legat i någon slag av dvala. Och jag kan inte säga att det är småbarnsåren som sugit ur min energi som Viktoria, utan det var hösten, vemodet och mörkret (och ja, hösten kom väldigt tidigt i mitt sinne). Inte osökt kommer jag att tänka på de här textraderna: “Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet havet isande gråkall vind.”

Det ligger nära till hands att välja en klassisk begravningslåt, men nej, jag faller inte för den frestelsen idag och klamrar mig fast vid det lilla hoppet som finns om att bloggen en dag ska vakna till liv. Det finns dock några dikter som på något sätt har följt mig genom livet och på något sätt har blivit något av ett soundtrack för både mig och mitt skrivande. Den första har jag refererat flertalet gånger till och jag kan fortfarande fascineras av hur så mörka tankar kan vara så allmängiltiga och inte bundna av tid och rum. Att en viss Pär Lagerkvist redan 1916 kunde skriva en dikt som fångades upp av en förvirrad fjortonårig tjej 1989 och som sedan har följt henne genom livet. Ångest är bevisligen min arvedel och 2019 har jag någonstans kunnat förlika mig i att så är fallet och att detta helt enkelt är en del av att vara jag.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

När hösten släpper mig, när ångesten och mörket lättar och när jag genom åren har lärt mig att våren kommer. Alltid. Då kan jag söka kraft i en annan poet: Karin Boye och hennes ”Jag vill möta…” ur Härdarna (1927)

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Dessa två dikter får på så vis representera såväl mitt inre landskap som den kreativa processens pendlingar under året. Jag vältrar mig gärna i mörket i såväl läsning som i mina texter, jag blir arg på världen och livet, men samtidigt strösslar jag gärna texterna med en hel del humor. Och när jag känner mig stark så tenderar jag till att bli smått rebellisk och trotsar mot gällande normer. Jag lever helt enkelt väldigt nära hela känsloregistret, vilket gör det här inlägget synnerligt svårt att skriva. Hur ska jag kunna musiksätta hela mig och mitt bloggande? Lägg därtill en stor dos prestations- och beslutsamhetsångest så förstår ni kanske veligheten i detta nu. Vemodet kommer fram i låtar av Lana Del Rey och Sarah Klang, men idag vill jag lämna detta inlägg med en låt som får bli soundtracket till min trotsiga och ljusa sida (och mitt bloggande):

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

Din är som regn, när det faller genom natten.

helena-top

Väder och vind, säger ni. Jag tänker på väder som symbolik. Jag tänker på tung hetta som kletar på  våra sinnen, om hagel som slår sönder vår värld och om stormar som river över heden. Och så tänker jag på stilla nattregn.

Många röster talar

Många röster talar.
Din är som vatten.
Din är som regn,
när det faller genom natten.
Sorlar lågt
sjunker trevande,
långsam, tveksam,
kvalfullt levande.

Skälver som en grund
bakom alla ljud,
sipprar och silar
mot min hud,
sveper sig lent,
sluter mig inne,
fyller mina öron
med viskande minne.

Jag vill sitta tyst
där jag inte kan störa dig.
Jag vill bo och leva
där jag kan höra dig.
Många röster talar.
Genom dem alla
hör jag bara din
som ett nattregn falla.

Karin Boye
Ur diktsamlingen “De sju dödssynderna” (1941)

Foto: “Rain Room” av Victoria Pickering

Kategorier
Lyrikkoll Romankoll

Dagens kulturkollotips: Ett läslustsrecept i tio delar

Linda
Att läsa på semestern kan vara den perfekta nedvarvningen, men om du inte är där ännu, utan fortfarande har ett inre tempo som vore det den värsta arbetsveckan och en hjärna som ständigt snurrar runt, kan det vara bra att följa ett nedvarvningsrecept för att hitta läslusten.

 

    1. Läs en lättläst och lättsam bok. Mitt tips är Allt jag önskade av Lucy Dillon.
    2. Läs en härlig och romantisk bok. Mitt tips är Världens vackraste man av Lena Ackebo.
    3. Läs en deckare med flyt. Mitt tips är Hetta av Jane Harper.
    4. Läs något läskigt som är omöjligt att släppa. Mitt förslag är Hemmet av Mats Strandberg.
    5. Läs en samling dikter. Mitt förslag är Karin Boyes samlade dikter.
    6. Läs en välskriven snackis. Mitt förslag är Störst av allt av Malin Persson Giolito.
    7. Läs något som förflyttar dig i tid och rum. Mitt förslag är Vända hem av Yaa Gyasi
    8. Läs en ungdomsbok som passar alla. Mitt förslag är Idag är allt av Nicola Yoon
    9. Läs något som kritiserar vår samtid. Mitt förslag är Tjockdrottningen av Moa Herngren.
    10. Landa i en tegelsten som får dig att gråta. Mitt förslag är Ett litet liv av Hanya Yanagihara.

 

Tio tips för en bra lässommar!