Kategorier
Ungdomsbokskoll

Gästskribent: Elin Persson

 

 

Författaren Elin Persson skriver idag utifrån vårt tema vardag om en vardag som är så väldigt vanlig och ovanlig på samma gång:

När jag började jobba som boendestödjare på ett HVB-hem för ensamkommande ungdomar föreställde jag mig ett jobb som skulle handla om flykt, att hjälpa människor bearbeta minnen och att stötta dem i asylprocessen. Jag kunde inte föreställa mig hur många timmar jag skulle tillbringa framför romantiska komedier, hur många pingismatcher jag skulle spela eller hur många gånger jag skulle behöva höja rösten, säga: Man får bara ta en coca cola var.

Jag skrev De afghanska sönerna för att jag ville berätta om vardagen, den där ingenting speciellt hände. Lukten av rostbröd en tisdagsmorgon, att samlas runt ett matbord med trötta ögon. Där hotet om avslagen asylansökan var långt borta, men kunde finnas i en fågelsång som påminde om en melodi från hemlandet. Från hur jag hade håret den dagen, om det påminde om en syster. Vi kunde sitta och leta efter en film på Netflix i timmar för att fylla ut dagarna, sedan göra plats på golvet med kuddar för att alla skulle få vara med. Och sedan när mörkret fallit, satt jag på sängkanten hos de som hade svårt att somna. Jag frågade: Vad tänker du på? Och möttes ofta av tystnaden.

I början var jag kluven inför ovissheten. Att jag inte visste vad som hände i deras huvuden, hur hade de kommit hit, vad hade de varit med om? Jag föreställde mig att jag i min arbetsroll skulle ha tillgång till deras inre, att jag då skulle kunna hjälpa dem. Istället visste jag hur många matskedar socker de ville ha i teet, hur många minuter jag skulle koka äggen och hur många piller jag skulle lägga i dosetten när jag gick med kvällsmedicinen.

Med tiden lärde jag mig att det också är en rättighet att inte berätta, att inte behöva vika sig själv ut och in för att någon ska lyssna på dig. Att få dricka coca cola, titta på en romantisk komedi och sedan på kvällen, när tystnaden kryper på, få hålla en hand utan att behöva redovisa för oron. De afghanska sönerna grottar inte i berättelser om flykt, den håller sig på avstånd och berättar om vardagen.


Elin Persson debuterade i januari med ungdomsboken De afghanska sönerna utgiven av Bonnier Carlsen. Där får vi lära känna Ahmed, Hamid och Zaher som alla flytt från till Sverige och nu bor på ett HVB-hem där bokens huvudperson Rebecca börjar arbeta.

För de som liksom flera av oss på Kulturkollo mött de så kallade ensamkommande i vår vardag är boken kanske extra viktig. Berättelser som visar att det här är vanliga människor om än med ett ovanligt svårt liv bakom sig och även i nuet, måste höras om och om igen. Det är så lätt att klumpa ihop människor och just de unga afghanska flyktingar som kom 2015 har inte sällan utmålats som skurkar i media.

De som skriver kan inte ha träffat speciellt många ensamkommande afghaner. De kan inte ha arbetat på HVB-hem, undervisat på Språkintroduktion, varit volontär på Röda korset och bjudit in till Språkcafé eller volontär på ett boende i ett församlingshem.

Vi som lärt känna många av dem vet nämligen att majoriteten kämpar hårt för att göra rätt för sig, det så otroligt svenska sättet att leva. Vi vet också att de är individer, inte en oformlig massa och vi vet att de inte utgör något hot. Det är därför Elin Perssons bok förtjänar väldigt många läsare. Balanserade bilder av verkligheten behövs.

 

Foto: Caroline Andersson

Kategorier
Romankoll

Kulturkollo möter Anna Laestadius Larsson

Foto: Anna-Lena Ahlström, Piratförlaget

 

Jag är mycket förtjust i Anna Laestadius Larssons historiska romaner med kvinnor som huvudkaraktärer. När det då var dags för historiska temaveckor här på kollektivet så passade det väldigt bra att be just henne om en intervju.

När man läser dina historiska romaner Barnbruden, Pottungen, Räfvhonan och Kurtisanen så får jag som läser en känsla av att du verkligen gillar att skriva om förgången tid. Är det så, varför?
– Vad roligt, det gläder mig att min passion lyser igenom! Jag har älskat historia, och särskilt 1700-talet, ända sedan jag var en liten flicka och ramlade över den franska drottningen Marie-Antoinette och hennes dramatiska öde under en semesterresa till Paris.

Din serie av romaner med kvinnliga huvudkaraktärer utspelar sig i en tydligt igenkännbar tid, slutet av 1700-tal och framåt. Är det sporrande eller utmanande att ha en så tydligt angiven tidslinje? Blir du inte lite nervös för att det ska bli ” historiskt fel” i romanen?
– Nja, om jag ska vara ärlig hoppades jag nästan på lite ståhej inför min debut med Barnbruden. Såg framför mig rubriker som ”Dick Harrison rasar”. Det hade varit något! Men jag är ju en fullständig nörd. Dels har jag en rätt bra förkunskap och sedan djupdyker jag i research inför varje bok. Ibland önskar jag att jag fick stanna kvar där. Jag kanske borde ha blivit historiker? Jag har hyllmeter med 1700-talslitteratur hemma, allt från doktorsavhandlingar i olika ämnen till receptsamlingar och dåtida romaner. Och det jag inte kan läsa mig till tar jag hjälp av sakkunniga för att få reda på.

En av svårigheterna som jag kan tänka mig när man skriver historiskt är att man lägger våra nutida värderingar och tankar om till exempel jämlikhet mellan könen eller demokrati i munnen på de historiska karaktärerna. Hur funderar du kring det?
– Där är 1700-talet en väldigt tacksam tid för det var ju då tankarna om de mänskliga rättigheterna och individens frihet fick spridning och dessutom så småningom implementerades i och med amerikanska och franska revolutionerna. Fast bara för män då. Och just det fick vissa kvinnor, som de feministiska föregångarna Olympe de Gouges (som figurerar i Kurtisanen) och Mary Wollstonecraft (vars böcker Charlotta och Sophie läser i Pottungen), att reagera och kräva samma rätt för kvinnor. Och faktum är att den verkliga Charlotta, hertiginnan och sedermera drottningen, på 1780-talet skrev följande i sin dagbok som jag lusläste i arbetet med trilogin: “Medan männen har sin fullkomliga frihet, är kvinnan alltid tyngd av fördomar. Jag är övertygad om att de flesta kvinnor inget högre önskar än att förvandlas till män, så att de kunde åtnjuta fullständig frihet”

Man kan gissa att du tillbringat mycket tid med att göra research. Har du något favoritmuseum eller annan inspirationskälla till miljöer och kläder?
– Jag besöker i princip alla miljöer som jag skriver om, det är en speciell känsla att vandra i sina karaktärers fotspår och försöka föreställa sig hur det såg ut då på deras tid. När det gäller kläder tar jag mycket från böcker, har faktiskt en doktorsavhandling om dräktsömnad från den tiden hemma för att kunna första exakt hur de var sydda och kändes att bära men också riktiga praktverk med ögongodis. Om jag ska nämna ett museum säger jag livrustkammaren, där kan man ibland se Charlottas brudklänning som är sagolik och har den smalaste midja jag någonsin sett på en klänning.

Jag själv minns än i dag när jag läste Rune Pär Olofssons böcker i mellanåldern och jag fullkomligt älskade. Vilken är din egen allra största historiska läsupplevelse? Har du någon roman att tipsa oss om?
– När jag var barn älskade jag Katitzi-böckerna av Katarina Taikon, de väckte nog mitt intresse för både historia och sociala orättvisor. Två historiska romaner om just 1700-talet som ”ni inte får missa” är Livläkarens besök” av P O Enquist och ”A Place of Greater Safety” av Hilary Mantel. De är båda helt fantastiska!

Tack Anna för dina spännande svar! Jag själv är också mycket förtjust i Livrustkammaren och brukar alltid ta elever med dit när det finns tillfälle. De har en superbra hemsida också om man bor utanför Stockholm. Annars så vill jag förstås också passa på att tipsa om Annas romaner. Det som gör dem extra spännande i mitt tycke är att de rör sig i de kungliga salongerna men har inte en eller flera kvinnor som befinner sig i närheten av makten som huvudpersoner. Det leder till att man får andra perspektiv och när man läst alla fyra böckers i serien så har man dessutom fått sig en rejäl historielektion till livs.
Vet ni? Förlaget var inte bara vänliga nog att förmedla kontakt med Anna, de skänkte också fyra böcker till våra läsare. Vill du läsa? För att distributionen  skall bli enkel för mig så delas den här tävlingen upp i två delar. En med de tre första böckerna Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan (i pocket) och en med den inbundna Kurtisanen. För att delta så skriver man en kommentar här på bloggen, på FB eller på Instagram med ett tips på en historisk roman som man rekommenderar. Berätta också om du vill vila pocketpaketet med de tre första böckerna eller den inbundna boken – eller ha chans på båda! Glöm inte att nämna oss i tipset om ni tipsar på annat ställe än här. Jag vill inte missa er.
Tipset skall vara inne innan kl 18 söndag den 1 mars. Senare samma kväll meddelar jag vinnare här på bloggen. Väl Mött!
Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll

Kulturkollo möter Per Petterson

 

Per Petterson är sverigeaktuell med en ny roman, Män i min situation. I fredags förmiddags fick vi en pratstund med honom inne på bokmässan.

När vi fick besked om att vi skulle få samtala med en av nordisk litteraturs finaste författare så började jag (Anna) febrilt leta efter hans prisbelönta Ut och stjäla hästar, var hade min man ställt den? Jo, mellan John Updikes Haren vilar och No Country For Old Men av Cormac McCarthy. Den placeringen var ganska lyckad tyckte Per Petterson, de romanerna handlar precis som många texter i hans författarskap om de där fåordiga männen som kanske inte har det helt enkelt med att kommunicera.  Ut och stjäla hästar kom i somras som film och Per Petterson hade inget att göra med själva filmatiseringen, han litade på att Hans Petter Moland skulle förvalta berättelsen om Trond och det visade sig att han varit lojal mot romanen. Trots det så var Per rejält nervös när han såg filmen på filmfestivalen i Berlin. Skulle publiken applådera?

Det gjorde de och vi i i Kulturkollo applåderar också den nya romanen. Per berättar att det tagit sex år att skriva Män i min situation och att det delvis varit för att han i den här senaste boken närmar sig det allra svåraste att skriva om – förhållandet mellan far och döttrar. Han har själv två döttrar som han flyttade ganska långt ifrån för kärleks skull och att välja mellan kärlek och sina barn är en omöjlig uppgift.

Arvid Jansen, han är författare och trebarnsfar och huvudkaraktären i flera av Pers böcker. I Män i min situation så börjar romanen med att han blir lämnad av sin fru Turid. Arvid tappar fotfästet och hans rastlöshet tar sig helt absurda former. Han närmast lever i sin bil, han kör till Sverige för att kunna läsa, han träffar nya kvinnor att hitta en smula tröst hos och han kan inte stanna upp. Vad är det Arvid febrilt försöker fly ifrån? Just den där personligheten med en stor rastlöshet erkänner Per kommer från honom själv, han är också en mycket rastlös person. I Arvids fall så handlar det om flera saker som jagar honom. Hans mor, far och bröder har omkommit i en otäck olycka, hans fru har lämnat honom och han inser att det sista året tillsammans med frun varit ett liv i lögn. Arvid klarar inte att vila i sig själv, vem är han egentligen?

Arvid kan inte skriva, han kan inte läsa, han kan inte förmå sig att köpa fotogen till kaminen utan han lever bokstavligen i kylan. Han inser att känslorna är så avtrubbade att han inte ens känner något när han går till föräldrarnas grav, han har inget att säga dem och tystnaden liksom förs vidare till relationen mellan Arvid och hans flickor. Som läsare blir man nästa arg, varför slåss inte Arvid för relationen med sina barn? Per menar att bandet mellan Arvid och flickorna är mycket starkt, särskilt har Arvid och den äldsta dottern Vigdis något som förenar dem samtidigt som han sviker dem, sviker henne. Han har inte orken, han har inte kraften eller förmågan. Liksom att han inte hade förmågan att hålla relationen med Turid levande, han får hela tiden erbjudanden om kärlek och vänskap men han klarar inte riktigt av det. Han vill hellre dö än att bli ratad och samtidigt så kan han inte lista ut hur han skall kommunicera. Han har noll koll.

Per Petterson berättar att han ständigt blir överraskad när han skriver, han har ingen plan färdig när han börjar skriva. Han själv och Arvid har det gemensamt att de båda tar väldigt lång tid på sig att skriva. Arvid tassar runt sitt skrivande och klottrar ned något med en blyerts på en servett eller så, Per själv tillbringar tiden med att vänta. Flera år gick innan han ens kom igång med den senaste boken och tankarna gick mest till att fundera över om han skulle hinna fylla 70 innan nästa bok skulle bli klar … Det som hindrade honom var att ta sig an de svåra erfarenheter som han själv kunde relatera till: sorg depression och döttrarna. Det blev allt svårare att skriva. Han tog då J M Coetzee på orden: Always Move Towards Pain When Making Art. Han fick bestämma sig för att stanna i det jobbiga, klamra sig fast och arbeta sig igenom.

Han visste tidigt att han skulle bli författare och när han ser tillbaka på sina första försök så kallar han dem “liksomlitteratur”. De var bara dåliga kopior av sådant som vi alla har läst förut, till slut kom dagen när han var tvungen att försöka skriva något som han faktiskt hade koll på och som han kände till. Han skrev då en novell om en familj som liknande hans egen barndomsfamilj och då hittade han till Arvid Jansen som pojke. Den novellen blev såld och fler följde. Debutnovellsamlingen var ett faktum. Vid 35-års ålder kom den och det har inte blivit enklare att skriva allt eftersom åren har gått. Han skulle önska att det var så men det är fortsatt svårt.

I Män i min situation är en av temana klass, Arvid som är författare från arbetarklass förlorar på sätt och vis Turid till de färgglada, pratsamma akademikerna och man undrar hur Arvid hade uppfattat bokmässan? Hade han trivts? Per tror att han nog skulle varit ganska bortkommen och generad. Samtidigt så dras ju Arvid (hej Röda Rummet!), likt Strindberg till de där högreklasskvinnorna som han erövrar.  En reflektion som vi delar med Per är att röster från arbetarklass och diskussionen kring betydelse av klass har tystnat. Han menar att den politiska litteraturen är stor men den diskuterar ofta de enskilda frågorna som t ex hbtq- frågor eller representation istället för att ta sig an den grundläggande frågan om klass och möjligheterna och tron på at bygga ett gott samhälle för alla oavsett kön, ras eller ekonomi.

Per berättar att han fortsatt har en stark känsla för sin arbetarklassbakgrund.  Han växte upp förankrad i arbetarklassen och samtidigt i den där tiden då klassresorna verkligen var möjliga. Han ville bort från kroppsarbetet och kunde utbilda sig men han ville inte. Han själv ville inte bli förfrämmad från sin familj, sina vänner och grannar. Det fanns bara en väg ut ur det dilemmat och det var att bli författare. Som författare kan han befinna sig i alla klasser, han ställer sig i den sociala hissen och dricker te med drottningen ena dagen och öl med stammisen på puben den andra.

Ibland har Per Petterson blivit anklagad för att skriva macho-böcker men då kan man rekommendera dem som säger så att de behöver läsa lite noggrannare. Arvid i den senaste romanen är en man som visar alla mänskliga sidor och Män i min situation är en naken och ärlig text som berör på alla vis. Missa inte heller Jag förbannar tidens flod som är en helt fantastisk roman med vackert avskalat och närmast poetiskt språk, snillrikt sammansatt berättelse i flera olika tidsplan och underbara miljöbeskrivningar. Allt det som är Per Pettersons signum!

Stort tack till Per Petterson som så generöst delade med sig av sin tid till oss och tack till Sekwa förlag som möjliggjorde samtalet.

 

Kategorier
Romankoll

Kulturkollo möter Max Porter

Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.

Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.

När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.

Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.

Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.

Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det  är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.

Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.

Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.

Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.

En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.

I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!

Vill man dessutom läsa och äga en fantastiskt signerad bok av Max Porters Lanny så har ni chans till det.  Max berättade för oss att han alltid bär med sig sin speciella rit-penna och att han älskar att teckna. Det märks! Visa ditt intresse genom att skriva en kommentar här nedan innan lördag den 5 oktober kl 24 så meddelar vi en vinnare här på bloggen på söndag. Väl mött!

 

Stort tack till Sekwa förlag som hjälpt oss med kontakten.

Författarfoto av Lucy Porter, från Sekwa

Kategorier
Kulturkoll

Kulturkollo möter Stina Jackson

Foto : Stefan Tell

 

Nu har årets första bokcirkel på Kulturkollo läser avslutats och som en extra bonus så kommer här en exklusiv intervju med Stina Jackson som för sin debutroman Silvervägen blivit mycket hyllad.

När man läser din roman Silvervägen så får man lust att faktiskt besöka plasten, resa längs med riksvägen och uppleva både stämningen och naturen. Den är en berättelse som utspelar sig längs med en väg från det norrländska kustlandet till inlandet. Varför valde du den miljön? 

Jag tror faktiskt att det var miljön som valde mig. Jag brukar säga att jag skrev Silvervägen med hemlängtan som bränsle – efter alla år utomlands ville jag återupptäcka mina hemtrakter genom orden och göra dem till mina på nytt. Det blev nästan som en besatthet i mig. 

Jag märkte också under skrivandets gång att min kärlek till platsen smög sig in i texten och gjorde den levande. Miljön och min barndoms marker har varit en av de största inspirationskällorna till den här romanen. 

Är det så att vägen i din debutroman nästan blev en av huvudkaraktärerna? 

Absolut. Berättelsen kom till mig i scener medan jag skrev och det allra första jag såg var just vägen och den ensamma pappan bakom ratten. Berättelsen är ju vagt inspirerad av en annan väg, den så kallade Highway of Tears i Kanada, där ett stort antal kvinnor och flickor försvunnit under flera decennier, så jag visste att handlingen skulle kretsa kring en väg och det föll sig naturligt att det skulle vara Riksväg 95 eftersom det är en väg som jag rest mycket på under uppväxten och gör än idag. Det var också tacksamt att ha en handling som utspelar sig längs en väg eftersom jag då fick möjligheten att skriva om flera platser i både Västerbotten och Norrbotten.

Vägen gav stort spelrum. 

Det senaste året har jag läst många bra böcker som utspelar sig just i Lappland, Västerbotten eller Norrbotten. Aednan som vann Augustpriset är ett exempel, andra är Jag for ner till bror, Inlandet, Koka björn och Vajlett och Rut. Det tycks mig som att det just nu är berättelser från norra Sverige som går hem. Har du märkt något av den trenden?

Ja, det verkar onekligen så. Dessa platser har ju väldigt starka berättartraditioner sedan lång tid tillbaka, därför känns det extra roligt att se att så många böcker som utspelar sig i dessa trakter blir publicerade och uppmärksammade. 

En av styrkorna med din roman var, enligt mitt tycke, att du lyckas hålla språket så komprimerat och kompakt. Det babblas liksom inte i din text, vilket kan vara vanligt i många kriminalromaner. Berätta, hur arbetade du med språket när du skrev?

Vad roligt att du tycker det! Jag jobbar jättemycket med språket. Språket är nog det jag går igång på mest av allt, både när jag läser och skriver. Jag beundrar författare som använder sig av ett nedslipat och sparsmakat språk men ändå lyckas måla upp oerhört starka scener. Cormac McCarthy är ett exempel på en sådan författare där läsaren får en begränsad tillgång till karaktärernas inre liv – där finns inget pladder eller inre monologer – och resultatet blir ofta väldigt drabbande. Sådan gestaltning inspirerar mig.

När jag läser tycker jag om att få dra mina egna slutsater och när jag skriver försöker jag lämna över tolkningen åt läsaren i så stor utsträckning som möjligt. Det har varit väldigt roligt och intressant att höra från läsare sen Silvervägen kom ut, för jag märker att karaktärerna och berättelsen upplevs väldigt olika beroende på vem som läser, och då känns det som att jag har lyckats med något. Berättelser blir starkast när vi får göra dem till våra egna. 

Lelles förtvivlade letande efter sanningen, Mejas totala utsatthet med en mamma som inte förmår är så hjärtskärande porträtt, man vill bara hjälpa dem. Jag blev mycket berörd av dem. Hur var det att skriva om så sköra människor? 

Jag blev väldigt känslomässigt involverad i både Lelle och Meja när jag skrev. Jag minns att jag sa till min förläggare under vårt allra första möte att jag var lite kär i Lelle och hon sa att det märktes. Jag tror att det var Sara Lidman som sa att man måste älska sina karaktärer, på gott och ont, och det är en visdom jag försöker bära med mig. 

Det var väldigt tungt att skriva vissa scener, men samtidigt så är det just i skörheten – i det mänskliga – som det bränner till och levandegörs. Det är ofta sårbarheten och de undangömda vrårna som jag vill utforska hos människor i mitt skrivande. 

Silvervägen har ju under hösten vunnit pris för årets svenska deckare hos deckarakademin. Hur kändes det?

Oerhört stort. Overkligt.

Det här är din debutroman, tänk att få så mycket uppmärksamhet för en debut. Det måste vara härligt, och kanske lite läskigt. Påverkar dig alla de fina nomineringarna och priserna i ditt kommande skrivande? 

Hela det här året har varit präglat av overklighetskänslor. Jag har ju skrivit i så många år utan att bli läst av en enda själ och det är svårt att ta in att det inte bara är jag och mina karaktärer längre. Samtidigt är jag ju så oerhört glad och tacksam för all respons jag har fått. Jag har alltid varit min egen värsta kritiker och om någonting har förändrats så är det nog att jag blivit ännu skoningslösare mot mig själv. Ibland kan den inre kritikern bli hämmande, men samtidigt så är skrivandet den enda plats där jag verkligen känner mig hemma. 

Berätta, är det fler böcker på gång? 

Ja, jag skriver just nu på vad jag hoppas ska bli bok två. Det är en mörk berättelse om familjeband, ondska och frigörelse som utspelar sig i en liten by i Norrbotten. Jag har även tänkt lite kring musik och den enda låt som jag associerar med Silvervägen och som inspirerat mig under skrivandet är nog faktiskt Metallicas Turn the Page. Speciellt första raderna.

/ Stina Jackson, december 2018

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo möter: Ida Jessen

linje-kulturkollo

Ida Jessen är en av författarna i Danska Akademien och aktuell med boken Doktor Bagges anagram, andra boken om paret Bagge. Förra boken En ny tid bestod av Lillys dagbok, hon som senare gifter sig med Vigand, som berättar sin historia i Doktor Bagges anagram.

Som lärare var det naturligt att fråga varför Jessen valt att göra Lilly till just lärare. Hon berättade att yrkesvalet kom senare och att den lilla byn där Jessen själv vuxit upp var den viktigaste inspirationskällan. Eftersom det under det tidiga 1900-talet öppnades en friskola i närheten och den pedagogik som genomsyrade den var så typiskt för den nya tiden hon ville skildra, blev yrkesvalet naturligt. Bildning på ett nytt friare sätt i en ny tid. Lillys karaktär blev som en prisma för den nya tiden som är på väg, där formandet av samhället och tankarna om frihet går hand i hand.

Lilly får bara arbeta ett kort tag som lärare innan hon gifter sig och den roll som blir störst i hennes liv är den som fru, inte som lärarinna. I 22 år ger hon Vigand Bagge allt och hennes dröm att möta barn och lära dem saker försvinner, drömmen blir istället att bli sedd av sin man, att få vara det viktigaste i hans liv. Idealismen försvinner i längtan efter kärlek och bekräftelse.

Varför väljer hon då den mycket äldre doktor Bagge? Troligen för att han finns där och för att han vill ha henne, säger Jessen. Lillys kärlek, den man som hon förälskar sig i, är inte fri och han gifter sig med en annan. Genom att sjunga på deras bröllop tar Lilly avsked och samtidigt gör det att bryter samman.

Att doktor Bagge friar till Lilly handlar i mångt och mycket om att rädda henne från en skandal. Han tror att hon är gravid. I sin vilja att hjälpa fångar han henne istället i ett äktenskap som inte verkar särskilt lyckligt. Hon kämpar hela tiden för att få hans kärlek och han skjuter henne ifrån sig. Inte heller är han villig att ge henne ett barn och som läsare vet vi inte riktigt om de har en fysiskt förhållande eller inte. Lilly är dock tålmodig och finns vid sin mans sida och Jessen påpekar att tiden inte gav utrymme för någon att kräva lycka, det är tålamod som gäller. Man accepterade det liv man fått och kräver inget annat. När maken så dör slipper hon hoppas på hans kärlek. Hon handlar, hon reagerar och hon lever vidare.

Jessen ville att det skulle sluta bra för Lilly och i slutet av En ny tid, när maken dött och hon får en ny chans till lycka, anar vi en ljusare framtid. I Doktor Bagges anagram får vi så doktorns historia och Jessen berättar att det inte var meningen från början. Hon hade tänkt skriva en bok, men hennes mamma ringde och bad henne skriva om doktorn. Hennes mamma tog henne med på en lång biltur och bland annat hamnade de på kyrkogården, där fann de en grav med fem syskon från byn som alla dött samma dag. Där var platsen som doktor Bagge började ta form.

Hon började skriva i tredje person, men det fungerade inte och hon bestämde sig för att istället skriva i jag-form. Eftersom Jessen var tämligen säker på att han var den sorts person som inte skulle skriva om sig själv frivilligt var hon tvungen att lura honom och så kom idén med att en redaktör på en tidskrift skulle vända sig till doktorn och be honom dela med sig av sina erfarenheter. Så kom bokens form till. Jessen berättar också om att hon har en lång process där hon gör research och därefter så hittar hon karaktärernas röst och sedan är själva skrivandet en ganska snabb process. Jessen beskriver sina karaktärer som människor som berättar sin historia för henne, som lever ett eget liv och som hon måste lyssna på.

När doktor Bagge själv berättar om sitt äktenskap så önskar han inget hellre än att hans hustru skall vara fri, på det viset är han en modern man men han är samtidigt en mycket tyst man. Han talar inte med henne utom om praktiska ting och han visar inte på någon uppskattning. Han sätter någon slags ramar och sedan så ska Lilly själv fylla livet men det är inte så vi är vana att se ett äktenskap. Han vill inte besvära henne med sina bekymmer, inte ens när han förstår att han är dödligt sjuk. Han vill att hon skall vara fri från honom och det som han bär med sig. Man kan läsa att han har haft en svår uppväxt och vi vet inte  vad som format honom till den man han är, är han homosexuell eller finner han fysisk beröring otäck? Hans liv som student i Berlin antyds men man vet inte vad som egentligen föregick där. Lillys dröm om en familj ligger hela tiden som en klangbotten i boken och han blir så ledsen när han förstår att Lilly inte är gravid den gången. Varför det inte blir några barn vet vi inte riktigt heller. Ida Jessen säger att hon har frågat honom men han svarar inte. Han är en man som fullföljer sina plikter oavsett och han lever för sina patienter, folkbildning och att förbättra levnadsstandarden för människor ute på landsbygden. Han vill förvalta sitt liv. Men han förmår inte att ge Lilly ett barn. Doktor Bagge är en man som styrs av att göra gott, göra goda handlingar. Han är en man som gör gott men han är nödvändigtvis inte en god människa och den tanken är främmande för oss som lever idag. Han är praktiker och hans fru är idealist.

Både En ny tid och Doktor Bagges anagram är texter där man får veta ganska lite om vad som försiggår ute i den stora välden. Kriget kommer och går men det visar sig knappt i dagboken eller i doktorns anteckningar. Köpenhamn är lång borta, livet är det lilla och Ida Jessen var inte alls lockad att ta in samtiden i böckerna. Hon ville bygga sin berättelse på de enskilda människornas historia och på det som hon fann i arkiven, hon ville gräva i den lilla byn.

Långsamt berättade, lugna och stillsamma böcker som blir så lästa som de här är så de kanske fyller ett behov hos oss snabba samtidsmänniskor. Är Ida Jessen så färdig med den här berättelsen? Finns där något mer som hon vill undersöka i samma miljö?

Hon tänker sig att kanske skulle det kunna bli en roman om Erlend, folkhögskoleläraren, han verkar vara en god människa och Jessen ser det som en utmaning att skildra det goda i litteraturen. Historien är konflikt, det skriva ofta om men det goda skrivs för sällan fram. En annan person som finns i periferin i de båda romanerna är sköterskan fröken Neergaard som är den enda som doktor Bagge vänder sig till.  Det får vi se, just nu är Ida Jessen på gång med en samtidsroman men kanske blir det historiskt snart igen.

Stort tack till Historiska Media som förmedlade kontakten med Ida Jessen.

 

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Kulturkollo möter: Agnes Lidbeck

Foto: Agnes Lidbeck

 

 

“När ens far dör är det lätt att låta annat gå samma väg

det finns ett antal melodier ingen annan kunnat texten till

och alla kvarvarande människor är osäkra

på hur man får liv i utombordaren”

ur UR. DIKTER. av Agnes Lidbeck

 

Anna: På kulturkollo den här veckan skriver vi inlägg på tema “debutanter” och du har ju nyligen debuterat med en diktsamling: UR. Jag tyckte så mycket om den och jag läste den i samband med att en nära anhörig gick bort. Den känns mycket personlig. Var det skillnad att debutera med lyrik jämfört med när du debuterade med din roman Finna sig?

Agnes: Lite skillnad finns det ju i att det finns ett lite slutet system inom lyriken, som jag aldrig varit en del av. På så sätt kan prosan vara öppnare tror jag. Därför var jag nog mer nervös kring Ur, än jag var när Finna sig skulle komma.

Anna: Finna sig vann ju Borås Tidnings Debutantpris i februari. Hur påverkar ett sådant pris ditt skrivande? Gör det det?

Agnes: Jag blev såklart glad för priset men det påverkar inte mitt jobbande alls. Jag skriver på som vanligt helt enkelt.

Anna: Under veckan så har vi en digital bokcirkel där vi diskuterar Finna sig, har du något tema eller någon fråga som du tycker vi borde diskutera i vår cirkel?

Agnes: Oj vad svårt! Något som jag funderat en del på är om Anna alls skulle kunna bli nöjd med livet, eller om hon oavsett hur det såg ut skulle hitta fel.

Anna: Är du förresten själv med i någon bokcirkel?

Agnes: Nix, inte en enda 🙂

Anna: Din roman Finna sig är enligt oss en perfekt bokcirkelbok. Där finns så många frågor att diskutera och samtala om. En av frågorna som vi samtalade om är karaktären Anna. Hon är så fascinerande och vi känner igen vissa tankar, sidor och sätt att vara hos henne samtidigt som mycket hos henne väcker något som gränsar till avsmak. Hur hittade du fram till henne?

Agnes: Jag tyckte det var ganska enkelt att skriva Anna, hon kändes som någon man kan träffa på gatan eller något kalas. Då skulle hon verka lyckad och normal. Men jag undrar så mycket vad som finns under ytan, vad det kostar att vara perfekt utåt…

Anna: Annas liv skildras som att hon inte har några reella val, kan hon välja eller är hon fast i sin roll?

Agnes: Den svarar inte jag på – det får man bestämma själv!

Anna: Offerkofta och tagelskjorta på, man kan irritera sig på Annas prioriteringar. Vems behov är det egentligen som Anna försöker fylla? Sina egna eller andras? Hur tänkte du om det när du skrev?

Agnes: Definitivt sina egna, skulle jag säga. Hon har ju ett väldigt stort behov av att vara behövd. Att göra andra beroende av en själv är ju en sorts själviskhet.

Anna: Förlåten är din aktuella roman, den handlar om två systrar som ska städa ur sin fars dödsbo och den berörde mig mycket. I den var skärgårdsmiljön viktig, har du någon miljö som du känner dig extra hemma i och gärna placerar dina texter i?

Agnes: Jag själv har en stark relation till Skåne men har inte skrivit om de platserna ännu. Kanske kommer någon gång…

Anna: Kvinnorollen och relationen mellan två systrar har du skrivit om i dina romaner hittills, har du någon tanke om vad du vill skriva om härnäst?

Agnes: Just nu jobbar jag på en roman om en man som tror att han är bra på att förstå kvinnor. Och på en samling med dikter om kärlek.

Anna: Jag läser gärna dina texter i DN och funderar ofta på om dina olika skrivuppdrag som kritiker och författare berikar varandra eller mest ställer till det i ditt skrivande?

Agnes: För mig är det bara roligt att få testa olika tankar och former, teman och röster. Så ju mer jag får skriva ju bättre tycker jag själv att jag blir på att hitta olika grepp.

/Agnes Lidbeck, maj 2018

 

Kategorier
Sakprosakoll

Kulturkollo möter Jack Werner

helena-top

Nu är det dags att avrunda veckans tema Är det sant? och jag gör det litegrann som vi började, med Jack Werner. Nedan kan du läsa en väldigt matig intervju med Jack, om källkritik, inspiration och vikten av att inte förtvivla.

Jag är bibliotekarie och historiker, och tillhör alltså två yrkesgrupper som närmast tillber källkritiken, så jag förstår ditt intresse, men hur väcktes din lust att undersöka myter och vikten av källkritik? Har det något med Bengt af Klintberg, som du nämner i din bok, att göra? Och har du andra inspirationskällor?

– Min mormor, salig i åminnelse, var en stor beundrare av af Klintberg och i mina exemplar av såväl Råttan i pizzan som Den stulna njuren står det ”Tillhör Carina Werner” längst fram. Det var i hennes bokhyllor jag upptäckte honom, och fastnade först – som många andra unga läsare nog gör – i de spökhistorieliknande vandringssägnerna. Efter att ha läst dem så många gånger att jag till slut kunde dem utantill så tröttnade jag, och det är där af Klintbergs snille kommer in: han parar varje historia med en metatext där han analyserar och spårar berättelserna så gott han kan. Jag insåg snabbt att de texterna var minst lika intressant, för de berättade historien om historien. Hur de spritts, varför de spritts, och vad de laddats med för att fungera i olika miljöer, tidsperioder och kontexter.

Jag har i min egen bok försökt (och säkert misslyckats) med en egen variant av detta, att locka med historierna och mata med bakgrunden, för jag tror verkligen på det som en form av smyglektion i källkritik. Det af Klintberg lyckades med vad gäller mig själv var att grundmura min insikt att en berättelse alltid vill någonting. Lika genomtänkta som en politikers valaffischer är, är de anekdoter vi återberättar. Det handlar om att illustrera en världsbild men också locka och underhålla åhörare, och då måste vi utforma råmaterialet – de faktiska händelserna – efter den egna ingruppens krav. Läst på detta sätt blir våra berättelser en nakenbild av oss själva, och det är den insikten jag är så tacksam för att af Klintberg gav mig.

För det bästa med ovanstående är att läsningen du gör när du tänker så här är ständigt intressant, ja, till och med rafflande. Du noterar detaljer och deras tillkomst eller bortfall, du lägger märke till tonfall och kontext, du ser förändringar i mikro- och makroperspektiv. Läser man alla berättelser som vandringssägner är det som att gå på detektivjakt – och trots att det är källkritik i sitt prydno du ägnar dig åt känns det aldrig dammigt, duktigt eller trist, på det sättet som källkritik ibland uppfattas. Jag har haft en del kontakt med Bengt i mitt yrke, och är väldigt stolt och glad över att han verkar uppskatta det arbete jag gör. Min allra största dröm är att kunna föra vidare hans arv.

Jag har givetvis också andra inspirationskällor. En jag kan nämna på rak arm just nu är Jonathan Lindström, vars Bronsåldersmordet jag läser lite på samma sätt just nu. Det är en tjock lunta där han analyserar ett skelett från 800-talet före Kristus, upphittat på 50-talet, och drar så många slutsatser han kan om livet på 800-talet i allmänhet och detta skeletts liv i synnerhet. Det är precis samma sak: att med en detalj eller en berättelse som prisma teckna en större bild av en tid eller en plats.

Hur kan vi övertyga de som slutat tro på ”gammelmedia” att förstå vad som är sant och vad som inte är det (och att det faktiskt är en skillnad och spelar roll)? Jag tänker dels på ungdomar som väljer alternativa källor, men även andra.

– Jag tror den polariserade värld vi tycker oss se just nu är ganska gammal: jag tror inte skepsis mot medieföretag eller lokala maktinstitutioner som regeringen eller byns präst är särskilt ny. Vi har trott mest på våra egna förbestämda idéer, och de har stått sig pall mot den annorlunda sanning någon velat pracka på oss, i alla tider. Sannolikt är det tvärtom så att vi ser mer av de grupper vi uppfattar som våra motståndare idag än vi gjort någonsin förut, i och med att de sociala barriärerna som geografisk och kommunikativ isolering innebar rivits ner när vi alla vistas på samma internet.

Just det att vi ser mer av varandra kan vara skälet till att vi uppfattar världen som mer polariserad idag. Plötsligt händer det ju att vi stirrar allsköns idioter som inte alls tycker som vi i vitögat – det händer till och med att vi letar upp dem för att aktivt sitta och störa oss på dem – och det är väl inte omöjligt att det på ett sätt bidrar till att skapa en bild av motståndarsidan som ännu dummare och mer avlägsen. Dessutom finns det idag en tendens till att lyfta fram de allra största idioterna på motståndarsidan närhelst tillfälle erbjuds – tänk alla tweets, Facebookstatusar och till och med artiklar du sett med andemeningen ”kolla vad den här åsnan säger” – och jag tror den ovanan gör oss mindre benägna att lyssna på de väl underbyggda och mer svårbemötta argument den mer eftertänksamma majoriteten av våra motståndare har.

Det är viktigt att inse att de som är skeptiska till journalistiska medier har många snedsteg, misstag, dumheter och felaktigheter i tidningen att peka på för att bevisa att deras egna föredragna informationskällor är bäst. Så kommer det vara så länge de – som nu – identifierar sitt uppdrag som att erbjuda både högt och lågt och den tjänar pengar på popularitet och inte kvalitet. Med andra ord kommer det inte fungera att bara säga ”ni måste läsa tidningen, den har rätt!”, för i deras världsbild är det vi som tror på tidningens innehåll som är de blåsta idioterna. Jag tror snarare på att peka ut enskilda journalister på dessa redaktioner som värda sina löner, och att med hjälp av dessa säga att en tidning kan rymma både bra och dåliga publiceringar och att utmaningen ligger i att lära sig skilja på dem.

En av de saker jag tycker bäst om i “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är att du är självreflekterande och självkritisk, vilken är den viktigaste lärdom du dragit under dina år i viralgranskningens tjänst?

– Det är nog just detta att vi är som bäst på att peka ut dålig källkritik när den förekommer på andra sidan debatten. Jag citerar ju George W. Bush i boken, när han säger detta om att vi dömer våra motståndare efter deras värsta exempel och oss själva efter våra bästa intentioner, och jag tror att denna insikt fordrar en ödmjukhet på djupet som jag själv inte kommit nära än. Men att sträva efter den ödmjukheten och därför döma mig själv hårdare än andra som tumregel, det tror jag åtminstone är en metod för att komma framåt.

Om du fick välja en myt från din bok (eller något som inte finns med där) som du tycker säger extra mycket om vår samtid och vår digitala verklighet, vilket skulle det vara?

– Jag gillar ju verkligen ”Käre John”-historien, av den anledningen att den går igenom mitt eget liv som en sorts röd tråd: först som lillgammal underhållning när jag var liten och plötsligt som dagsaktuell verklighetsskildring på nätet. Jag tycker den säger något om vår tid i den meningen att den är tidlös i annat än detaljerna, och därigenom skildrar det viktigaste: vi förändras så väldigt lite, vi människor. Däremot vill vi alltid, av någon anledning, peka ut vår egen epok i historien som den yttersta tiden. Det är ingen slump att vi pratar om ”post-truth”, för det bygger ju på idén att vi någonsin levat i ”truth”. Det är liksom Adam och Evas förvisning från Paradiset och alla andra berättelser om hur vi står på gränsen till katastrofen som människans historia alltid varit kantat av right there.

Som gammal historiker tänker jag en del på den historiska aspekten. “Förr i tiden” spreds kanske inte rykten så snabbt (i alla fall inte så att de fick geografisk spridning att tala om med någon hastighet), men svårigheten att faktagranska bör ha varit större, idag är det ju som oftast bara några få klick bort. Hur tänker du om den historiska aspekten – var det bättre förr?

– Jag tror du kan hitta svar på detta i någon av svaren ovan: vi var likadana förr. Men med utgångspunkt i texten om Anders Borg och hans Facebookkonto vill jag säga att möjligheten att faktiskt få ta del av vad folk tänker om saker och ting utan att behöva genomföra ett stökigt, tidskrävande och kostsamt fältarbete är revolutionerande och av stor nytta. Det gäller bara att komma ihåg att det är tusentals individers tankar man läser, och att man inte bör använda en eller annan av dem godtyckligt som bevis för någonting.

Finns det andra aspekter i ryktesspridningen idag i och med den nya tekniken, i relation till exempelvis Bengt af Klintbergs vandringssägner?

– Jag funderar ju kring det, i det att jag skissar på termen ”delningssägen”: en vandringssägen som delas utifrån en central publicering istället för att gå från person till person och därigenom får större genomslag i ett enskilt utförande. En sådan historia är intressant eftersom den då kan anses representera en större grupp som inte känner att den måste förändra historien för att kunna stå för den, men i övrigt är nog skillnaden marginell. Vi berättar våra historier som vanligt.

Upplever du att det blivit svårare eller lättare att viralgranska under dina år i branschen?

– Det är ju många fler som tänker i dessa banor idag än 2013, och tack vare att enorma händelser som Brexit och Trump har förklarats med den grovt förenklande idén att människor inte är tillräckligt källkritiska (skriver mer om detta här) är det också ett ämne som är glödhett just nu. Dessutom har journalistiken dragit ner på de korkade nybörjarmissar den gjorde när den först trädde ut på nätet och inte förstod hur det fungerade, och det underlättar ju också. Och så får jag väl också säga att jag är en optimist: jag tror på den yngre generationen.

När jag läser din bok överväldigas jag till slut av hur snabbt allt ska gå. Hur kan vi hantera den här känslan av att snabbheten (i publicering och tyckande) är nödvändig?

Snabbheten i sig är egentligen bara en förlängning av samma utveckling som syntes i telegrafen, radion, teven och så vidare. Vi har lärt oss hantera den förut och kommer nog lära oss det nu också. Men det finns en omständighet i synen på vårt ansvar som kommer tvinga oss till ett binärt beslut den här gången: antingen ser vi våra publiceringar som något vi inte behöver ta ansvar för, på samma sätt som vi tillåts bortförklara eller komma undan saker vi sagt, och fortsätter publicera oss som idag. Eller så börjar vi se på våra publiceringar som något vi ska ta ansvar för, på samma sätt som när vi skriver dem i tidningar och böcker, och börjar publicera oss annorlunda. Godtyckligheten där vi velar mellan dessa två synsätt som präglar vår kommunaktion idag håller inte i längden.

Min vän Marcin de Kaminski brukar tipsa om att ta ett par minuters paus innan man publicerar sig på sociala medier, när man känner att man är arg eller upprörd. Det kan nog vara en bra idé även framledes.

Förlorar du hoppet om mänskligheten ibland, när du utforskar flashback, mottar hat och kanske hot? Hur hanterar du det i så fall och hur kan man gå vidare från den där uppgivenhetskänslan (som jag tror att vi alla faller ner i ibland)?

– Jag kan såklart bli trött på mig själv och andra, men i grunden handlar mitt engagemang om att hitta och berätta bra historier. Och sådana kan komma från de mest oväntade håll – och det bibehåller mitt humör gott, allt som oftast!

Har du några råd inför stundande valrörelse? Hur ska vi mediekonsumenter tänka och agera i den informationsstorm som komma skall?

– Somliga säger att de önskar att alla dagar var som första april, eftersom vi är mer källkritiska då. Jag har börjat tänka att jag vill att alla år ska vara valår, eftersom vi ju faktiskt är mer skeptiska till politiska budskap då – det är ju helt uppenbart att de är formulerade för att förtjäna vår röst. Jag tror helt enkelt att det vore bra om vi lånade av den skepsis vi känner 2018 och fortsätter applicera den på 2019, 2020 och 2021.

Fotograf: Kate Gabor

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo möter: Frida Skybäck

 

linje-ulrica

Den här veckan prata vi om chick lit, men gränsen för vad som tillhör genren är lite flytande. Är en bok chick lit bara för att den är lättsam, handlar om kvinnor och är skriven av kvinnor? Nja, det är att förenkla det hela lite för mycket. Inte blir det lättare av att flera genrer går in i varandra och gränserna är onekligen lite flytande. Feelgood är en genre som ligger nära chick lit och det är kanske snarare med en bok den genren som författaren Frida Skybäck är aktuell just nu. Hon har tidigare skrivit historiska romaner som utspelar sig på 1700- och 1800-talet. Frida Skybäck är, precis som jag, Lundabo och det är lite extra kul att böckernas karaktärer också är placerade i Lund med omnejd. Den nya boken är däremot något helt annat. Jag blev nyfiken och hade turen att få ställa några frågor till författaren.

Ulrica: Stort tack för att du tar dig tid att svara på mina frågor. Den som följer dig i sociala media kan se att du verkligen har fullt upp just nu med olika författarframträdande. Dessutom har du precis lämnat en rykande färsk bok till tryckeriet. Den nya boken Bokhandeln på Riverside Drive utkommer den 20 mars. Berätta lite om den!

Frida: Bokhandeln på Riverside Drive handlar om skånska Charlotte som ärver ett hus med en bokhandel i av en moster som hon aldrig har träffat och huset ligger i London. Charlotte reser dit inställd på att sälja, men blir tagen av den vackra miljön och den originella och mestadels vänliga personalen. Hon inser dock att bokhandeln är konkursfärdig och bestämmer sig för att stanna ett par veckor och rusta upp den med målet att hitta en köpare som vill fortsätta driva The Riverside Bookshop. Under de här veckorna lär Charlotte, genom personalen och gamla brev och dagböcker som hon hittar, känna sin moster allt mer och förstår snart att en mörk familjehemlighet döljer sig i huset. Parallellt med Charlottes historia får vi även följa hennes mamma och moster, när de på 80-talet flyttade till London, och vi får veta vad det är för en tragisk händelse som gjort att de två systrarna förlorat kontakten.
Boken beskrivs som en feelgoodhistoria, men jag skulle nog också vilja kalla den för en relationsroman.

Ulrica: Det låter härligt. “Böcker om böcker” är ju också väldigt tilltalande.
Du har ju tidigare framför allt gett ut historiska romaner, så den nya boken är något av ett genrebyte. Var det en utmaning att byta stil?

Frida: Min skrivprocess har sett ut som vanligt och boken är, precis som mina tidigare romaner, berättad på flera parallella plan. Däremot får man i en samtidsroman tänka ett extra varv på alla tidsmarkörer så att läsarna, som precis som jag lever nu, kan relatera till dem. Å andra sidan slipper man de ständiga avbrotten i processen som uppstår när man skriver historiskt och hela tiden måste faktagranska miljön och ordvalen.

Ulrica: Jag tycker mycket om både Norrsken och Polarnatt och de tre systrarna Stiernfors. Framförallt uppskattar jag om de starka kvinnoporträtten där kvinnorna är låsta i sin tids konventioner, men ändå lyckas gå sin egen väg. Kommer vi få läsa om något liknande i din nya roman och finns det i så fall motsvarande “konventioner” att bryta mot i modern tid?

Frida: Vad roligt! Ja, absolut. För det första är det som vanligt kvinnorna som står i centrum. Alla huvudkaraktärer är kvinnor och mycket fokus ligger på att utforska systerskapet, kvinnlig vänskap och relationen mellan mor och dotter. Sedan har jag flera karaktärer som på olika sätt bryter mot konventionerna, bland annat genom sin syn på kärlek, sexualitet och hur en kvinna förväntas vara.

Ulrica: Det ska bli spännande att läsa mer om det i den nya boken.
Du nämnde ordet skrivprocess här ovan och det tycker jag alltid är så intressant. En del författare skriver alltid och på vad som helst som finns till hands – på papperslappar, på servetter från caféer eller SMS:ar sig själv text. Andra behöver låsa in sig och ha gott om obruten tid. Vilken typ är du?

Frida: Jag behöver låsa in mig! När jag skriver går jag verkligen in i ”min romanvärld” och stannar gärna där så länge som möjligt. Jag har märkt att ju mer sammanhängande jag får skriva desto bättre blir det och det är verkligen en utmaning att hitta balansen mellan skrivande, familjeliv och andra åtaganden.

Ulrica: Det kan jag verkligen förstå. Och jag vill inte stressa dig mer, men alla som följt ditt författarskap undrar en sak. När kommer nästa del i serien om systrarna Stiernfors?

Frida: Den kommer i september 2018, vilket känns fantastiskt roligt! Jag sitter och skriver på den sista och avslutande delen just nu och har väldigt kul tillsammans med Cecilia, Elisabeth och Amelie.

Ulrica: Härligt – det ser jag verkligen fram emot!
Avslutningsvis vill jag fråga dig om ett boktips till Kulturkollos läsare på veckans tema “Chick lit och sånt”. Vilket är ditt nästa boktips i den genren?

Frida: Jag har nog inte läst tillräckligt mycket chick lit för att kunna ge några tips och tycker överlag att det där med genrer är ganska förvirrande – och begränsande, i alla fall för en författare ;). Jag älskar roliga, gripande och vassa böcker som handlar om kvinnor och familjerelationer och jag tycker mycket om författare som Liane Moriarty (Öppnas i händelse av min död och Stora små lögner), Jojo Moyes (Livet efter dig och Etthundra mil) och Lisa Jewell (Fågelburen). Som tonåring läste jag även Jane Green, kanske räknas hon som en chick lit-författare?

 

 

[box]Titel: Bokhandeln på Riverside Drive
Författare: Frida Skybäck
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: 2018[/box]

Kategorier
Kulturkoll

Kulturkollo möter Mathias Leclér a.k.a. Villfarelser

helena-top

Det var ingen slump att Mathias Leclér började med Villfarelser. Hans fascination över gamla bilder har följt med honom sedan jag var ung. “Det är alltid samma frågor som jag ställer mig. Frågor om död. Det låter sjukt men så är det. “Vad blev det av den där hästen?”, “Finns det något, om än litet, kvar av hens kropp idag?” Sådana frågor. Nej, det är inte bara död. Jag tänker på andra saker också. Men mycket död.” Stor igenkänning på den, tänker jag då jag – så långt jag kan minnas – har jag fascinerats att gamla foton, gamla föremål och döden (döden, döden, döden).

Leclér kategoriserar själv sin humor såsom: “Humor med jävligt mycket allvar”, vilket märks tydligt då gränsen mellan skratt och gråt är hårfin i flertalet bilder.

“Ibland är det faktiskt bara allvar. Väldigt, väldigt mycket allvar. Jag gillar humor som får skrattet att fastna i halsen. Eller i alla fall humor där man får sig en rejäl tankeställare. Då anser jag att jag lyckats.”

Villfarelser publicerade sitt första inlägg på Instagram den 5 oktober 2014, men Matias Leclér säger att “Den, eller de, första Villfarelserna är katastrof enligt min mening. De ligger kvar på Insta enbart för att visa för mig själv att man kan utvecklas.” Så som vi ser Villfarelser idag började ta riktig form för två år sedan. Villfarelser har alltså först och främst varit ett projekt som levt på Instagram, men i september kom Villfarelser ut som bok i Krama mig hårt din jävel!. Boken består av ett urval av alla de bilder som finns Mathias Leclér har skapat och några bilder har han dessutom kommenterat extra, t ex den bild som väckte en hel del känslor på sociala medier, som du kan se här till höger. Bilden är enligt mig knivskarp i sin mörka humor och är talande för Villfarelser hela produktion.