Etikett: Människor emellan

Kategorier
Kulturkoll

Att återse favoritmänniskor, förlåt, karaktärer

Linda

Det finns böcker, tv-serier och filmer som fungerar som snuttefiltar. Som jag tar fram när jag behöver se eller läsa om just de karaktärer jag vet kan få mig att må bättre. De som inte bara är karaktärer som någon hittat på, utan faktiskt lika verkliga som andra människor av kött och blod. För mig är det till exempel alla fantastiska bekantskaper i Per Anders Fogelströms Stadserie, Emily som är en mer okänd karaktär, skapad av L M Montgomery som också skrev om Anne, avsnitt ur serier som Vänner, Downton Abbey eller Felicity och sist men inte minst filmen Fyra bröllop och en begravning, snuttefilten jag absolut inte kan vara utan. Senast jag såg den var i julas då jag definitivt behövde muntras upp och trots att den är väl smörig på sina ställen fyller den alltid sin funktion. Jag glömmer verkligheten en stund och får både skratta och gråta en skvätt.

I samband med att jag googlade efter någon information om den nu ganska så gamla filmen hittade jag bland annat sorglig information om att skådespelaren Charlotte Coleman som spelade fantastiska Scarlett, dog redan 2001. Roligare var det att läsa om hur många av skådespelarna återförenats i en kortfilm som utspelar sig 25 år efter filmen och innehåller ett femte bröllop. Filmen One red nose and a wedding hade premiär 15 mars 2019 på Red Nose Day, en dag som uppmärksammar barnfattigdom i Storbritannien. Organisationen Comic Relief står bakom arbetet och bland annat BBC brukar uppmärksamma dagen i sin programtablå.

One red nose and a wedding är en kort film fylld av stjärnor. Många som Hugh Grant, Andie MacDowell och Rowan Atkinson finns med redan i originalfilmen, medan Lily James och Alicia Vikander tillhör den nya, yngre generationen som inte var födda eller ens påtänkta när filmen utspelade sig. Femton minuter är inte mycket, men bjuder ändå på ett trevligt återseende som faktiskt gärna hade fått vara längre. Så är det långt ifrån alltid när gamla karaktärer plockas upp och dammas av, men här finns något som skulle kunna gå att bygga vidare på.

Andra karaktärer borde istället få vila i frid, som t.ex. Brandon, Brenda, Kelly och de andra i Beverly Hills 90210 som fått en fortsättning med titeln BH90210 som kan ses på CMore. Jag såg några minuter innan jag stängde av och hade behövt ett berg av skämskuddar för att kunna se en minut till. Är det någon som sett mer?

 

Photo by Beatriz Pérez Moya on Unsplash

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll

Hjälp sökes!

På fotot så syns jag, min mormor och morfar. Min mormor Ingrid hon var en person som betydde mycket, mycket för mig i min barndom. I hennes kök kunde man vara och klippa klippdockor, pyssla med dockvagnen eller hjälpa till med småsysslor. Jag saknar henne fortfarande ofta.

Det finns några riktigt fina skildringar av relationen mellan en mormor/farmor och ett barnbarn att hitta i litteraturen och en av de finaste är förstås Sommarboken av Tove Jansson. Om den skrev jag för några år sedan:

Sophia sommarbor med sin pappa och farmor på en ö i Finska viken och längst ut i havsbandet blir livet avskalat, bara kärnan i den mänskliga existensen blir kvar: fiska och fantisera, läsa och leka, fundera över livet och döden. Och vänskapen som överträffar kärleken – den som både kväver och är alldeles nödvändig.

 

Nu kommer här ett rop på hjälp!

På förekommen anledning så har jag börjat leta efter romaner som beskriver hur man skall kunna bli den där mormodern som blir en person att räkna med både för föräldrarna och det blivande lilla pyret. Jag gillar ju att läsa om saker så att jag kan reflektera en ett extra varv med hjälp av texten, helst i romanform.  Nu har jag alltså börjat leta efter romaner som handlar om relationen mellan mamman och det vuxna barnet som nu ska bli mamma, hur mormodern eller svärmodern skall kunna hitta en lagom nivå på sitt engagemang i den nya lilla familjen. Det borde ju finnas hur mycket texter som helst om det ämnet men jag har inte hittat en enda. Tips mig gärna!

Helst innan sommaren är här.

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll

Om tecknade pansarbjörnar

Men alltså, varför har ingen berättat för mig att Pullmans ”Den mörka materian” har blivit seriealbum??? Va? Eller det har ni säkert men varför lyssnade inte jag då? Jag inser att det inte är första gången jag tjatar om Pullmans trilogi men den förtjänar att uppmärksammas och jag är så glad att den har kommit i ropet igen i och med TV-serien som gick i julas. Den skrev jag om då men vad jag tydligen missat var att hela första boken kommit som serie dessutom. Eller ska komma rättare sagt, för del tre släpps i mitten av mars. Jag hoppas verkligen att de följande delarna i trilogin plockas upp också för det här är så himla bra.

Det är den franske författaren och illustratören Stephane Melchior som skapat serien och jag hittar tyvärr väldigt lite information om honom men det gör kanske inte så mycket. Det är slutprodukten som är det viktiga och detta är verkligen ett album som klarar att både förmedla Pullmans historia och samtidigt göra sin egen grej. Lyra ser inte alls ut som jaa tänkt mig men hon ser heller inte ut som hon gör i någon av filmatiseringarna.

Vad Melchior verkligen lyckas med, och på väldigt få sidor, är att förmedla hur viktig Roger är för Lyra trots att de är så totalt olika. Ingen av dem har någon familj och båda söker någon sorts samhörighet. Det samma gäller daimonerna som är lika mycket del av alla människors personlighet som de är någon sorts syskon/bästa vän. En förkroppsligad själ helt enkelt.

Historien gör sig bra som seriealbum och jag tror att man kan uppskatta dem även om man inte läst böckerna. Med det sagt så jo, naturligtvis är det svårt att helt fånga känslan i böckerna. De är trots allt så väldigt omfångsrika. Som nördigt extramaterial för den som inte riktigt får nog så är det här finfint däremot.

Kategorier
Kulturkoll

Rapport från en läshelg och om att omge sig med likasinnade

linje-ulrica

Vårt tema Människor emellan har berört familjerelationen på flera olika sätt, men också vänskapsrelationer. Igår skrev Helena om ”familjer som blir” och tog några sitcoms som exempel på där en grupp vänner blir som en slags andra familj. Jag tänker att det handlar om att omge sig med människor som man liknar, som delar intressen och som man kan tala med om det som engagerar och intresserar. Men också människor som tar dig som du är och som du kan slappna av tillsammans med.

I helgen hade jag förmånen att få befinna mig i ett sådant sammanhang när ett gäng bokälskare samlades på Gästis i Varberg för en helg full av läsning, bokprat och avkoppling. Vi kallade det för ett läsretreat.

Retreat [retri:t] eller reträtt är en företeelse i kristna sammanhang
där man drar sig tillbaka i stillhet, för en eller flera dagar,
oftast i grupp under ledning.
Ordet kan även som substantiv betyda plats eller lokal
för sådant tillbakadragande, alternativt tiden när detta pågår.

Det religiösa inslagen ersattes under helgen med en mer profan dyrkan av böcker och författare och stillheten var väl relativ – i alla fall under lördagskvällens litteraturquizz – men i idén finns det ändå gemensamma nämnare. Att dra sig tillbaka i en ”bubbla” tillsammans med likasinnade med ett gemensamt fokus. Under läshelgen finns vissa planerade men frivilliga aktiviteter, bra tillgång på mat och dryck och massor av tid för vila och läsning. Vill man ha sällskap finns det alltid någon att prata med. Känner man för att läsa i sängen på sitt rum och bara titta ut när det är dags att äta så går det också alldeles utmärkt. En sak som brukar förvåna många som jag berättar om helgen är fenomenet att läsa tyst tillsammans, men jag lovar att det går både bra och att det dessutom är väldigt trevligt.

Det var fjärde året jag deltog i läshelgen på Gästis och det har blivit en helg jag ser fram emot oerhört mycket. När jag kliver innanför dörren möts jag av nästan bara bekanta ansiktet hos en grupp människor som jag lärt känna tack vare bloggen och bok-instagram. En grupp som förstår precis hur det är att ha med sig en hög på tio böcker och en full-laddad läsplatta till en läshelg på 48 timmar, och som fattar varför man ändå var tvungen att köpa en extra bok på Pocketshop innan man hoppade på tåget. En grupp som inte blir förvånad om man istället för att hänga med ut och äta lunch, stannar kvar på rummet för att man är så uppslukad av sin bok.  En grupp som delar intresset, inte bara för böcker och läsning, utan för allehanda ”bookish”-fenomen som till exempel att jämföra läsplattor och tipsa om var man bäst fyndar tygpåsar med bokcitat. My kind of people!

Bild: pexels.com, citat: wikipedia

Kategorier
Kulturkoll

Familjer som blir

helena-top
En familj som jag umgås väldigt mycket med just nu är Penny, Sheldon, Amy och resten av gänget i Big Bang theory. Det är så himla mysigt, jag känner att vi tio säsonger in har blivit vänner på riktigt, jag vet hur de fungerar och jag älskar hur de utvecklas. Snart ska vi till och med få en liten bebis…

Det här Big Bang theory-tittandet har fått mig att fundera lite kring kompisfamiljeskapandet i amerikanska sitcoms. Det känns lite speciellt med de här storfamiljerna som blir. Vänner, How I met your mother och Big Bang theory är nog de tydligaste exemplen jag sett, i grupperna som handlingen kretsar kring där spelar släkt och biologiska familjeband mycket liten roll. Visst finns där föräldrar som hälsar på och visst är Ross och Monica i Vänner syskon, men det är annat som räknas till vardags och när det verkligen gäller.

Jag gillar de här relationsbyggena och inte minst för att de är konstruerade för att inkludera mig som tittar. Vilken är din bästa sitcom-familj? Min är nog den i Parks and recreation tror jag. Leslie, Ron och April forever!

Kategorier
Romankoll

Min älskade älskling

helena-top

Den här texten sitter så långt inne. Jag har gjort otaliga försök att få ner virrvarret av tankarna eller rättare sagt känslorna på pränt. Jag vet inte vad det är som skapar sånt motstånd. Kan det ha med att hur den är skriven? Nej, absolut inte. Kan det vara de horribla inslagen i boken? Kanske. Kan det vara för att jag väljer att skriva detta inlägg under temat Relationer? Sannolikt. Men sjuka relationer är också relationer, eller hur?

Romanen Min älskade älskling av Gabriel Tallent har dundrat in på litteraturscenen och en explosion av känslor har briserat hos kritikerna. Den handlar om Turtle Alveston som bor med sin far Martin i skogarna vid norra Kaliforniens kust. Efter moderns död isolerar Martin den lilla familjen och är i det närmaste survivalister eller preppers, som aktivt förbereder sig för ett möjligt politiskt och samhälleligt sönderfall.

Fjortonåriga Turtle trivs som allra bäst ute i skogen och hon känner den bättre än någon annan. Hon ger sig ut på otaliga vandringar och kan utan problem leva av det som skogen ger. Skogen är hennes. Överlevnads- och vapenkunskapen har hon fått genom sin far. I hemmet däremot styr den karismatiske men lynnige och sadistiske Martin. Den enda smakbit av omvärlden får Turtles genom skolan – en plats där hon betraktas som en särling.

Den våldsamma pappan hjärntvättar och lurar in Turtle i en incestuös relation. Och det är det här som är så svårt att skriva om. Tidigt i boken sker en våldtäkt, som får mig lite att stumna eller koppla bort. Det är så mörkt att det är svårt att ta in. Vissa böcker skulle ha en triggervarning någon sida innan. Men det här går inte att blunda för – det sker ju även utanför fiktionens värld. Turtles både älskar och hatar sin far och det hela känns trovärdigt – att älska den som skadar en är sannolikt och inte så ovanligt.

En dag träffar dock Turtles två tonårspojkar ute i skogen och det är genom dem som hennes nyfikenhet väcks gentemot omvärlden och det går så småningom upp för henne att livet med Martin är långt ifrån en normal uppväxt. Samtidigt blir det en såväl inre som yttre kamp att bryta med sin barndoms isolation.

Jag gillar särskilt hur Tallent har skrivit fram Turtles. Hon är mångfacetterad och så levande – så liten och skör samtidigt så stark och resolut. Hon är en hel människa och hon blir på intet sätt helgonförklarad i sin offerroll. Tallent säger själv i en intervju för TT att  ”Jag arbetade mycket noggrant med skildringen av Turtle. Jag ville inte riskera att hon blev en stereotyp. Hon är ett offer för sexuellt utnyttjande, men hon hittar också en väg framåt. Hon är inte perfekt, hon är vilsen, men hon är stark, även om hon oftast inte ser sig själv som stark.” Om det är någon som är stereotyp så är det månne fadern som jag inte ser så många olika lager av.

Det är något ”mindblowing” att detta är Gabriel Tallents debut. Om det skulle vara något som gör mig tveksam så är det hur slutet eskalerar i ett actionfilmsliknande splatterfinal. Historien om Turtles är solid nog. Med det sagt så är det är det en stark läsupplevelse som jag kommer bära med mig.

Titel: Min älskade älskling
Författare: Gabriel Tallent
Förlag: Polaris förlag
Originalutgåvans utgivningsår: 2018
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Författarporträtt: Bokförlaget Polaris

Kategorier
Kulturkoll

10 pappa-typer från barnfilmerna

carolina-top

Jag skrev en gång ett inlägg här på Kulturkollo om alla sorters pappor som finns här i världen. Och nu när vi har familjer och relationer under lupp här på kollot så vill jag återknyta lite till de där papporna, till det där myllret av olika pappor. Men nu gör jag det genom de barnfilmer jag själv älskat och älskar och fortfarande ser om då och då:

Mofasa
Simbas pappa Mofasa i Lejonkungen – den där fantastiske pappan som kan allt. Men som dör. Och det är utan konkurrens den sorgligaste filmscen jag vet – jag gråter varje gång (och ja, jag har sett den många gånger).

Maurice
Belles pappa i Skönheten och odjuret – finurlige och förvirrade uppfinnarpappan som uppfinner grejer som funkar ibland (men till vad?) och exploderar för det mesta.

Melker
Melker Melkersson, en Maurice på ”riktigt”, som i Vi på Saltkråkan uppfinner metoder för att torka disk och annat som väl inte lyckas så bra, som behöver Malin lika mycket som Maurice behöver Belle, som inte har rätta knycket för att få igång en utombordsmotor – men som lär sina barn (och mig) att se det underbara i världen. Och att matbordet ska lyftas med ett ”grrrrr-bom!” innan man äter maten.

Zeus
Herkules gudomlige fader, som är pappan som verkligen kan allt men som ändå är ett typiskt exempel på frånvarande förälder och behöver en hel film på sig att öppet erkänna sin son.

Efraim Långstrump
Ett annat exempel på frånvarande förälder. Jo, men jag seglar väl iväg lite ut på världens hav, här har du lite pengar och så kan du kanske komma och hälsa på mig lite nångång om du har lust?

Mattis
Ronjas pappa i Ronja Rövardotter. En hyfsat känslostyrd herre, kan vi väl säga. Är han arg ska alla vara arga (och gärna på samma sak som honom), är han glad ska alla vara glada. Och är han på dåligt humör, så blir livet i Mattisborgen rätt trist. Länge.

Anton
Emils pappa. Om vi nu är inne på ilskeutbrott. Alltså – det tog många år innan min son hade någon som helst lust att kolla på Emil i Lönneberga-filmerna pga den där arge och skrikande pappan som är med där.

Marlin
Nemos pappa i Hitta Nemo måste vara den närvarande och mycket ansvarsfulle föräldern. Tusen förmaningar till sonen inför första skoldagen – ändå försvinner ungen! Och inte någon liten bit heller! Men Marlin ger sig inte. Han simmar, och simmar och letar, och letar.

Konungen
Ja, för vad heter han egentligen, Mios pappa? Alltid beskriver han honom som ”min fader konungen”, och han är allt det där bästa pappan i världen är. Klok, snäll, gillar att gå och fiska, sätter märken på väggen som mäter hur långt barnet har vuxit, bor i ett slott, gillar att höra barn som väsnas och skrattar. Den drömda idealpappan.

Bob Parr
Pappan i Superhjältarna, Mr Incredible. Han, som jobbar på försäkringsbolag och drömmer tillbaka om sin ungdom då han var såååå vältränad och oövervinnerlig, och så klart han fortfarande skulle kunna vara det  – om han bara hade lite tid att gå till gymmet, tid att förverkliga sig själv?

 

Bild: (återanvänd från förra pappainlägget pga jag älskar den) dad and son av Gill (CC BY-NC-ND 2.0)

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll

Familjerelationer i magisk serieroman

 

Familjer och relationer är temat för tillfället här på Kulturkollo. Det finns så oerhört mycket att säga på ämnet men eftersom jag precis har läst ut första delen av en ny grafisk serie för barn och unga som passade PERFEKT och dessutom är jättebra så måste jag ju bara skriva något om den. Har ni läst boken/serien Witchboy av

Witchboy

Molly Knox Ostertag? Den handlar om en kille som växer upp i en familj med magiker. Alla flickor i släkten utbildas till häxor och pojkarna till krigare och shape shifters. Dvs de kan byta form till ett eller flera djur och försvarar stammen mot fiender. Aster har alltid känt sig annorlunda och har mer tilltalats av flickornas magi. Att kunna skåda, hela, få saker att växa. Det är dock strängt förbjudet för pojkar att utöva häxornas magi. Halvuttalade hemligheter om en manlig släkting som blivit galen av att försöka sig på häxmagi dyker upp då och då. Alla tystar ner det men råkar försäga sig ibland. Aster känner ändå med hela sitt väsen att han inte är en krigare. Han vill lära sig att tala med träden, läka den som är skadad osv. och så träffar han Charlie. En tjej utanför samhället som helt saknar magiska förmågor och tycker att han är det coolaste sedan skivat bröd. Äntligen känner Astor att någon förstår honom. Charlie själv vill syssla med sport och sådant som mest killarna i hennes skola gillar. De blir vänner i hemlighet och när en okänd fara hotar den magiska byn hjälps de åt att ta reda på vad som hänt.

SÅ HIMLA BRA! Lättläst, snygga bilder och de kids som läst Amulett-serien av Kibuishi och Monsterallergi av Centomo m fl, de älskar ju det här. För några år sedan hade jag räknat bort förlaget Hegas som lite mossiga men oj, vilka fullträffar de har kommit med på sistone. De hittar verkligen helt rätt när det gäller serieromaner som passar både de som har lite svårt med läsningen och de som behöver mer utmaningar.

Familjerelationerna är också det som står i fokus här vilket gör att många kan relatera även om det är en fantasyserie. Att inte passa in, känna sig utanför, prestationsångest och inte veta om man duger i sin familjs ögon är ju verkligen universella teman. Det kan t o m vara så att eftersom det handlar om magi är det lättare att ta till sig det. Det blir inte lika personligt. Har ni inte läst Witchboy så kolla in dem på bibblan nästa gång.

Kategorier
Romankoll

En trio böcker om människor och hus

Linda

Människor emellan heter vårt tema och jag har funderat lite kring böcker där ett hus blir en samlingsplats och därmed nästan en del av relationen mellan karaktärerna. Senaste boken jag läste där det blev väldigt tydligt var The Family Upstairs av Lisa Jewell där en familj i ett hus står i centrum. Familjen Lamb lever ett stillsamt liv i sitt stora hus i Chelsea och har plats nog att bjuda in en annan familj att bo där. Det tar ett bra tag innan vi fick veta vad som hände, men klart är att makarna Lamb blev mördade och att deras då 10-åriga dottern överlevde. Nu fyller hon 25 och ärver huset med alla de minnen som bor där.

Att en karaktär ärver ett hus och genom att flytta skapar sig ett helt nytt liv med nya, viktiga relationer är ett ganska vanligt tema. Jag tänker till exempel på Villa Havsbris av Caroline Säfstrand där Sophie ärver ett gammalt kurhotell av sin mamma. Första tanken är att sälja direkt, men sedan bestämmer hon sig för att renovera stället först. Hon annonserar efter hantverkare som kan tänka sig att jobba gratis mot mat och husrum och självklart är det några udda figurer som dyker upp. Relationerna mellan dem står i centrum, men vad hade det blivit för bok om huset inte funnits?

Det är något speciellt med böcker som utspelar sig i stora hus. En på samma gång stor, men också begränsad plats. Alla kan gömma sig i sitt rum, men de kan inte helt komma ifrån varandra. Elizabeth Hand väljer att placera sina karaktärer i det storslagna huset Wylding Hall i boken med samma namn. Det är i början av 70-talet och bandet Windhollow Faire spelar in sitt självbetitlade och legendariska album i huset. Det har nu gått många år och de kvarvarande bandmedlemmarna turas om att berätta om hur albumet växte fram. Vi får också till slut veta vad som hände med sångaren Julian och här spelar huset verkligen en roll.

Vilka böcker om människor och hus tycker du extra mycket om?

 

 

Photo by Derek Torsani on Unsplash

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Unga kvinnor!

 

 

Så har jag då sett den alldeles förtjusande filmversionen av Unga kvinnor, bearbetad av av Greta Gerwig och med Saoirse Ronan i huvudrollen som Jo. Filmen har nominerats till inte mindre än sex Oscars och jag förstår precis varför. I jämförelse med den BBC-version som visades på SVT i julas så är den här filmatiseringen av Louisa May Alcotts klassiker lite vassare, lite snyggare och lite mindre sockersöt. Visst är det ett frosseri i kostym och morris-tapeter och visst spelar den på våra känslor på ett sätt som närmar sig ”too much” men där finns också ett ljus på Jos totala hängivenhet för sitt författande och hur hon slåss för möjligheten att vara självständig och självförsörjande. Skådespeleriet är fenomenalt och Meryl Streep gör här sin första (men troligen inte sista) roll som bitsk och sanningssägande äldre släkting á la Maggie Smith. Den enda castingen som jag inte riktigt tyckte höll måttet var Timothée Chalamet som Laurie, hans pojkaktiga charm tog över och han matchade aldrig riktigt Saoirse Ronans Jo och hennes intellekt.

Hur som, det här är en riktigt underhållande kostymfilm som gör mig sugen på att läsa romanen igen. Det var mycket länge sedan jag gjorde det. Troligen så skulle jag uppleva den på ett helt annat sätt nu jämfört med när jag läste den som tonåring. Är den någon av er som läser bloggen som sett filmen? Läst (om) boken? Vad tyckte ni om den här bearbetningen?

Den 9 februari vet vi vad Oscarsjuryn tyckte. Joker har hela 11 nomineringar och Parasit (som Ulrica skrev om häromdagen) ligger också väl till. Jag kan inget om film men håller ändå en tumme för Unga kvinnor!