Det finns få saker som får mig att gråta så mycket som prisutdelningar. Idrottens medaljutdelningar får mig att stortjuta redan då pristagarna vandrar fram mot prispallen och under nationalsången blir det ännu värre. Det spelar egentligen igen roll från vilket land vinnaren kommer, det räcker att hen ser glad ut så öppnas tårkanalerna på vid gavel. När det handlar om prisutdelningar som kräver tacktal blir det ganska ofta ännu värre. Speciellt om vinnaren själv har svårt att hålla tårarna tillbaka. Under Oscarsgalan brukar det vara väldigt känslosamt.
Bilden ovan är från 2011, då Natalie Portman vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i fantastiska Black Swan. Jag tycker mycket om Jeff Bridges genomtänkta och respektfulla presentation av de nominerade. Just att vara nominerad, zoomas in och sedan finnas kvar i bild efter det att du fått veta att du inte vunnit, måste vara riktigt tufft. Hur hedrande en nominering än är, måste ögonblicken då du går från möjlig vinnare till förlorare vara svårt. De klarar de oftast förunderligt bra.