Etikett: Peter Englund

Kategorier
Sakprosakoll

Kulturkollo tipsar: Söndagsvägen

 

 

Peter Englund har som sub-titel till sin bok Söndagsvägen satt Berättelsen om ett mord. Och visst är det en synnerligen väl utförd genomgång av ett otäckt mord som utfördes i juli 1965, men det är dessutom så mycket mer, det är en bild av en tid i Sveriges historia som var mycket speciell. Han kallar själv sin bok True Crime och Peter Englund har studerat arkivens innehåll både vad gäller press och polisförhör, intervjuat berörda personer och noggrant granskat det han funnit kring mordet av den unga kvinnan Kickan, boende på Söndagsvägen i södra Stockholm. Utöver att texten pedagogiskt och spännande berättar om utredningen av mordet och de påföljande rättegångarna så bäddar Englund skickligt in mordet i en kontext.

Han berättar om ett samhälle i mitten av 60-talet där det kalla kriget är i full svang, de ekonomiska hjulen snurrar och välståndet ökar, Tage Erlander har varit statsminister i nästan 20 år och allt är ter sig möjligt till och med att sätta en människa på månen. Englund kopplar dessutom på sina egna minnen av sin uppväxt under det som kallas rekordåren och trots att jag är något yngre än Englund så kan jag verkligen känna igen det samhälle han skildrar.

Tänk bara det här med kvällstidningar, jag minns hur löpsedlarnas kunde bytas under dagen och hur det särskilt sommartid ofta var rapportering kring brott. Ibland fick jag läsa min morbrors tidningar, han köpte GT varje dag och jag läste dem i smyg hos mormor, hon gillade det inte. Lite kul är det också att GW Larsson, som var den som ledde utredningen antyds vara förlagan för Gunvald Larsson som blev huvudkaraktär i Sjöwall-Wahlöös kriminalserie vars första bok Roseanna kom just 1965.

Jag är ingen varm anhängare av True Crime men jag älskar historia och Peter Englund skriver om mordet på Söndagsvägen i juli 1965 så snyggt, så genomtänkt, så välformulerat och mycket spännande.

Anse er tipsade!

 

Kategorier
Sakprosakoll

Så kan man också bli historiker

helena-top

Jag vet inte hur det började riktigt, men jag vet att en av de första författare som lockade mig till historisk läsning var Margit Sandemo, jag brukar till och med säga (när jag är på sanningsenligt humör) att det är Margit Sandemos förtjänst att jag blev doktor i historia. Det är inte alls taget ur luften, mitt intresse fångades totalt av Sandemos Sagan om Isfolket, mest för att det var historiska romaner, men nästan lika mycket för de historiska faktasjoken hon sprängde in.

En person som också svängde sig med insprängda faktasjok och resten effektfulla påhitt och som fångade mig var Herman Lindqvist. Han var också riktigt viktig för mitt historikerblivande, pinsamt nog. Inget ont om Herman Lindqvist som person och journalist, men historiker är han ju inte även om det har låtsats så. Det går dock inte att komma ifrån att han kan berätta en historisk historia så att den fungerar och verkar vara sann. När jag sen började läsa historia på högskolan så hade vi en källkritisk övning där vi jämförde vad Herman skrev om ett specifikt skeende och vad en historiker (jag tror att det var Peter Englund) skrev om samma skeende. Låt mig säga att jag såg skillnaden och att jag också där och då förstod vad som skiljer akademisk historia från det där andra och varför den är livsviktig.

Min nästa historiker-idol var och är Peter Englund. Hans sätt att forska och skriva historia om vanliga människor, om tankar och känslor förändrade allt för mig och min historiesyn. Aldrig i livet att jag kunnat skriva en avhandling som den jag skrev om det inte varit för Peter Englund. När man nu tittar på vad Peter Englund hittills skrivit inom det historiska fältet kan man konstatera att väldigt mycket handlar om krig. Men det är kriget ur ett helt annat perspektiv än det gamla vanliga, här är det ur deras perspektiv som faktiskt var där. För den som inte läst Peter Englund och vill testa rekommenderar jag varmt essäsamlingarna Stridens skönhet och sorg, Brev från nollpunkten och Tystnadens historia.

Idag gillar jag fortfarande Peter Englunds historikergärning, jag läser andras populärhistoriska böcker då och då, men mest har jag glidit tillbaka till de historiska romanerna. Hilary Mantel förstås, hon är nog den största i min historiska värld just nu, men också Margit Sandemo när jag behöver ro och vila i något bekant. Det finns en tid för allt och alltså är jag nu tillbaka hos Margit Sandemo. Det är lite fint ändå, att återvända.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

”…och i Norrland blir det snö, tackåhej”

Lotta
Det är förstås inte en slump att det här inlägget med Norrlandsvinkel kommer i slutet på veckan. Det är så det brukar vara. Om det blir lite tid över i vädersändningen så nämner man Norrland i svepande ordalag och gör ingen större skillnad på Gävle eller Kiruna.

Det där n-ordet förresten, det får man inte säga. Ja, ni vet vilket n-ord jag menar. Norrlänning. Man säger istället norrbottning, västerbottning, Pitbo, Bodensare och så vidare. Jag hänvisar till den vetenskapliga undersökning som VK gjorde i våras ”Är det okej att klumpa ihop allt ovanför Stockholm som Norrland?” Svaret är förstås nej. Min landsända är så undanskuffad, bortglömd och missförstådd som det är, vi har mindervärdeskomplex trots att vi absolut inte borde ha det. Det finns blomstrande regioner i Norrland, såväl som utflyttningsbygder, precis som det gör i resten av Sverige, men bilden som sprids är ofta förenklad och snäv. Och stereotyp. Både när det gäller Norrland och Norrbotten och norrlänningar. Man är lite mer bakåtsträvare, lite trögare, lite tystare, lite mer macho, lite mer bidragstagare, lite gnälligare, Jägarna är en dokumentär och kulturskymning råder.

Fortsätt läsa ””…och i Norrland blir det snö, tackåhej””