Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Sakprosakoll

Konsten att skriva brev – Lars Lerin i samtal med Gunilla Kindstrand

Råskinn är ännu en bok som bygger på brevväxlingen mellan Lars Lerin och Kerstin Högstrand. I den är det brev från åren 2006 – 2009 som Lars Lerin har sammanställt och bildsatt. På bokmässan för några veckor sedan höll Lerin ett underbart seminarium tillsammans med Gunilla Kindstrand där de samtalade om just den här brevväxlingen. Lars Lerin berättade att när boken börjar så befann sig de två vännerna på väldigt olika ställen i livet. Hon höll på att återhämta sig från en utmattningsdepression och hennes liv bestod av det stilla livet med vila, fågelsång och odlande. Lars, på sitt håll, hade varit på rehab och trodde att han skulle finna kärleken i Agadir. Resan blev en katastrof och han och tog ett återfall. Han beskriver hur texterna och bilderna samspelar i boken och han använder målandet och skrivandet som en sorts terapi. När livet inte blivit som han ville så kunde han alltid vända sig till skapandet och till Kerstin.

Gunilla frågade om han skriver med tanke på att bli publicerad? Lars svarade något generad att ja, han vill ha nytta av allt sitt arbete och det mesta görs med en tanke om att användas på ett eller annat sätt. Breven skrivs alltid med kopior och han arkiverar allt. (Vilket får mig att tänka på ett föredrag som jag hörde om brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. I deras brev låg, om jag minns rätt, både de officiella breven tänkta att sparas och privata biljetter med t ex praktisk information om innehåll i skafferi och hushållsbestyr och andra hälsningar som inte var avsedda för offentligheten utan som hade instruktionen att brännas. Snacka om dubbel bokföring.)
Brevväxlingen mellan Lars och Kerstin var ofta privat och utlämnande, särskilt under den perioden när Junior kom till Sverige och Lars Lerin berättade att han behövde ventilera den turbulenta tiden som egentligen handlade om att Lars fick panik och kände ansvar för att ta hand om den man som han hämtat hit från andra sidan jorden och som på så många sätt var helt olik honom själv. Visst, det är utlämnande brev med texter om relationen och den skakiga starten med Junior och de är uppenbart självbiografiska. Lars frågar oss som lyssnar om det egentligen är så stor skillnad mot att skriva romaner, de bygger ju också på någons slags upplevd erfarenhet om än i fiktionens form? Junior har inte läst texten, men Lars konstaterar att det är han själv som lämnar ut sina brister och sin oförmåga mest av allt.
På frågan om han inte har redigerat eller tagit bort något så medger han att han har bearbetat breven något och att han lyft ut stycken som handlar om sin syster. Han vill inte att det som står skall leda till konflikter och han har också låtit en dotter till Kerstin läsa texten så att det som publiceras känns bra för alla. Kerstin själv är dålig och kan inte längre skriva, men hon kan skicka små filmade hälsningar via telefonen. En telefon som förresten ringer flera gånger under samtalet, och varje gång är det Junior. Hur Lars ska stänga av ljudet vet han inte riktigt …
Boken slutar med att Lars bjuder in Kerstin till bröllop och det är en annan människa som man möter i slutet av boken än i början och han konstaterar att det är tur att tiden går. Det blir oftast bättre. Nu är hans liv ett med barn och det är ett annat sorts liv. Tvåbarnspappa var inget han någonsin trodde han skulle kunna bli och det är som en ny era. Drömmen om familjelivet och den kärlek och trygghet som det för med sig är fint men han berättar att beroendet av färg och vatten är fortsatt lika starkt. Oavsett om han omges av trygghet eller mörker i livet så målar han men skrivandet blir inte lika intensivt när han nu lever ett lugnare och stabilare liv.
Lär lerin menar att en ärlig brevväxling gör att man blir som en fluga på väggen, det kan vara intressant läsning för många men det bygger på att man är innerlig. Och kan formulera sig som du gör med ett så vackert språk, fyller Gunilla Kindstrand i.
Lars nya brevkompis är Barbro Lindgren – den boken ser vi fram emot!
Kategorier
Kulturkoll

Dagens kulturkollotips: Nääs slott

Linda

Några mil från Götebo20130520-214801rg, en bit utanför Floda vid E20, ligger Nääs slott och slöjdseminarium. Slottets senaste ägare var August Abrahamsson och inredningsmässigt har det i princip stått orört sedan  hans död 1898. Abrahamsson var betydelsefull för sin släkt och ägnade sig mycket åt dem, kanske för att han tidigt blev änkling. Hans fru Euphrosine Leman var operasångerska och dog efter tio års äktenskap av cancer i livmodern. Paret fick aldrig några barn. Inte heller hann Euphrosine flytta med till Nääs som de köpte 4 mars 1868. Hon dog i februari 1869 innan slottet var färdigrenoverat. Den våning på Nääs som var tänkt till henne omvandlades istället till två gästrum och ett biljardrum.

Abrahamssons systerdotter var Sophie Elkan, född Salomon, och hon tillbringade många somrar i en av flyglarna till slottet. Faktiskt träffade hon sin blivande man Nathan Elkan just på Nääs och de gifte sig även där. Med sig till morbroderns sommarnöje hade Sophie Elkan ofta sin väninnan

nääs1Selma Lagerlöf. Faktiskt tillbringade de två hela 22 somrar på Nääs och ett helt kapitel i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige utspelar sig där.

August Abrahamssons syster Henriette, som var Sophie Elkans mamma, disponerade södra flygeln under somrarna och hennes son Otto bodde i huset Björkenääs på andra sidan Sävelången.

Det var också Otto Salomon som tillsammans med August Abrahamsson startade och dreIMG_3600v slöjdseminariet på Nääs. Redan 1872 startade de en slöjdskola för pojkar och senare även flickor. 1875 startades slöjdlärarseminariet, ett mycket känt sådant där lärare från hela världen utbildades. Ännu idag finns kursverksamhet här.

Faktiskt träffade Sophie Elkan även sin andre kärlek just på Nääs. HIMG_3579an hette Alexis Sluys, var från Belgien och en mycket välkänd man som skrev mycket om pedagogik och slöjd. De hade ett förhållande från 1892 eller 93, fram till hennes död och det var ett komplicerat sådant, då han bodde med sin fru i Belgien.

Det går självklart att gå in i slottet, men lika trevligt är det att vandra runt ägorna. Det finns en verkstad för barnen, diverse trägungor och en labyrint att gå i. För de lite äldre kan man också locka med ett gäng pokéstops och i alla fall två gym (vi tog över det ena) . Gillar du att fiska ska det vara ett bra ställe, i alla fall står det alltid folk och fiskar på bron över Sävelången. Lunch och fika finns också för den sugne. Ett trevligt besök för hela familjen alltså.

Dagens_liten

 

Kategorier
Kulturkoll

Linda listar böcker om generationer

Linda

Officiellt gillar jag inte släktsagor. Om en bok beskrivs som en episk roman som sträcker sig över generationer brukar jag sortera bort den. Trots detta finns det flera böcker med just den etiketten, som faktiskt är riktigt bra. Här kommer en lista på de jag kom på just nu:

Vinteräpplen av Josefine Sundström är en bok om kvinnor som i generationer plågats av sina män. Nattsvart, men definitivt inte utan hopp.

Per Anders Fogelströms Stadserie, handlar om några familjers öden och äventyr från slutet av 1800-talet, fram till 1960-talet. Med Vita bergens barn band Fogelström samman sina böcker från Vävarnas barn till Stad i världen. En mäktig romanserie som spänner över flera hundra år.