Etikett: Tomas Tranströmer

I söndags satt vi en grupp kvinnor som alla befinner oss mitt i livet och hade pysselträff. Ni vet ett väninnegäng som ses då och då och alla är sådär mellan 40 och 52 (typ). När jag frågar om vad de tänker på när de hör orden mitt i livet så börjar pratet väldigt snabbt och det börjar med makarnas medelålderskriser. Vad är det med medelålders mäns behov av att träna, spegla sig och börja med nya (dyra) hobbies?

Relationer och tankarna om hur man skall fortsätta leva i givande relationer trots att den första förälskelsen kanske inte längre är sprakande, det pratar också Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman och Mian Lodalen i Vi måste prata om 50 (red. Cecilia Gustavsson). I boken får vi som läser liksom tjuvlyssna på deras väninnesnack och de avhandlar kärleken, kriserna och livslusten. Vad ska man göra när kroppen inte längre är lika stark, när man vill gå hem från festen nästan innan den börjat och  karriären gått i stå? Meningen med livet låter förfärligt svårt att samtala om men de fyra vännerna försöker fundera över frågan och Annika Lantz uttrycker det så fint:

Meningen i livet finns i mellanrummen. Mellan ord. Mellan människor. Mellan liv och död. Det där rummet vi hela tider sträcker oss över eller igenom för att finna sammanhang.

Sammanhangen med familjer som inte alltid är kärnfamiljer, vänner som man verkligen kan samla kraft hos och genuina intressen som berikar livet, inte begränsar det. Trots att åldrandet är oundvikligt så vill de fortsätta leva ett liv där de vill styra över sina liv, styra över tiden, använda de erfarenheter som de samlat på sig och välja det som hjärtat önskar.  Ett citat som jag fastnar för är Ingrid Bergmans:

Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt.

Men först ska man gå igenom det som kvinnorna i boken kallar klimaxeriet. Tiden som fertil kvinna ska ta slut och i antologin Klimakteriet (red. Tove Leffler) får vi höra 12 kända kvinnors reflektioner om det där klimakteriet. Övergångsåldern, menopausen är den definitiva signalen om att tiden går och att kroppen åldras. Spännande med antologin är att den verkligen visa på hur olika upplevelsen av klimakteriet är. Det är en extra dimension att kvinnorna är i så olika åldrar, den yngsta har ännu inte kommit i klimakteriet och de äldre kvinnorna kan se tillbaka med perspektiv på omställningen i kroppen. Några upplevelser återkommer, som den fysiska förändringen, existentiella funderingar över om livet ska va så här, vad ska man använda sin tid som är kvar till? och hur åldrandet påverkar kroppen. Livet som är så nära döden. För mitt i livet, när är det? Hur vet man att nästa dag inte är ens sista?

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta.

Tomas Tranströmer

Jag var den av vännerna som pratade lite om det där som heter döden. Inte ska man väl dö när man har 42 semesterdagar innestående? Inte ska man väl dö när man har bestämt att man ska ta en långresa över jul och nyår? Inte ska man väl dö fastän man är vältränad och skötsam och befinner sig just mitt i livet? Jo tydligen. Jag tipsade om några böcker som jag läst och som jag gärna vill tipsa också er om. Häromdagen läste jag klart När himlen faller ner av Johan Ripås och jag tyckte den på ett fantastiskt fint sätt beskriver vad som händer när någon man älskar får ett svårt sjukdomsbesked. I Carolina Settervalls Låt oss hoppas på det bästa  får vi som läser följa hur livet faktiskt fortsätter när en närstående dör och i Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv händer det obeskrivbara. Toms fru Karin dör i cancer samtidigt som hans dotter Livia föds. Fantastiska texter om hur det kan vara när något helt oväntat sker när man är mitt i livet.

Tillbaka till mina fina väninnor. Vad fastnade vi för och vad pratade vi allra mest om?

Jo, vi pratade om våra krämpor. Kroppar som inte vill det som vi vill och hur träning inte längre ger samma resultat. Vi pratade om hälsa och lite vikt och det där att livet blir liksom tomt när barnen börjar frigöra sig och faktiskt är på väg att lämna familjens gemensamhet. Det pratade vi ganska länge om och jag påminner mig nu om Linda Skugges Flygfärdig som på ett humoristiskt och samtidigt allvarligt sätt resonerar kring hur man kan förbereda sig själv och sina barn när barnen är på väg att lämna boet. Lite handlade samtalet om att våra föräldrar blir allt äldre och att de behöver mer och mer hjälp och att stressen att inte räcka till är ständig.

När vi, gänget runt bordet, så funderade en runda till. Vad är faktiskt positivt med att vara där mitt i livet? Vi är klokare än tidigare, vi jagar inte upp oss lika enkelt, vi väljer våra strider. Vi ställer krav på vår omgivning samtidigt som vi allt mer inser allt det där som vi inte vet.

Vi är fortfarande nyfikna på livet, vi har ekonomiska möjligheter att förverkliga allt fler drömmar och så är vi snyggare än någonsin!

Inte alls dumt!