Kategorier
Lyrikkoll

Veckoutmaning: Presentera en favoritdikt eller favoritstrof

Linda
Jag älskar lyrik, men är alldeles för dålig på att ta mig tid att läsa diktsamlingar. Dikter jag älskar kan jag leta upp ibland, för att bara få njuta av orden och den känsla som de ger mig. Att ta till sig nya dikter kräver dock tid. Något som jag sällan ger dem. Idag ska det dock handla om favoritdikter eller kanske bara strofer ur favoritdikter. Jag har själv funderat över några av mina favoriter och tänkte dela dem med er. Mycket bläddrande har det blivit!

En antologi som jag tycker väldigt mycket om är Kärleksdikter i urval av Per Wästberg. Boken är utgiven 1995 och går numera bara att få tag på via antikvariat. Jag köpte just ett extra exemplar på Bokbörsen att ha på jobbet. Mitt privata stannar här hemma.

Just 1995 studerade jag till lärare och var mitt i mina svenskstudier. En uppgift vi fick var att ordna en diktläsningsstund, då vi läste dikter högt för varandra. Min grupp träffades hos den av oss som hade öppen spis och satt framför brasan, drack rödvin och deklamerade dikter. Många av dikterna i samlingen har därför en röst och faktiskt kan jag tycka att dikter gör sig bäst om de läses högt. Det var genom Kärleksdikter som jag hittade favoriter som Vizma Belševica och Eeva Kilpi.

En dikt i samlingen som jag tycker mycket om är Silverbröllop av Erik Lindorm. Den handlar om ett par som levt tillsammans i trettio år och inleds så här:

 

”De levat samman i trettio år,
dag efter dag,
tills båda fått samma gråa hår
och samma drag”

 

Jag ser framför mig ett par som blivit så lika att de nästan blivit som en person. En natt vaknar mannen och tittar på den som ligger bredvid honom och frågar sig till slut: ”Vem är du som egentligen, som sover där?”

Det går visserligen att tolka frågan som något deprimerande, men för mig är den hoppfull. Den symboliserar det faktum att du aldrig helt kan känna en människa och att det är något fint och bra. Vi kan alltid lära oss något nytt om en annan människa, för det är precis som Tomas Tranströmer skriver i sin dikt Romanska bågar:

 

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

 

Nu är det er tur. Vilka favoritpoeter har ni? Vilka dikter tycker ni extra mycket om? Har ni någon favoritstrof eller något favoritcitat som ni vill dela med er av?

Svara i er blogg, i en kommentar eller varför inte på Instagram. Tagga oss gärna så att vi kan få ta del av era lyriska inlägg.

 

Photo by yeongkyeong lee on Unsplash

Kategorier
Lyrikkoll

Välkommen till en lyrisk vecka

Linda
Det finns vissa teman vi återkommer till här på Kulturkollo och till teman som ligger mig extra varmt om hjärtat hör de med anknytning till poesi eller lyrik. Kanske för att jag imponeras så av de författare som kan säga väldigt lite med få ord, för att dikter hör till de texter som berört mig mest, men också för att det är en texttyp som skrämmer många. ”De ä bar å läs”, säger jag till er och påminner om Olivia Bergdahls fina Poesiskola från 2015.

En förutsättning för att kunna upptäcka bra lyrik är självklart att ens ha tillgång till densamma. År 1989, för 30 år sedan, gavs samlingen Kärlek och uppror ut. Den bestod av 210 dikter som passar unga och har sedan dess använts mycket i skolan. Jag fick tyvärr inte stifta bekantskap med den förrän under min lärarutbildning och minns fortfarande glädjen när jag läste förordet. Siv Widerberg och Anna Artén som stod för utvalet uppmanade oss läsare att läsa med pennan i handen. Att stryka under de formuleringar vi fastnade för, kommentera, kanske till och med stryka över. Poängen var att dikter ska beröra och att en liten del av en dikt kan vara nog om den säger något till dig precis nu. Så här står det:

Bläddra, läs och hoppa över. Lägg undan, ta fram igen. Skriv små stjärnor eller utropstecken. Stryk under, stryk över. Leta efter vad som passar just dej.

 

Nu kommer en ny antologi med dikter utvalda speciellt för unga läsare. Det är Rabén och Sjögren som ger ut och det är Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar som gjort urvalet. Boken heter Berör och förstör och består av mer moderna dikter. Målet är att presentera ett brett urval av olika sorters poesi, allt från prosalyrik till dikter inspirerade av spoken word. Så här står det i förordet:

En antologi är i bästa fall ett samhälle i miniatyr. Olikheten är styrkan. Det tillåtande får stå bredvid det anspråksfulla. Det som rimmar bredvid det som krånglar.

 

Boken är indelad i sju kapitel eller teman, som alla fått poetiska titlar. Vad sägs till exempel om ”Vi är som små nallar i helvetet”, ”Det är enklare att älska orden” och ”Att allt ändå till sist ska multna”. En fin inramning. Några av titlarna, som ”Det är enklare att älska orden”, upptäcker jag i dikterna, andra kanske fortfarande är gömda och tittar fram i nästa läsning.

Några av mina gamla favoriter bland poeter finns representerade, som Aase Berg, Sara Hallström, Bodil Malmsten och Johannes Anyuru. Moderna, men också klassiska poeter som Tomas Tranströmer, Bruno K. Öijer och Ann Jäderlund finns också där, liksom ledamöter i Svenska Akademien som Kristina Lugn, Kjell Espmark, Jila Mossaed och nyinvalda Tua Forsström. Andra namn är för mig nya och okända, eller var i alla fall det innan jag upptäckte dem just här och nu. Jag är också glad över att fokus ligger på moderna dikter och att dikterna i urvalet inte ingår i standardantologin. En bra blandning skulle jag säga.

Jag måste få bjuda på några favoritcitat. Sådana som jag strukit under, gjort små stjärnor vid och sparat i mitt förråd av strofer som berör.

Om jag inte växer upp
kommer havsnivån sluta höjas,
kommer oljan sluta brännas,
regnskogen kommer sova och andas tungt.
Det finns så mycket att fly från.

ur ”Barndomar” av Yolanda Aurora Bohm Ramirez

Den läsande och den skrivande
vrider sig i sina kroppar kring varandra
livräddningsaktion där man inte vet
vem som räddar vem

Helena Eriksson

Någon gång ville jag dö i ett land
där människor kunde uttala mitt namn
Jag kompromissar nuförtiden
Jag vill snarare dö namnlös
Var som helst

Jila Mossaed

 

Till tonåringar i min närhet vill jag ge ett exemplar av Berör och förstör, tillsammans med en fin penna. Det här är en bok att läsa om och om igen och noga markera det som är extra viktigt att läsa och minnas. Dikter som läses om och om igen blir som vänner att ta fram vid alldeles speciella tillfällen. Låt våra unga samla ord som berör och förstör.

 

 

Foto: Kajsa Göransson

Kategorier
Aktuellt Romankoll Sakprosakoll

Några kvinnors röster om mitt i livet …

I söndags satt vi en grupp kvinnor som alla befinner oss mitt i livet och hade pysselträff. Ni vet ett väninnegäng som ses då och då och alla är sådär mellan 40 och 52 (typ). När jag frågar om vad de tänker på när de hör orden mitt i livet så börjar pratet väldigt snabbt och det börjar med makarnas medelålderskriser. Vad är det med medelålders mäns behov av att träna, spegla sig och börja med nya (dyra) hobbies?

Relationer och tankarna om hur man skall fortsätta leva i givande relationer trots att den första förälskelsen kanske inte längre är sprakande, det pratar också Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman och Mian Lodalen i Vi måste prata om 50 (red. Cecilia Gustavsson). I boken får vi som läser liksom tjuvlyssna på deras väninnesnack och de avhandlar kärleken, kriserna och livslusten. Vad ska man göra när kroppen inte längre är lika stark, när man vill gå hem från festen nästan innan den börjat och  karriären gått i stå? Meningen med livet låter förfärligt svårt att samtala om men de fyra vännerna försöker fundera över frågan och Annika Lantz uttrycker det så fint:

Meningen i livet finns i mellanrummen. Mellan ord. Mellan människor. Mellan liv och död. Det där rummet vi hela tider sträcker oss över eller igenom för att finna sammanhang.

Sammanhangen med familjer som inte alltid är kärnfamiljer, vänner som man verkligen kan samla kraft hos och genuina intressen som berikar livet, inte begränsar det. Trots att åldrandet är oundvikligt så vill de fortsätta leva ett liv där de vill styra över sina liv, styra över tiden, använda de erfarenheter som de samlat på sig och välja det som hjärtat önskar.  Ett citat som jag fastnar för är Ingrid Bergmans:

Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt.

Men först ska man gå igenom det som kvinnorna i boken kallar klimaxeriet. Tiden som fertil kvinna ska ta slut och i antologin Klimakteriet (red. Tove Leffler) får vi höra 12 kända kvinnors reflektioner om det där klimakteriet. Övergångsåldern, menopausen är den definitiva signalen om att tiden går och att kroppen åldras. Spännande med antologin är att den verkligen visa på hur olika upplevelsen av klimakteriet är. Det är en extra dimension att kvinnorna är i så olika åldrar, den yngsta har ännu inte kommit i klimakteriet och de äldre kvinnorna kan se tillbaka med perspektiv på omställningen i kroppen. Några upplevelser återkommer, som den fysiska förändringen, existentiella funderingar över om livet ska va så här, vad ska man använda sin tid som är kvar till? och hur åldrandet påverkar kroppen. Livet som är så nära döden. För mitt i livet, när är det? Hur vet man att nästa dag inte är ens sista?

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta.

Tomas Tranströmer

Jag var den av vännerna som pratade lite om det där som heter döden. Inte ska man väl dö när man har 42 semesterdagar innestående? Inte ska man väl dö när man har bestämt att man ska ta en långresa över jul och nyår? Inte ska man väl dö fastän man är vältränad och skötsam och befinner sig just mitt i livet? Jo tydligen. Jag tipsade om några böcker som jag läst och som jag gärna vill tipsa också er om. Häromdagen läste jag klart När himlen faller ner av Johan Ripås och jag tyckte den på ett fantastiskt fint sätt beskriver vad som händer när någon man älskar får ett svårt sjukdomsbesked. I Carolina Settervalls Låt oss hoppas på det bästa  får vi som läser följa hur livet faktiskt fortsätter när en närstående dör och i Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv händer det obeskrivbara. Toms fru Karin dör i cancer samtidigt som hans dotter Livia föds. Fantastiska texter om hur det kan vara när något helt oväntat sker när man är mitt i livet.

Tillbaka till mina fina väninnor. Vad fastnade vi för och vad pratade vi allra mest om?

Jo, vi pratade om våra krämpor. Kroppar som inte vill det som vi vill och hur träning inte längre ger samma resultat. Vi pratade om hälsa och lite vikt och det där att livet blir liksom tomt när barnen börjar frigöra sig och faktiskt är på väg att lämna familjens gemensamhet. Det pratade vi ganska länge om och jag påminner mig nu om Linda Skugges Flygfärdig som på ett humoristiskt och samtidigt allvarligt sätt resonerar kring hur man kan förbereda sig själv och sina barn när barnen är på väg att lämna boet. Lite handlade samtalet om att våra föräldrar blir allt äldre och att de behöver mer och mer hjälp och att stressen att inte räcka till är ständig.

När vi, gänget runt bordet, så funderade en runda till. Vad är faktiskt positivt med att vara där mitt i livet? Vi är klokare än tidigare, vi jagar inte upp oss lika enkelt, vi väljer våra strider. Vi ställer krav på vår omgivning samtidigt som vi allt mer inser allt det där som vi inte vet.

Vi är fortfarande nyfikna på livet, vi har ekonomiska möjligheter att förverkliga allt fler drömmar och så är vi snyggare än någonsin!

Inte alls dumt!

 

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

Kvinna, 51, skriver blogginlägg

carolina-top

Kvinna, 51, försöker förtvivlat komma på uppslag till ämnet ”Mitt i livet” eftersom det är kollo-temat som gäller. Hon skulle ju i princip kunna skriva en betraktelse av sig själv? Med foto? Eller skriva ett debattinlägg med titeln ”De perfekta progressiva glasögonen – fakta eller myt?” Kvinna, 51, skulle kanske kunna skriva om vad som helst i sitt liv som hon ju uppenbarligen är väldigt mitt i. Men nä, det ska kopplas till någon form av kulturyttring också. Gärna aktuell. Med knorr.

Kvinna, 51, suckar och känner sig en stund som Kvinna, 73, men tänker att ”google är min vän” och skriver in ”mitt i livet” i sökfältet.

Massor av träffar! Massor av bloggar som heter något med ”mitt i livet”, poddar som handlar om livet mitt i livet. En fotvårdsaffär. Karriärtips. (det är nu mitt i livet du bygger ditt eget varumärke!)(Kvinna, 51, kollar på sina nedgångna skor och sin döda krukväxt som står på skrivbordet och misströstar något) Kärlek! Oj, så många som hittar den rätta och sanna kärleken mitt i livet! Mängder och åter mängder av träffar på artiklar om människor som byter inriktning mitt i livet: nytt jobb! Starta eget! Nytt liv! Och tyvärr lika många träffar som handlar om att drabbas av sjukdom och död mitt i livet: bli änka mitt i livet, få alzheimers mitt i livet, bli dement mitt i livet, dö när man står mitt i livet…

Kvinna, 51, känner inte alls för att sluta sitt jobb som bibliotekarie. Inte heller känner hon för att köpa en gård ute på landet, kavla upp ärmarna, fila och slipa och måla och öppna en blomstrande rörelse som kombinerar hönsuppfödning med perennförsäljning och massage. Nä, hon vill bara sitta i sin nedsuttna fåtölj, läsa bok, äta ostbågar och lata sig. Det har dugt första halvan av livet och kommer nog att duga andra halvan också. Om inte demensen kommer krypande, förstås. (Var lade jag nu mina läsglasögon, förresten?)

Nä, nu börjar Kvinna, 51, få lite panik. Hon är ju bibliotekarie och informationsspecialist, för fasen! Hon tar en paus från jobbet, startar bibliotekskatalogen BookIT och söker på ”mitt i livet”:

Sökresultatet liknar mycket googlesökningen: många träffar på kärlek-mitt-i-livet-temat, ett antal böcker om sjukdom, många självbiografier, och jadå: även bibliotekskatalogen föreslår ”Bryt upp! Byt jobb! Lämna allt! Börja på nytt!” i olika varianter. Kvinna, 51, skriver ned några av titlarna, hasar i sina foträta bibliotekarie-inneskor ut i biblioteket och plockar åt sig en hög från träfflistan:

Nu då? Ska hon ge sig på att läsa Oates Mitt i livet? Den ska handla om en 50+ man som drunknar, mitt i livet, en man som verkar ha älskats av alla men känts av ingen och dolt hemligheter? Alltså, nej. Den ser tjock ut, och Kvinna, 51, vill helst ägna andra halvan av livet åt sånt hon verkligen vill läsa. Ferrante, då? Kvinna, 51, läste ju bara första boken i Neapelsviten? Detta är förvisso den tredje, men ska enligt beskrivningen behandla ”åren mitt i livet”. Kvinna, 51, gäspar. Läsa Ferrante tycker hon är lika spännande som att se på när målarfärg torkar. En film, då? Psalmer från köket verkar handla om ”en svensk hushållsforskare som tvingas ifrågasätta sina värderingar efter mötet med en norsk enstöring vars köksrutiner han blivit utsänd för att dokumentera”. Norsk komedi, ”hittills sedd av 100.000 norrmän” skryter baksidestexten men Kvinna, 51, lägger den åt sidan och undrar hur i all världen den kunde komma upp i sökresultatet för ”mitt i livet”. Biografin Orange is the new black (Kerman) då? Nope, inte sugen på biografier. Jan Henrik Swahns Mitt liv som roman då? Nej. Så här upphör världen av Philip Teir? Nej, och nu börjar Kvinna, 51, ledsna på riktigt. Död, elände, fängelse, sjukdomar, världens slut…

Förtvivlad greppar hon sista boken i högen, den med titeln Mitt i livet händer det att döden kommer : dikter om sorg och saknad i urval av Gerd Einerstam och Ingrid Hjort af Ornäs. Död, elände och saknad, alltså. Men här fastnar hon, och läser och läser och läser. De här stroferna, till exempel:

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

(Tomas Tranströmer)

De lever,
är här
så länge du minns dem.

de är på avstånd,
insvepta,
säger nånting –

de går bakom häcken,
du nästan når dem
eller vinden,

blekt, som linne.

(Bo Carpelan)

Den stund du tror att allt är slut
och stum i mörkret sitter –
den stunden skall du kämpa ut,
fast den är kall och bitter.

Ty efteråt skall du förstå,
att just vid soluppgången
är natten särskilt kall – men så
begynner fågelsången!

(Harry Blomberg)

Kvinna, 51, och själv mitt i livet, avslutar så sitt storstilade blogginläggsbygge som kunde bestått av djupa filmanalyser och diskussion av nobelpristagare men i stället blev till tre dikter om död och saknad. Livet blir ju aldrig som vi tänkt oss.

 

Bild: Max pixel

Kategorier
Lyrikkoll

Av höstpoeter ha vi nog, Gud frälse oss från flere

Lotta

Många har diktat och skrivit sånger om hösten. Kanske för många om ni frågar Verner von Heidenstam.

Är väl gardinen nere
vem sörjer för en gulnad skog?
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.
– Ur Höstsång, Verner von Heidenstam

Men inte för många om ni frågar mig. Här kommer något av det bästa som skrivits om hösten.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
-Ur Storm, Tomas Tranströmer

Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
– Ur Höstens dagar, Edith Södergran

Fall, leaves, fall; die, flowers, away;
Lengthen night and shorten day;
Every leaf speaks bliss to me,
Fluttering from the autumn tree.
I shall smile when wreaths of snow
Blossom where the rose should grow;
I shall sing when night’s decay
Ushers in a drearier day.
– Fall, Leaves, Fall, Emily Brontë

För mig personligen finns det ingen som definierar hösten så mycket som Lars Winnerbäck. Hela han är höst.

Persiennerna dras ner
Det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer
En nattlig promenad
I en höstmörk stad;
Jag kan inte önska mig nåt mer.
– Ur Höst på min planet, Lars Winnerbäck

Gråvita skyar
Tandläkarväder
– Ur Söndermarken, Lars Winnerbäck

Han är tandläkarväder, brustna hjärtan och min ständige melankoliska vemodskavaljer.

Men det allra vackraste som någon skrivit om hösten, det måste vara Tove Janssons Höstvisa, fint tonsatt av Erna Tauro. Texten och musiken i kombination är helt perfekt.

Vägen hem var mycket lång
och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom, trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut
att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker
jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Jag letar efter någonting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om allt man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna blir torra och tomma.
Kanske hitta vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Kategorier
Lyrikkoll

Att flyktpromenera och upptäcka fantastiska saker

helena-top
Det finns dagar när man bara får nog och stövlar ut i höstblåsten utan egentlig plan på att återvända. Det kan vara dagar när ungar är sjuka och man som förälder behöver krama, medicinera, dricktvinga och oroa sig. Det kan vara dagar när ens partner ligger utslagen på grund av fasansfulla gallstenssmärtor. Det kan vara både ock.

Jag hade några sådana dagar i oktober och det är ju som det är. Men tillslut kommer i alla fall alltid jag till en punkt där det är nog, där jag inte står ut en sekund till. När enda lösningen är att dra utomhus när de sover eller klarar sig själva framför någon hockeymatch eller så. Och så bara låta höstluften blåsa instängdhet och oro ur huvudet på en. Låta utmattningshjärtat lugna sig lite, sluta slå så evinnerligt fort.

Kategorier
Barnbokskoll Lyrikkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 12 2017

Att förändra världen är ett stort begrepp, men kanske är det så att de flesta romaner handlar om att förändra världen – i alla fall ur det personliga perspektivet. Om böckerna som recenseras nedan berör veckans ämne låter vi här vara osagt, men du kan själv klicka dig in och läsa mer. Det här har vi läst och recenserat om under veckan:

Avanti! – en satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall av Christer Hermansson (Linda)

Beppe testar: 15 godisexperiment av Beppe Singer (Ulrica)

Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer (Carolina)

Det tysta köket av Lars Lerin (Anna)

Draksången av Jo Salmson (Carolina)

En enda risk av Simona Ahrnstedt (Helena)

Ett bräckligt liv av Göran Redin (Anna)

Harry Potter and the Goblet of Fire av J.K. Rowling (Carolina)

Poesi i ljudboksform av Kerstin Thorvall, Elisabet Hermodsson och Tomas Tranströmer (Helena)

Regnet luktar inte här av Duraid al- Khamisi (Anna)

Skuggljusen (Solhjärtats hemlighet #4) av Pär Sahlin (Ulrica)

Striden i skogen (Hallahem #3) av Susanne Trydal och Daniel Åhlin (Ulrica)

Tiden är inte än av Elin Boardy (Anna)

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

Du blir inte färdig, så njut av ditt kaffe i stället för att hälla det i dig för snabbt


carolina-top

I en barnbok jag nyligen läste (IRL – Ilskan, Rädslan, Löftet av Maria Frensborg) citerades en diktstrof:
”du blir aldrig färdig och det är som det ska”
Jag kände vagt igen den, och letade snart rätt på hela dikten. Det är förstås Tomas Tranströmers Romanska bågar:

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur För levande och döda av Tomas Tranströmer (1989)

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Kulturkollo gissar: Vem får nobelpriset i litteratur?

linje-kulturkollo

Imorgon klockan ett kommer Sara Danius att slå upp de berömda dörrarna på Svenska Akademin och tillkännage nobelpriset i litteratur 2016. Vem vinner? Vi har ingen aning, men här kommer några gissningar på författare vi hoppas på och några vi tror på  – och de behöver ju inte nödvändigtvis vara samma.

Ulrica: Jag är urusel på att tippa pristagare och har dessutom väldigt sällan läst dem som tilldelas priset. Men jag lever lite på att jag faktiskt hade en bok av José Saramago i handväskan den dagen då hans namn tilkännagavs. Jag hoppas alltid på Joyce Carol Oates, men tror inte på riktigt att hon kommer att få det. I år tror jag inte heller på någon kvinna eftersom Svetlana Aleksijevit fick det förra året. En annan favorit är Haruki Murakami, men om jag ska vara helt uppriktigt så tror jag inte att han får det heller.

Anna: Nej, jag är likadan och gissar sällan rätt. Den enda gång det hänt de senaste åren var med Alice Munro, jag hade läst henne samma år i min novellsatsning och det blev bara helrätt. Assia Djebar är en författare som jag läst mycket av och som jag gissat på många gånger, tyvärr hann hon gå bort innan hon fick det. Margret Atwood är en personlig favorit men ännu en kvinna från Kanada? Nja. Kanske har Stockholm Literature två kandidater på besök i oktober? Jamaica Kincaid eller Ngugi Wa Thiong’o får bli mina gissningar. Båda fantastiskt bra författare, nyöversatta till svenska!

Viktoria: Jag gissade också rätt på Alice Munro men det är också enda gången jag haft rätt. Jag har verkligen ingen aning i år. Inte Adonis i alla fall, men förmodligen en man. Tror inte heller på Murakami men kanske någon från Afrika? Hade också gärna sett Joyce Carol Oates men tror inte på henne heller. 

Helena: Jag gissade ju faktiskt rätt förra året så jag borde egentligen dra mig tillbaka nu och njuta av det istället för att göra bort mig och gissa fel. Men så kan vi förstås inte ha det. Jag följer Annas exempel och säger Ngugi Wa Thiong’o kanske?  Honom gillar jag utifrån det lilla jag läst. Margaret Atwood vore ju en dröm, men det tror jag inte är möjligt efter Alice Munro, men som sagt en riktigt drömmig dröm vore det. Annars kommer jag för evigt hålla tummarna för Colm Toibin också, så gudabenådat fantastisk som han är! Men jag utgår ändå från att det blir någon jag inte känner till så väl i år, hoppas gör jag mest på att det ska bli någon jag kan tänkas vilja bekanta mig med vad det lider.

Linda: Sist jag gissade rätt var då Tomas Tranströmer fick priset 2011 och då hade jag nästan slutat hoppas efter att ha tippat honom som vinnare i drygt tio år. Jag hoppas och tror dock att det blir en poet i år och hoppas på Ko Un från Sydkorea. Adonis, som ofta ligger högt på bettinglistorna, tror jag inte på efter hans senaste, mycket kontroversiella bok. När jag lyssnade till honom på Bokmässan tyckte jag dock att han verkar ha rätt sunda åsikter, så kanske ändå. En outsider som förr alltid fanns med i spekulationerna är Les Murray från Australien, men han är också väldigt kontroversiell och har helt ärligt uttryckt rätt otrevliga åsikter. Han skriver dock fantastiska dikter. Anne Carson vore coolt, men det vågar jag inte hoppas på.

Lotta: Totalt ointresserad och oimponerad av nobelpris (eller litteraturpris i allmänhet) som jag är, så hoppas jag ändå på Adonis. Dels för att det skulle passa ypperligt in på veckans tema, men också för att han verkar vara en väldigt klok man, av vad jag läst i intervjuer. Är i alla fall säker på att det kommer bli en gubbe som får priset, hur skulle det se ut om det blev två kvinnor i rad? Heeelt crazy.

Bild: © Nobel Media AB

Kategorier
Lyrikkoll

Tomas Tranströmer 1931-2015

lyran-top

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Nu finns inte Tomas Tranströmer med oss längre, men jag är övertygad om att inne i honom öppnar sig fortfarande valv efter valv. Så även i oss som fortsätter att läsa hans ord.