Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo läser mötte Linda Olsson

linje-kulturkollo

En stor, fullsatt lokal på Stora Brännbro lyssnade på ett samtal mellan Linda Olsson och Dorothea Bromberg. Samtalet kretsade naturligtvis kring romanen En syster i mitt hus. Linda berättar att titeln kom till henne väldigt tidigt. Hon börjar ofta med en person och här var det Maria. Utgångspunkten var en dikt om tre systrar skriven av Emily Dickinson.

One sister have I in our house,

and one, a hedge away.

Theres only one recorded,

But both belong to me.

I den här boken var det viktigt för Linda att skriva om alla systrar, också den frånvarande.

Linda skriver ofta om dåliga mammor, frånvarande osv, hon kan inte förklara varför det är så. Det här är den första bok hon skriver med syskon över huvud taget. Hon sitter ofta på andra platser och skriver, här satt hon på plats, i Spanien (Linda hyr själv ett hus i Spanien och trivs väldigt bra där) och skrev om systrarnas möte.

Dorothea fastnade för Lindas bedrägligt enkla språk och alla frågor som samlas i huvudet efter läsningen. Linda bor i Nya Zeeland och Sverige och hennes böcker skrivs på en blandning av svenska och engelska, vad gör det med skrivprocess och språkkänslighet?

Kategorier
Evenemangskoll Romankoll

Kulturkollo möter: Anne Enright

Foto: Joe O’Shaughnessy

anna-top

Lördagen med Anne Enright inleddes med ett samtal i biblioteket på Sigtunastiftelsen mellan henne och Dorotea Bromberg, som är Enrights svenska förläggare. (Linda skriver utförligt om det på Enligt O.) Anne inledde entusiastiskt och var förtjust över miljön och doften av böcker, damm och solsken och på Doroteas fråga om hur man egentligen blir en författare så svarade Enright att man behåller sin ungdoms tanke om sin egen storslagenhet. Som författare så måste där finnas ett behov av uttrycka sig och att reda ut. Hon menar att vara författare är föränderligt och belöningen är när man får till den där rätta meningen, den som överraskar och som sätter ord på något som ännu inte beskrivits. Hon är ytterligt noga med detaljerna och formen när hon skriver, vilket också innebär att hon med sin text ställer krav på läsaren. Varje bok som hon skriver förändrar henne som författare och också yttre händelser påverkar henne. När hon fick barn förändrades förutsättningars för skrivande och också när hon fick det prestigefyllda Man Booker-priset 2007.

Efter samtalet med Dorotea fick jag en stund då jag kunde prata med Anne och jag ska erkänna att jag var förberedd till tänderna och ändå så var jag nervösare än nervösast. Enright är ju som tur är ett fullblodsproffs så samtalet blev både trevligt och spännande. Här kommer väl valda delar ur vårt lilla snack (och jag har snabböversatt inspelningen så gott jag kunde så ha överseende med svengelska och andra osnyggheter i språket).

Anna: Imorgon skall vi träffa Linda Olsson och vara samtalsledare på en bokcirkel kring hennes roman och när jag läste Den gröna vägen så slog det mig att den skulle vara en perfekt bokcirkelbok.  Är du medlem i någon bokcirkel själv?

Anne: Nej, inte alls. Bokklubbar är väl egentligen ett amerikanskt fenomen och jag minns att jag för några böcker sedan var i Seattle och var då med på ett bokklubbsmöte.

Kategorier
Barnbokskoll Ungdomsbokskoll

När litteraturen synliggör de utanför normen

Linda
Det är lätt att vi tar för givet att de personer vi möter är heterosexuella. Redan när barn är små börjar många skämta om att en flicka och en pojke som leker med varandra egentligen är kära, eller till och med att de kommer att gifta sig. Bara på skoj självklart, men också ett antagande om att dessa barn faktiskt kommer att bli kär i någon av det motsatta könet. Vi klistrar heteroetiketten på dem utan att reflektera. På samma sätt tar vi för givet att den som föds som pojke och ser ut som en pojke också definierar sig som en pojke och  vill vara pojke, eller att den som föds som flicka vill vara flicka. Vi reflekterar inte över att det biologiska könet skulle kunna vara fel.

Den senaste tiden har det kommit flera ungdomsböcker som trotsar heteronormen och även tanken om att det biologiska könet är det enda rätta. Det gör mig glad. När kulturen breddas, vidgas våra tankar och då blir det också lättare för de som inte följer den ibland väldigt tvingande normen, att bryta den och faktiskt våga stå för det. Det som har hänt på senaste tiden är att det inte ens ses som en stor grej att vara homosexuell i många böcker. Det handlar inte bara om representation, utan faktiskt något mer.

Kategorier
Barnbokskoll

Ska ni skiljas…?

När föräldrarna skiljer sig och flyttar på varsitt håll – det där är en mardröm för många och lika mycket en vardaglig verklighet för andra. Det kan funka bra, livet efter skilsmässan, men det kan också vara en fruktansvärt jobbig tid att gå igenom, och det är klart att det är något både barn och vuxna behöver prata om. Och det finns en hel del barnböcker som handlar om skilsmässor – både den jobbiga tiden innan och hur det blev efter, om hur det är att leva varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa eller om hur det är att gå runt och vara orolig när föräldrarna bråkar mycket. Här är några:

botilda-bengtsson-och-brorsanBöckerna om Botilda Bengtsson (börjar med Botilda Bengtssons nya liv) av Lilian Edvall
Det gör ont i mig att läsa om Botilda Bengtsson. Hon hamnar så väldigt mittemellan sina föräldrar när de skiljer sig. Mamman skäller på Botilda när det är pappan som har gjort något fel, som att glömma skicka med badkläder till skolan, och hemma hos pappa förstår Botilda att det hon är van vid hemifrån mamma är fel eftersom det är reglerna hemma hos pappa (bordsskick till exempel) som är de rätta. Hennes föräldrar fortsätter på något sätt att bråka, fast genom Botilda. Det är ganska lättlästa böcker, men innehållet är något av det svåraste jag kan tänka mig.

Kategorier
Kulturkoll

Det är bara prat, prat, prat

Lotta

Ibland tycker jag att vi pratar för mycket i det här landet. Alla tycker om saker – oftast likadant, för man får inte ha alldeles för avvikande åsikter – och alla tar upp ungefär samma problem.

Det skrivs en liten krönika här, ett litet blogginlägg där, det blir massor av likes och det viktiga inlägget delas vidare med uppmaningar “SÅ bra!” eller “LÄS!” och många fler blogginlägg skrivs om exakt samma sak, och sen kanske någon större krönikör plockar upp det och skriver om exakt samma sak i den större tidningen och så blir det morgonsoffan eller kvällsdebatt och tyckandet fortsätter av andra experter och förstå-sig-påare. Och så ebbar diskussionen ut, en ny liten krönika skrivs om något helt annat ämne och så rullar det igång igen. Och snart är vi tillbaka på den första diskussionen och så börjar det hela om från början.

Och jag kan bli så trött. Det är bara prat, prat, prat. Sverige brinner. Världen brinner. Och vi bara pratar, skriver ett blogginlägg, delar en bild. Ojar oss lite över hur hemskt det är med förskolan/kommunhuset/ vårdköer/sexuella övergrepp/köttätare och att dom bara håller på i Syrien.  Och sen fortsätter vi med vårt fredagsmys som om inget hade hänt. Kanske stoppar en liten slant i en tiggarkopp eller en insamlingsbössa för att döva vårt samvete efter att vi handlat vår svindyra Amarone till fredagsmiddagens hängmörade oxe. (Som kommer från en gård i närheten, ja vi är ju inga barbarer, klart köttet är närproducerat och vi tryckte ju faktiskt “like” på den där artikeln om “Ät mer grönt” härom dagen).

Kategorier
Kulturkoll

Vi måste prata om familjen Skarsgårds samlade genpool

linje-viktoria

Ni har förmodligen inte missat den, sommarens absolut roligaste filmrecension skriven av mammabloggaren Emily Writes. Om ni skulle ha levt under en sten hela sommaren så kommer här länken och hojta om det är inte den roligaste och mest ärliga recension ni läst på länge! Jag önskar att många bokrecensioner var skrivna i samma andra fast man skulle förstås vara tvungen ha dricka väldigt många ”wines” för att hålla samma nivå genom en hel bokläsning när Tarzan var avklarad på en kväll. Det härliga är att filmen har gjort att Emily har fått ganska mycket oönskad uppmärksamhet men hon försöker använda den till något positivt också ändå. Bl a anordnar hon en visning av filmen ihop med ”some wines” och en uppläsning av recensionen, till förmån för välgörenhet.

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Tipsa oss om din bästa prata-om-bok/låt/film/TV-serie!

anna-top

 

På söndag ska Kulturkollo läser prata med Linda Olsson om hennes roman En syster i mitt hus. Det ser vi verkligen fram emot, just nu pågår samtalet på FB och på söndag blir det alltså en träff på riktigt. Väl mött, alla som har lust!

Det finns ju böcker/låtar/filmer/TV-serier som passar så fantastiskt fint att prata om i en bokcirkel, runt fikabordet på jobbet eller med goda vänner och veckans utmaning är helt sonika att tipsa om en personlig favorit som passar bra att prata om. Vad är det som gör den så bra? Varför fyller den samtal i timmar?

Tipsa på egen blogg eller på Twitter eller Instagram #kulturkollo och länka gärna i kommentarsfältet. Vi ser fram emot att få många tips, kanske kan något bli en framtida bok i Kulturkollo läser?

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Måste vi verkligen prata om det?

helena-top

Den här veckan pratar vi om saker som behöver pratas om här på Kulturkollo. Men måste man verkligen det? Måste man prata så förtvivlat mycket?

De senaste veckorna har jag återigen funderat lite över det här med prat vs tystnad. Jag har ju länge, av födsel och ohejdad vana, varit Team tystnad. Visst har jag väl redan skrivit om det? Jo lite, i mitt inlägg om landsbygden och tystnaden (bland annat). Där hör jag fortfarande hemma, i skogens tystnad, glesbygdens tystnad, själens kaos och tystnad…

Men. De senaste veckorna har jag läst två böcker som fått mig att tänka kring tystnad igen. Jag läste Linda Ohlssons En syster i mitt hus som vi just nu diskuterar i Kulturkollo läser (och kommer att samtala kring på Sigtuna litteraturfestival på söndag). Där mötte jag en familj som inte talat med varandra på många år men som nu är väldigt vältalig om känslor och sånt som hänt. Det är helt främmande för mig, jag begriper mig inte på dem alls. Samtidigt läste jag Ian McEwans mästerliga (!!!) På Chesil beach där det verkligen inte pratas. Verkligen inte. Med svåra konsekvenser. Det fann jag mig begripa mig på, och det kändes inte helt bra.

Samtal eller tystnad? Hur hittar man balansens? Möta eller fly?

Kategorier
Kulturkoll

Vi måste prata om …

anna-top

Oj så mycket som det finns att prata om i världen men som kanske inte pratas om ändå. Som kanske inte ens pratas om i kulturen? Med vårt tema Vi måste prata om … tänker vi att det är dags att lyfta fram vikten av pratet; småpratet, allvarssamtalen och förstås samtalen utifrån en bok, en film, en låt eller ett konstverk. Vikten av att få säga sin mening hör till våra grundläggande värderingar men är alla åsikter tillåtna? Prat om både det en och det andra blir det under veckan.

Med risk för att bli något tjötig så påminner jag om att vi idag också börjar prata om Linda Olssons roman En syster i mitt hus Kulturkollo Läser. Häng gärna med på det och kanske ses vi också på söndag. Då är det dags för bokcirkel i verkliga livet – tillsammans med Linda Olsson och Dorotea Bromberg ska vi utbyta tankar om En syster i mitt hus.

Välkomna med på en snackesalig vecka!