Kategorier
Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Elsie Jollasses Brev till Sverige – ett tidsdokument

Ibland dyker något upp i mejllådan som bara passar perfekt in i den pågående temaveckan.
“Hur kan en bok byggd på 100 år gamla brev vara rykande aktuell? Jo, för att den 11 november är det exakt 100 år sedan vapnen tystnade efter första världskriget. Elsie Jollasses brev till Sverige 1911-1920 skildrar hela förloppet ur en tonårig svensk-tysk flickas perspektiv.” 

så lät säljtexten från förlaget och då var jag såld.

Elsie Jollasses Brev till Sverige 1911 – 1920 är ett mycket spännande tidsdokument. 1911 flyttar tonårsflickan Elsie till Tyskland tillsammans med sin mor och sin yngre bror. Hennes far har dött och de återvänder till moderns barndomsstad, Elsie är uppvuxen i Sverige och ser sig helst av allt som svensk och kommer överens med sin väninna Karin att de troget skall skriva till varandra vad som än händer. De första breven i samlingen är de från en mycket ung och naiv flicka som lever ett skyddat liv med dansskolor, tennis och lektioner i franska men allt eftersom tiden går så tvingas Elsie växa upp. Kriget bryter ut och livet i Tyskland förändras radikalt, de unga danskavaljererna blir soldater och befolkningen i alla klasser får det svårt. Elsie utvecklas från en ung naiv flicka till en relativt medveten ung kvinna och det är intressant att följa med i hennes resonemang. Hon skriver om stort och smått och man får en unik insyn i hur livet för en ung kvinna kunde te sig för hundra år sedan.

Marianne Stenstedt har ställt samman breven och flikar emellanåt in förklarande kommentarer och fotnoter. De underlättar läsningen och tillför kunskap om politiska skeenden och annat som sätter breven i sammanhang. Jag är lite kluven till det greppet, jag uppskattar det samtidigt som jag upplever att det tar bort en del av den där känslan av äkthet, att höra Elsies röst ofiltrerat genom brevpappet är en av boken stora behållningar.

I sista skälvande inlägget för veckan så vill jag också slänga in några fler riktigt bra romaner där brev spelar huvudrollen. Missa för allt i världen inte Kodnamn Verity av Elizabeth Wein, Vi möts på museet av Anne Youngson och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer (som just kommit som charmig film)!

Så avslutas veckans tema Vi skriver till varandra. Imorgon skriver vi som vanligt om något helt annat.

Vi hörs, Tjena, Med vänliga/varma/innerliga hälsingar, Bästa, Vänligen, Morsning och goodbye!  Hej då!

Hej, hej, hemskt mycket hej helt enkelt!

PS. Den snygga termen för romaner i brevform är epistolär roman. Bara så att alla vet.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Maria Turtschaninoff om att skriva fantasy i brevform

linje-ulrica

Du har väl inte missat Maria Turtschaninoffs välskrivna fantasyserie Krönikor från Röda klostret? Om du inte har läst dem så rekommenderar jag dem varmt. Författaren bygger på samma gång realistisk och magisk värld och hennes huvudkaraktärer är starka kvinnor som är skickligt målade. Det är en njutning att läsa hennes mångbottnade och intressanta personporträtt. Serien startar med boken Maresi, följs av Naondel och nu är Maria Turtschaninoff aktuell med den tredje delen Breven från Maresi. Som titeln låter ana så är den nya boken en brevroman där alla bokens händelser berättas i brevform. Maresi har återvänt till sin hemby och med de kunskaper hon fått i det Röda klostret avser hon starta en skola för byns flickor. Hennes idé stöter dock på stort motstånd. Maresi skriver brev på brev till systrarna i Röda klostret och berättar om de svårigheter hon stöter på och om händelser och människor i byn. Hon ber om råd och stöd i såväl andliga som praktiska saker och de är i dessa brev hon tillåter sig själv att tvivla på sitt uppdrag.

Det hade kunnat vara en besvärlig form för berättande, men författaren får fram händelser, känslor och nyanser på ett väldigt lyckat sätt. Även om vi som läsare bara får läsa Maresis brev och inte svaren så ”hörs” svaren hon får tillbaka mellan raderna. Jag är lite svag för brevromaner och tycker att det här är en väldigt  lyckad variant. Med anledning av veckans tema har jag ställt några frågor till Maria Turtschaninoff om hur det var att skriva en fantasybok som en brevroman.

Hur kommer det sig att du skrev romanen i brevform, vad var det som lockade med formen?
Jag har länge tänkt att det skulle vara roligt att skriva en fantasybrevroman, för de är inte särskilt vanliga. Jag vill alltid utmana mig på något sätt med varje ny roman och ett sätt att göra det är att välja olika berättartekniker. När jag insåg att jag vill fortsätta på Maresis historia föll det sig väldigt naturligt att det skulle bli i brevform. I den första romanen om henne, Maresi, skrev hon en krönika för det röda klostrets arkiv, och jag ville fortsätta att låta henne själv berätta. En av styrkorna med den första romanen är nämligen absolut Maresis egen röst. Genom att låta henne skriva brev till vänner och lärare i klostret kunde jag visa olika sidor av henne, och göra bilden av Maresi helare och fylligare, för när hon skriver för klostrets arkiv är hon medveten om att det hon skriver kommer att arkiveras och hon väljer kanske att visa upp en viss sorts bild av sig själv. Breven är ärligare. Hon berättar somt för vissa vänner och somt för andra, för en lärare kan hon erkänna att hon är rädd medan hon vill visa sig modig för sina vänner, och så vidare. Jag valde att inte ha med svarsbreven i romanen för även om de kunde ha varit intressanta och roliga för de inte Maresis egen berättelse framåt. Vad systrarna och noviserna i Röda klostret skriver till Maresi framgår ändå i hennes respons på de olika breven.

Vilken var den största utmaningen med att skriva i brevform?
Den största utmaningen var, tycker jag, att få det tillräckligt varierat samtidigt som jag var sann mot breven som form. Det var också knepigt att undvika upprepningar, då Maresi ändå skriver till olika personer.

Har du något tips på brevromaner som du gillar?
Min favoritbrevroman är Blodsbreven av Nene Ormes, en ännu inte slutförd roman som använder både brev, dagboksanteckningar, utdrag ur vetenskapliga rapporter mm för att berätta en spännande och sinnlig historia. Jag hoppas att romanen en dag blir färdig och når en större publik!

 

 

Titel: Breven från Maresi
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Förlaget (Finland)
Utgivningsår: 2018

Författarbild: Niklas Sandström

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Sakprosakoll

Konsten att skriva brev – Lars Lerin i samtal med Gunilla Kindstrand

Råskinn är ännu en bok som bygger på brevväxlingen mellan Lars Lerin och Kerstin Högstrand. I den är det brev från åren 2006 – 2009 som Lars Lerin har sammanställt och bildsatt. På bokmässan för några veckor sedan höll Lerin ett underbart seminarium tillsammans med Gunilla Kindstrand där de samtalade om just den här brevväxlingen. Lars Lerin berättade att när boken börjar så befann sig de två vännerna på väldigt olika ställen i livet. Hon höll på att återhämta sig från en utmattningsdepression och hennes liv bestod av det stilla livet med vila, fågelsång och odlande. Lars, på sitt håll, hade varit på rehab och trodde att han skulle finna kärleken i Agadir. Resan blev en katastrof och han och tog ett återfall. Han beskriver hur texterna och bilderna samspelar i boken och han använder målandet och skrivandet som en sorts terapi. När livet inte blivit som han ville så kunde han alltid vända sig till skapandet och till Kerstin.

Gunilla frågade om han skriver med tanke på att bli publicerad? Lars svarade något generad att ja, han vill ha nytta av allt sitt arbete och det mesta görs med en tanke om att användas på ett eller annat sätt. Breven skrivs alltid med kopior och han arkiverar allt. (Vilket får mig att tänka på ett föredrag som jag hörde om brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. I deras brev låg, om jag minns rätt, både de officiella breven tänkta att sparas och privata biljetter med t ex praktisk information om innehåll i skafferi och hushållsbestyr och andra hälsningar som inte var avsedda för offentligheten utan som hade instruktionen att brännas. Snacka om dubbel bokföring.)
Brevväxlingen mellan Lars och Kerstin var ofta privat och utlämnande, särskilt under den perioden när Junior kom till Sverige och Lars Lerin berättade att han behövde ventilera den turbulenta tiden som egentligen handlade om att Lars fick panik och kände ansvar för att ta hand om den man som han hämtat hit från andra sidan jorden och som på så många sätt var helt olik honom själv. Visst, det är utlämnande brev med texter om relationen och den skakiga starten med Junior och de är uppenbart självbiografiska. Lars frågar oss som lyssnar om det egentligen är så stor skillnad mot att skriva romaner, de bygger ju också på någons slags upplevd erfarenhet om än i fiktionens form? Junior har inte läst texten, men Lars konstaterar att det är han själv som lämnar ut sina brister och sin oförmåga mest av allt.
På frågan om han inte har redigerat eller tagit bort något så medger han att han har bearbetat breven något och att han lyft ut stycken som handlar om sin syster. Han vill inte att det som står skall leda till konflikter och han har också låtit en dotter till Kerstin läsa texten så att det som publiceras känns bra för alla. Kerstin själv är dålig och kan inte längre skriva, men hon kan skicka små filmade hälsningar via telefonen. En telefon som förresten ringer flera gånger under samtalet, och varje gång är det Junior. Hur Lars ska stänga av ljudet vet han inte riktigt …
Boken slutar med att Lars bjuder in Kerstin till bröllop och det är en annan människa som man möter i slutet av boken än i början och han konstaterar att det är tur att tiden går. Det blir oftast bättre. Nu är hans liv ett med barn och det är ett annat sorts liv. Tvåbarnspappa var inget han någonsin trodde han skulle kunna bli och det är som en ny era. Drömmen om familjelivet och den kärlek och trygghet som det för med sig är fint men han berättar att beroendet av färg och vatten är fortsatt lika starkt. Oavsett om han omges av trygghet eller mörker i livet så målar han men skrivandet blir inte lika intensivt när han nu lever ett lugnare och stabilare liv.
Lär lerin menar att en ärlig brevväxling gör att man blir som en fluga på väggen, det kan vara intressant läsning för många men det bygger på att man är innerlig. Och kan formulera sig som du gör med ett så vackert språk, fyller Gunilla Kindstrand i.
Lars nya brevkompis är Barbro Lindgren – den boken ser vi fram emot!
Kategorier
Kulturkoll

Kan sms vara litteratur?

helena-top

Mitt läsflow är högst labilt – antingen läser jag hela tiden, eller så läser jag ingenting. När jag är icke-läsande perioder får jag hitta andra sätt att ändå ta till mig det skrivna ordet (resten av tiden spenderas på sociala medier och streamingtjänster). Under förra årets bokmässa snubblade jag över appen Storytel stories, som är ett underhållande format som jag här och nu vill tipsa kort om.

Det är små historier som är skrivna i sms alt chatt-format och finns i alla möjliga genrer – allt ifrån små kärlekshistorier till skräck. Du väljer helt enkelt en story som intresserar dig och klickar dig sen vidare på skärmen. Idag har jag läst om såväl tarmsköljning, kryptiska avsändare till vad en fickringning kan leda till.

Kategorier
Romankoll

Flörtande änkor och förlupna hustrur – brevromaner av Austen och Brontë

carolina-top

”Jag har nu lärt mig brevskrivandets svåra konst, vilket vi har fått lära oss innebär att på pappret uttrycka just det som man skulle säga muntligt till samma person. Jag har talat så fort jag bara kan med dig brevet igenom.”

Orden är Jane Austens, i ett brev till sin syster Cassandra. Jag har en fin bok, Jane Austens liv i brev och bilder (Forum 1994) där mängder av Jane Austens brev till systern, till syskonbarnen och andra finns att läsa, hela eller i utdrag. Och den (som jag…) som läst Austens romaner (många, många gånger) känner direkt igen tonen från dem, det knivskarpa iakttagandet och de ofta både roliga och lite elaka kommentarerna. Hon var en brevskrivandets mästare, och lyckliga dem som fick läsa breven från henne!

Så då var det ju inte så konstigt att hon provade brevformen alldeles i början när hon började skriva böcker? Lady Susan är en kort brevroman, troligen skriven redan 1794 av en 22-årig Jane Austen, men inte utgiven förrän långt efter hennes död. Lady Susan består av brev skrivna i upprördhet, vredesmod och moralisk indignation av personer i den här förfärliga ladyns närvaro, och också av brev av ladyns egen hand. Grejen är att läsaren bör uppröras över hennes leverne, syndighet och beräknande list – men att jag jublar när jag läser. En 1700-talskvinna som tar för sig! Som inte gör som hon borde! Som inte som änka blir en grå mus och ett förkläde till yngre kvinnor, utan som lever och flörtar med män! Det man inte får i denna tidiga Austen-roman är hennes fina dialoger – men karaktärerna finns där, och humorn, och förmågan att skildra vardagsliv så att det blir något spännande.

Och skriver jag om Austen och brevromaner så vill jag även skriva om en Brontësyster och om den brevroman jag nyligen läste: Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë. Den kom förvisso ut något halvsekel senare (1848) än Austens Lady Susan blev skriven, men miljön och människorna (engelsk lantmiljö och överklass) är ungefär samma, och den moraliska upprördheten finns här med. En kvinna som rymt ifrån sin man! Helt otänkbart! En sådan går det inte an för anständigt folk att umgås med! Första delen av romanen består av brev från en mr Gilbert Markham till en vän, i vilka han beskriver hur den där ”främlingen” (en änka) flyttar in på Wildfell Hall och helst inte vill ha kontakt med någon, men att det sedan uppdagas att hon inte alls är någon änka utan Någon Med Ett Mörkt Förflutet. Jag tycker inte särskilt mycket om brevskrivaren Markham, så blir lättad när bokens andra del i stället består av Helen Grahams (”änkan”) dagbok. Dagboken låter oss veta varför hon är en förlupen hustru, och skriver om sånt som alkoholism och våld i hemmet. Chockerande, då 1848. Tyvärr får mr Markham fatta pennan igen och avsluta romanen med fler brev, och jag gillar honom inte mer nu än i början på boken så Helen hade gärna fått fortsätta med sin dagbok.

Men jag tänker att även Anne Brontë och hennes systrar måste varit fantastiska brevskrivare? Det hade varit kul att få läsa deras brev till varandra!

 

Bild: Portrait of Gaspar Melchor de Jovellanos av Francisco de Goya (Wikimedia Commons)

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Hur skriver ni helst till varandra?

Inlägget illustreras av en sparad hög med brev från min ungdom, jag hade långa perioder i mitt liv då det alltid låg minst ett handskrivet brev i postlådan varje dag. Numer ligger där mest reklam och jag kan sakna den där känslan av att öppna ett personligt adresserat kuvert. Hur är det med er andra?

Veckans utmaning blir en snabbenkät om hur man föredrar att kommunicera  – välj bland alternativen och motivera gärna ditt val. Svara i egen blogg, på FB Instagram eller i kommentarsfältet. Tagga gärna dina svar med #kulturkollo så att vi hatar till varandras svar.

Vad föredrar du och varför? Här kommer fem snabba:

lapp på köksbordet – SMS/WhatsApp/annat

handskrivet brev – epost/annat

vykort – SMS/FB/messenger/Instagram/SnapChat/annat

telefonsamtal – SMS/messenger/ annat

inbjudningskort på papper – digital inbjudan

Vi skriver mer till varandra än någonsin förr – hoppas nu du vill vara med och berätta om hur du helst kommunicerar!

 

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Om brev i bokform

Linda
Som barn och tonåring absolut älskade jag att skriva brev. Det var före internet och det var därför “riktiga” brev som gällde. Jag hade brevvänner i flera olika länder och upptäckte hur bra det gick att lära känna varandra genom just brev. Nästan varje dag fanns det ett eller flera kuvert i brevlådan och jag spenderade en förmögenhet på frimärken och brevpapper.

När jag studerade i Brighton efter gymnasiet var brev istället ett sätt att hålla kontakten med släkt och vänner. Jag brevväxlade till exempel flitigt med min farmor och hade verkligen önskat att breven fanns kvar. När mina föräldrar flyttade från mitt barndomshem förra året hittade jag en massa gamla brev på vinden, men tyvärr inte just dem och inte heller de brev min gammelmormor skrev till mig när vi hade en uppgift i skolan att skriva brev till en äldre person för att fråga om deras liv “förr i tiden”.

Trots att jag älskar brev har jag svårt för dem i bokform. I alla fall när de bildar skönlitterära böcker. Fördelen och nackdelen med brev är att den som skriver gör ett urval och dessutom skapar ett brevjag som kanske inte är sant. Det skulle kunna skapa intressanta intriger, vilket kan vara fallet i böcker som består av dagboksanteckningar, men brevformen blir tyvärr ofta ganska platt och ointressant. Karaktärerna berättar mer vad de gör än vad de tänker, dialogen blir utdragen och många beskrivningar saknas.

När jag var yngre läste jag serien om Anne på Grönkulla om och om igen. Det var bara en del jag oftast hoppade över och det var Anne på egen hand, som består av brev. Egentligen är det en spännande period i Annes liv. Hon har flyttat från Grönkulla och arbetar som lärare. Längtan efter Gilbert är stor, men livet trots allt nytt och intressant. Ändå är det som att jag slutar bry mig när allt ska berättas genom brev.

Den senaste brevroman jag läste var Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa. En bok som består av fyra brev, som inte liknar brev som någon skulle kunna skriva. Istället är det längre, personliga reflektioner, med en ibland vag mottagare. Huvudpersonen Ahmed skriver till sin döda mor och öser ut sin bitterhet. Ingen son hade lagt tid på att skriva ett galet långt brev och frågan är om ens en mor hade orkat läsa det. När jag inför det här inlägget funderat över epistolära romaner jag tycker om och inte tycker om, har jag dragit slutsatsen att jag gillar böcker med brev som inte är som riktiga brev.

Jag vill ha mer än hälsningsfraser och vardagsbetraktelser. Jag vill ha möten och känslor som lyfter från pappret. Det får jag sällan i en brevroman. Ännu ett undantag är dock Wallflower av Stephen Chbosky där Charlie skriver brev till en okänd mottagare om sin sorg över vännen Michael som har valt att dö. Inte heller de här breven är så värst autentiska, men de är vackra och de är känslofyllda. I en roman är det precis vad jag vill ha. Trots att jag älskar Wallflower, eller The Perks of being a Wallflower som den heter på engelska, är boken ändå en av de få böcker som filmatiserats och blivit ännu bättre. I filmen får vi veta mer och hur mycket jag än gillar det mystiska i breven, tycker jag inte om distansen som formen skapar.

 

Photo by Álvaro Serrano on Unsplash

 

 

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Sakprosakoll

Innan du försvinner inleder veckans tema!

Kära läsare!

Ny vecka, nytt tema och det är dags för oss att ta oss an “Vi skriver till varandra”. Idén började med att jag följt Annika Lantz underhållande serie i P1 – Kära Annika, där hon skriver brev till olika personer och allt mellan sjukdom och död till vardagsfunderingar avhandlas. Perfekt längd på inslagen och det funkar ju väldans bra trots att det är radio. Det är något visst med brev. I flera tusen år har människor skrivit meddelande till varandra, vi har skrivit brev till både familj, vänner och ovänner och vi har kommunicerat både nära och långväga.

Jag arbetar med elever i mellanåldern och när vi skulle skriva brev med dem så insåg vi att barn idag nästan inte känner till begreppen vykort och brev, generationer unga växer upp utan att få särskilt mycket i brevlådan och fönsterkuvert är snart ett minne blott. Jag själv har skrivit många brev genom åren och när jag bodde utomlands på 80-talet så var breven det enda sättet att hålla kontakt på, det kan också vara ett sätt att lära känna sin familj på.

Så var det för den finske sonen Rafael Donner som nu publicerat breven mellan honom och hans far Jörn Donner. Med titeln Innan du försvinner. Brev mellan son och far får vi läsa en brevväxling som sträcker sig över ett knappt år i de två männens liv. Rafael är 27 och har just fått sin första bok antagen, han har sysslat med dokumentärfilm och han känner ett behov av att skriva till sin far för att genom honom lära känna sig själv. Jörn Donner har levt ett intensivt liv till stor del i offentligheten med filmande, politik, skrivande och ett råddigt privatliv. Nu är Jörn gammal, han ska fylla 85 och han lever på lånad tid. Han har behandlats otaliga gånger för olika cancersjukdomar och hans ork börjar tryta.

Breven är från allra första början avsedda att publiceras, att det finns ett bokkontrakt med i bilden hymlas det inte med och både Donner d ä och Donner d y är i sina texter medvetna om det, kanske försvinner en del av den innerlighet som jag trodde skulle finnas mellan en son på väg ut i livet och en döende far men vad vet jag om deras relation? Oavsett det så är det här en mycket fin bok om livet och döden och allt däremellan.

Rafael skriver en hel del om hur skrivandet förvandlats till prestation, hur han oförberedd på uppståndelsen nästan bränner ut sig i all den promotion som en bok innebär och hur han oavsett egna prestationer tycker sig alltid definieras utifrån sin fars framgångar, sin fars handlingar. Rafael funderar över manligheten gestaltar sig och hur han som växte upp på så skilda platser som LA, finsk glesbygd och Helsingfors alltid känt sig annorlunda. Jörn svarar att han som barn  hade smeknamnet Jaska, för han hade alltid något som han skulle göra. Hur hans rastlöshet har fungerat som drivmedel i livet och hur han senare i livet hållit stadigt fast vid “Inte jag”. Trots att det stormat kring hans person och hans privatliv många gånger så har han ständigt valt att ställa sig utanför. Jag är inte med. han växte upp i en annan tid, hans mor gifte sig på 20-talet och hans far dog när han var mycket liten. Att vara man var att göra karriär, att bli något var viktigt och han skickar med rådet till son: Var och en får bli salig på sin fason. Försöka duger.

De skriver om pappor, närvarande och frånvarande, #metoo-rörelsen och de skriver om kroppens förfall, vedhuggning och att det ännu finns tid. Trots att döden alltid får sista ordet så finns det tid att skaffa en jordfräs och plantera något som växer.

Tack till Förlaget för att jag fick möjligheten att läsa, det var en av årets bästa läsupplevelser!