av Ett av bokmässans teman i år är dramatik och jag kan väl inte direkt påstå att jag jublade när jag såg det. Jag har så svårt att läsa pjäser i bokform, för det blir lätt att jag stressar igenom texten och liksom känner ingenting. Det blir bara text. Sannolikt har jag väl bara inte knäckt koden.
Den som är på plats på bokmässan redan torsdag klockan 10 kan gå på ett semniarium med rubriken Är dramatik litteratur?. Under ledning av Göteborgspostens kulturchef Johan Hilton kommer Gertrud Larsson, Camara Lundestad Joof, Pipsa Lonka och Jokum Rohde diskutera hur man kommer igång med att läsa pjäser, vilka man ska börja med och vad man ska undvika.
Dramatik i textformat är inte min grej, men jag tycker väldigt mycket om att gå på teater och se pjäserna på scen! En bra och välspelad pjäs kan verkligen gå rakt in i hjärtat och får mig att fokusera helt på vad som pågår på scenen.
I helgen var jag och såg I vårt ställe på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen är skriven av den norske dramatikern Arne Lygre och den här uppsättningen regisserades av Alexander Mørk-Eidem. Scenen var väldigt avskalad rent scenografiskt och det var bara de tre skådespelarna Marie Richardson, Louise Peterhoff och Elisabet Carlsson på scen. Ändå var det en otrolig upplevelse! Pjäsen handlar om tre väninnor, eller kanske snarare Astrid som har tagit ofrivillig paus från sin nära vän Eva och istället träffar den nya bekantskapen Sara. De blir genast nära vänner (eller intalar de sig bara det?) och när Eva sen kommer tillbaka in i bilden ändras dynamiken och det blir ett slags triangeldrama mellan de tre kvinnorna. Pjäsens tydligaste tema är vänskap och behovet av nära relationer, men ju längre pjäsen går får vi lära känna de tre personerna och veta mer om deras familjeband och livsöden, och därmed lyfts även ämnen som ensamhet, tillhörighet och att bli bortvald eller övergiven.
Det finns så mycket att känna igen sig i, både vad gäller vänskapen och övriga relationer och omständigheter, och skådespelarna gestaltar de tre kvinnorna jättefint. Dynamiken ändras hela tiden mellan dem och makten i relationerna svajar fram och tillbaka. Ibland är Sara den starka och i nästa stund är det Eva eller Astrid som stöttar och tröstar. Kvinnorna är i lite olika åldrar och även om det aldrig uttalas några siffror förstår man att de nog är i yngre till övre medelåldern. Variationen i åldrar spelar roll eftersom de är i lite olika faser i livet, men det är jättefint att se så starka relationer över åldersgränserna. Variationen bidrar också att det blir naturligt att ta upp aspekter av att åldras som kvinna.
Både jag och mitt sällskap tyckte väldigt mycket om den här pjäsen och den lämnade kvar en hel del att tänka på. Om du är i Stockholmstrakten i höst kan jag verkligen rekommendera dig att se den!
