Får vem som helst skriva om vad som helst?

Min mässlördag började med att jag landade in på ett kort samtal med Jeanine Cummins där hon berättade om sin nya roman Berätta var jag hör hemma och det var extra intressant eftersom jag just nu är på sluttampen av min läsning av den. Det som jag verkligen fastnade för var hur diskussionen om hennes debutbok Amerikansk jord gjorde att hon nästan gav upp sitt skrivande. Den handlade om mexikanska flyktingar som sökte en bättre framtid i USA och Cummins fick många och hårda kritiska röster mot sig på främst twitter. Hon anklagades för att appropriera en grupp människors erfarenheter och att hon slog mynt av andra människors olycka och utsatthet. Hennes driv i skrivandet var att berätta en historia om människor som inte så ofta fick göra sina röster hörda och just frågan om man kan skriva om något som man själv inte upplevt är central. Nu tillhör inte jag en utsatt grupp i samhället, inte heller en minoritet så kanske förstår jag inte hela vidden av frågan men i min värld så är fiktionen det ställe där man kan gestalta, leva sig in i och utforska både egna och andras levda liv. Jag tänker att det är själva idén med romaner, eller vad tänker ni?

Cummins berättade att hon, delvis för att ducka från den tidigare diskussionen, bestämde sig för att skriva om sin egen familj och i den nya romanen berättar hon om om hur flytten från Puerto Rico till USA som hennes farmor en gång gjorde. Den självbiografiska romanen Berätta var jag hör hemma (notera jag skriver roman) diskuterar med hjälp av en berättelse om tre generationers kvinnor hur deras identitet och liv formats av att mormodern i boken, Rafaela, en gång lämnade Puerto Rico för bo i södra USA tillsammans med sin amerikanske man. Det hela är en fin och angelägen berättelse om hur rotlöshet och mellanförskap fortplantar sig genom generationerna och hur rasism och utanförskap påverkat identiteten inte bara för Rafaela utan också hennes dotter Ruth och dotterdotter Daisy. På mässan hade de ordnat ett seminarium där Cummins fick möta Ann-Helén Laestadius och Inaam Kachachi. Kachachi är en irakisk författare och journalist som jag dessvärre inte läst så hennes bok The American Granddaughter kan jag inte skriva så mycket om men Laestadius böcker har jag läst. Om Skam skrev jag i våras:

”Året är 1999 och Marina kommer tillbaka till sin uppväxts Kiruna. Hon har varit ett år i Stockholm för att pröva livet och anonymiteten i storstaden men hon längtade hela tiden hem, längtade efter naturen och stigarna. Nu när hon återvänder vet hon att hon måste trampa upp en egen stig, bygga ett liv som kan vara hennes med traditioner och levnadsregler som hon kan stå för. Hon tänker över vad som format hennes liv hittills och hon har med sig en stark sorg över att hon inte vuxit upp i den samiska kulturen, inte kan språket och att hon hela sin barndom känt skam för sitt ursprung. Utöver det så har släkten med sitt laestadianska sätt att uttolka kristendomen en makt över vardagsliv och skapar en social kontroll som gör att både synd och skam är ständigt närvarande. Marina växer upp i den modernaste av tider, samtidigt som hon blir historielös och den här avslutande delen i Ann-Helene Laestadius Sapmi-trilogi knyter ihop tidslinjen och generationerna som skildras skildrar utöver en släkt också en utveckling i samhället, relationen samer – svenska staten, staden Kiruna och de samebyar som finns i området. Skam – som kanske skulle kunnat heta Sorg – fullbordar trilogin och den gör det så bra.”

Samtalet visade att det finns många gemensamma erfarenheter oavsett om man skildrar USA, Irak eller Sverige och att förluster av språk och kultur påverkar livet på många sätt genom generationerna. De två böckerna som jag läst talar fint med varandra och det som både Laestadius och Cummins gör i sina romaner är skildra just erfarenheter som jag aldrig annars skulle fått. Det, just det, är det fina med att läsa. Tack för att de skriver!