Det finns en sorts bildkonst jag saknar i mitt liv numera och det är bilderböcker. När barnen blivit 11 och 13 år gamla finns det inget som tvingar mig att upptäcka nytt längre, det är bara ren tur när jag hittar något, och när jag väl gör det får jag läsa i min ensamhet. Och det är ändå något helt annat att uppleva bilder och ord tillsammans, en bilderbok utan någon att läsa den med är trots allt bara en halv läsupplevelse.
När jag läste Stig i våras så gjorde jag det mol allena på ett bibliotek och jag grät, så det var väl tursamt ändå att jag inte läste den med barnen, de tycker det är så pinsamt när jag börjar gråta. Som varje gång vi läste Adjö herr Muffin och En stjärna vid namn Ajax. Men när jag kom att tänka på det blev det ännu lite mer sorgligt, att jag förlorat ett av mina sätt att föra in pinsamhet i barnens liv. Vilken evinnerlig tur att jag har så många andra sätt för det.
Tillsammans älskade vi så många, som Gittan, Max, Benny och Åke vars mamma blev någon slags drake (nu såhär i efterhand inser jag att När Åkes mamma glömde bort av Pija Lindenbaum är den bästa bok som någonsin skrivits om utmattning). Jag blir nästan tårögd när jag skriver det här. Jag saknar det! Visst finns det annat nu, som att läsa riktigt bra kapitelböcker tillsammans eller att se ögon som glimmar av läsglädje när det äntligen kommer en ny del i Amulett-serien (den är här nu förresten, äntligen!). Men jag saknar det ändå, bilderboksläsandet. Väldigt, väldigt mycket.