Auguste Rodin – Kulturkollo

Åh Auguste!

Paris är ju kärlekens stad och faktiskt är det så att jag har en liten crush på en man från Paris. Må så vara att han föddes på 1800-talet och att han ser lite barsk ut på de flesta bilder. Men en gång reste jag till Paris (nästan bara) för att få träffa den mannen. Ja, eller i alla fall för att få se hans arbeten och besöka hans hem. Jag talar förstås om konstnären och skulptören Auguste Rodin.

Ett besök på Musee Rodin är verkligen att rekommendera om du åker till Paris. 1919 (endast två år efter Rodins död) öppnade museet på Hôtel Biron där Rodin hade bott. Här finns en enormt stor samling av Rodins verk – tusentals skulpturer och ännu fler skisser, teckningar och målningar. Flera av hans mest berömda verk finns att beskåda här, men Rodin testamenterade sin studio och rätten att framställa verk (kopior efter hans gipsfigurer) till den franska staten och därför finns hans verk i flera exemplar på olika platser i världen.

Jag tror att jag gillar hans konstverk dels för att de är vackra så klart, men också för att han så tydligt visar att skulpturkonsten är ett hantverk och jag är oroligt imponerad av skickligheten som ligger i det hantverket. Det är kanske förutsägbart, men mina favoriter är Tänkaren och Kyssen.

Fortsätt läsa

Konst är en del av samhället, dess spegel och uttryck. Aldrig har jag lärt mig – och förstått – så mycket av världens historia som under den tid i mitt liv jag läste konstvetenskap. Jag såg samband och fick massor av därför att aldrig glömma, och har alltsedan dess inte hängt upp historien på årtal utan mer på vilken konst de olika tiderna producerade.

Och 1917 då? Vilka konstverk blev till då? Med en värld i krig och brand?

Väldigt många, förstås, och väldigt olika, och klart att det här blogginlägget inte kan bli en längre essä över olika konstformer i början av förra seklet. Jag nöjer med några utvalda få, och börjar nere i skyttegravarna på västfronten. Där befann sig nämligen ett antal konstnärer, anställda av brittiska War Propaganda Bureau för att skildra kriget. William Orpen hette en, Christopher Nevinson en annan. Det är Nevinson som har gjort målningen överst i inlägget: Paths of Glory heter den. Och det blev tydligen en del rabalder kring både Paths of Glory och andra målningar som gjordes av de där officiella konstnärerna – för realistiskt, för få glada modiga ansikten, för många maskiner och automatik, för mycket lera och död, hopplös verklighet och alldeles för lite positiv krigspropaganda. Det censurerades, målningar togs ned och ersattes med andra (som i sin tur också censurerades).

Fortsätt läsa