Länge har jag varit sugen på att läsa något av sydafrikanske deckarförfattaren Deon Meyer men det har ännu inte blivit av. Men nu, när hela kulturkollot tog en vecka i Sydafrika? Meyerdags!
Mycket av det där Deon Meyer-suget beror på Kollo-Anna som ju länge skrivit lockande om Meyers böcker. Hon har ju till och med gjort en intervju med Deon Meyer här på kollot! (Här kan du läsa den.)
Så jag började med Devil’s Peak och kom ganska snabbt underfund med att Meyer verkligen kan konsten att skapa intressanta karaktärer. Här följer vi tre personer:
Christine van Rooyen – ensam, ung kvinna som försörjer sig genom prostitution. Hennes dotter Sonia är allt för henne, och pengarna ska vara ett medel till ett bättre liv för henne och ett skydd mot allt ont.
Tobela Mpayipheli – har mycket med sig i bagaget som tidigare anc-soldat och livvakt i undre världen (och har varit huvudperson i två tidigare böcker av Meyer: Död i gryningen och Jägarens hjärta) Nu vill han arbeta som bonde och leva med sin adoptivson Pakamile, men sonen blir vådaskjuten när Tobela och han råkar vara vid en bensinmack som blir rånad. Tobela drar ut i krig igen – men nu mot alla som begår brott mot barn och som verkar komma undan med det.
Benny Griessel – kriminalinspektör som egentligen är duktig på sitt jobb men inte klarar av att hantera allt elände och all död han får se om han inte får dricka sig till glömska. Nu har han druckit så mycket att hans fru har slängt ut honom, och han traskar eländig runt med en resväska med kläder (som hon packade åt honom) samtidigt som han undrar var alla bra kollegor inom polisen egentligen har blivit av.
De tre berättelserna flätas så småningom samman, men för mig är det inte själva storyn som får mig att läsa vidare. Det är, som sagt, personerna. Och så miljön! Att läsa om Kapstaden är för mig som att läsa om en annan värld fast det ändå känns att det är samma som min egen. Det är sommar i januari (förstås), det är snabbmatskedjor som är självklara för personerna i boken men vars namn jag aldrig hört förr, det är stadsdelar och hela städer jag inte vet något om. Det är om kriminalitet och droger och helt vansinniga (och vidriga) metoder för att fåfängt försöka bota aids. Och så är det förstås hur Sydafrikas historia både sedan långt tillbaka och sedan alldeles nyligen ständigt är närvarande. Jag känner hur lite jag faktiskt vet om Sydafrika, och avbryter ständigt läsningen för att googla, läsa på, titta på kartor, upptäcka. Läsa om apartheid och ANC, om boerkrigen, om människorna som levt med varandra eller mot varandra i denna del av världen. Språken! Det talas afrikaans och xhosa och engelska och jag har så dålig koll på vem eller vilka som talar vad så jag får googla ännu mer och ännu mer. Särskild afrikaans-musik?!? Kollar upp….! Assegajer och vilka som använt sig av dem? I vilka krig? I vilka öknar? Öknar? Har ingen koll på naturen heller, får läsa på.
Alltså – vissa böcker är så här: jag blir så intresserad av miljön och bakgrunden att jag avbryter så mycket för att förkovra mig att jag tappar bort storyn. Devil’s Peak är en sådan bok. Det är både bra och dåligt – bra, eftersom jag tycker om att få veta nya saker. Dåligt, eftersom bästa sortens deckare är den jag inte kan slita mig ifrån utan måste läsa vidare för att se hur det går. Jag får inte riktigt det suget här. Men som en du-vill-veta-mer-om-och-helst-resa-till-Sydafrika-bok? Absolut! Läs!
Bild: The City of Cape Town (around the slopes of Devil’s Peak) av Derek Keats (CC BY 2.0)
