Kategorier
Kulturkoll

Rymden, säger ni?!

helena-top

Visste du att det finns en musikgenrer som heter Space music? Inte jag heller. Det är en subgenre till new-age music och beskrivs som “tranquil, hypnotic and moving”. Den associeras med lounge-musik och hissmusik. Där – där – tappade jag intresset. Så här blir det ibland när man inte känner att man har något att ta ifrån kring ett veckotema. Jag läser sällan (aldrig) om rymden eller historier som utspelar sig i rymden. Jag tittar sällan på rymdfilmer eller serier och jag klarar helt enkelt inte av att tänka på rymdh**vetet utan att bli tokig, så jag låter bli.

Jag gör helt enkelt som jag brukar: googlar runt och klickar mig vidare i YouTubes djupa arkiv. Här kommer en okommenterad sammanfattning av vad jag hittar som blir en spännande associationskedja. Inleder med ett klipp där Harry Martinsson intervjuas om den nya hemska mediet: Televisionen! Varför Martinsson? Aniara, så klart.

Intervju med Harry Martinson

Babylon Zoo Spaceman

David Bowie Life On Mars

David Bowie Imagine

The Beatles Across The Universe

Elton John Rocket Man

Rocketman film

Foto: Space-1_5 av Reuben Flounders

Kategorier
Romankoll

Vi kämpar på jag och rymden

helena-top
Vi vet ju sen gammalt att jag inte är den som gärna ger mig ut i den fiktiva rymden (jag har skrivit om mitt komplexa förhållande till det oändliga bland annat här och här). Men ni ska veta att jag försöker.

Just nu står jag i begrepp att kasta mig in i att se om Alien-filmerna eftersom den första fyller 40 år i år. Jag älskar de första filmerna, älskar!

Med läsningen är det värre. Jag har precis gett upp The long way to a small, angry planet av Becky Chambers. Den är prisad och säkert fantastisk, men jag orkar inte. Det är något med allt det tekniska som måste beskrivas. Men samtidigt är det inte så enkelt som att det är bara det som stör mig. Det finns rätt mycket tekniskt som jag inte begriper i Illuminae-trilogin och ändå älskar jag de böckerna utan förbehåll. Det är något annat.

Kanske är det något med det ödsliga. Men det stämmer inte heller rakt av, jag älskar ju det jordbundet ödsliga i mina böcker. Det är något särskilt med rymden. Kanske att det skrämmer mig så mycket med sin evinnerliga oändlighet. Och jag gillar ju inte så värst att bli skrämd (men, eh, Alien..?)

Jag hyser fortfarande hopp om att det ska finnas fler rymdromaner för mig. Jag har precis införskaffat Aurora rising av Illuminae-duon Amie Kaufmann och Jay Kristoff, och så har jag förstås Anna Jacobsson Lunds Czentes omega på vänt.

Och någonstans i bakhuvudet finns en tanke om att jag i sommar borde ge mig på en omläsning av rymdklassikernas rymdklassiker Aniara som jag avgudade när jag läste den högt för mig själv i mitt studentrum för länge sen.

Det finns hopp om rymdlivet, men det är förtvivlat komplicerat att hitta det som är kompatibelt med just mig och mitt läsande. Frågan är varför jag inte bara ger upp, men det finns något väldigt lockande i det där som gör motstånd i mig också. Ingenting är enkelt i (läs)världen.

Kategorier
Lyrikkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Rymdens vemod

helena-top

Jag har faktiskt redan skrivit om rymden här på Kulturkollo. Flera gånger, men främst den där gången när jag erkände att rymden med dess dystra tomma mörker skrämmer livet ur mig. Intressant värre att det då var jag som initierade det här temat…

När jag insåg detta så blev jag förstås tvungen att utföra viss självanalys. Vad är det som ändå drar i mig? För jag är ju faktiskt inte en av dem som gillar att bli skrämd. Men jag älskar Alien-filmerna, jag håller Battlestar galactica som en av de bästa serier jag sett och jag avgudar utomjordingar som The Doctor i Doctor Who. Det finns något annat där. Och när jag funderade över allt det där insåg jag att det finns en annan del av rymden också, den där ingen behöver höra dig skrika för att det ändå är rätt fint.

Eller fint och fint, men det är lugnt och stillsamt. Som i Solaris till exempel, det är skitläskigt med det övergivna men ändå bekant och vackert med det ödsligt ensamma, det sorgesamma. Och där tror jag vi har det. Det sorgesamma kan jag känna igen och i rymden är det den andra sidan av myntet. Vemod på jorden är sorg och glädje, i rymden verkar det vara sorg och skräck.