Vi vet ju sen gammalt att jag inte är den som gärna ger mig ut i den fiktiva rymden (jag har skrivit om mitt komplexa förhållande till det oändliga bland annat här och här). Men ni ska veta att jag försöker.
Just nu står jag i begrepp att kasta mig in i att se om Alien-filmerna eftersom den första fyller 40 år i år. Jag älskar de första filmerna, älskar!
Med läsningen är det värre. Jag har precis gett upp The long way to a small, angry planet av Becky Chambers. Den är prisad och säkert fantastisk, men jag orkar inte. Det är något med allt det tekniska som måste beskrivas. Men samtidigt är det inte så enkelt som att det är bara det som stör mig. Det finns rätt mycket tekniskt som jag inte begriper i Illuminae-trilogin och ändå älskar jag de böckerna utan förbehåll. Det är något annat.
Kanske är det något med det ödsliga. Men det stämmer inte heller rakt av, jag älskar ju det jordbundet ödsliga i mina böcker. Det är något särskilt med rymden. Kanske att det skrämmer mig så mycket med sin evinnerliga oändlighet. Och jag gillar ju inte så värst att bli skrämd (men, eh, Alien..?)
Jag hyser fortfarande hopp om att det ska finnas fler rymdromaner för mig. Jag har precis införskaffat Aurora rising av Illuminae-duon Amie Kaufmann och Jay Kristoff, och så har jag förstås Anna Jacobsson Lunds Czentes omega på vänt.
Och någonstans i bakhuvudet finns en tanke om att jag i sommar borde ge mig på en omläsning av rymdklassikernas rymdklassiker Aniara som jag avgudade när jag läste den högt för mig själv i mitt studentrum för länge sen.
Det finns hopp om rymdlivet, men det är förtvivlat komplicerat att hitta det som är kompatibelt med just mig och mitt läsande. Frågan är varför jag inte bara ger upp, men det finns något väldigt lockande i det där som gör motstånd i mig också. Ingenting är enkelt i (läs)världen.
