Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Carolina listar 2018

carolina-top

2018 blev ett fantasyår för mig – jag bestämde mig på våren att jag skulle ta tag i min jättejättelånga att-läsa-senare-lista jag har på amazon.com, och den listan bestod av väldigt många fantasytitlar jag ville prova. Många av titlarna var sedan förstaboken i en serie, så då läste jag serierna också. En hel del av det jag plöjt har varit bra, men inte stått ut så mycket att det har kommit med i min årslista – med undantag av Sarah Pinboroughs sagotwistiga Tales from the Kingdoms. Så listan nedan visar egentligen inte helt rättvist det jag läst under året – inte heller visar den särskilt ärligt hur jag brottats med en hel del lässvackor.

Årets klassiker: Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë

Årets kvinnokamp: Nej och åter nej av Nina Lykke

Årets gråtfest 1: PAX 10: Draugen av Åsa Larsson & Ingela Korsell

Årets gråtfest 2: Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

Årets gapflabb 1: Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

Årets gapflabb 2: Muralgranskaren av David Nessle

Årets historiska: 1793 av Niklas Natt och Dag

Årets dystopi: Slutet av Mats Strandberg, eller det är ju inte ens dystopi utan Årets end-of-all-things

Årets grafiska (ja, typ): Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Årets nya bekantskap: Ben Aaronovitch med Rivers of London-serien.

Årets tegelsten: Oathbringer av Brandon Sanderson

Årets återseende: Min bästis målvakten av Maria Parr – att få träffa Trille och Lena i Dunk-Mathilde igen!

Årets återseende som blev magplask: Det finns alltid förlåtelse av Anne B. Ragde pga att Neshov borde fått förbli ostädat

Årets huvudperson: Cithrin i serien The Dagger and the Coin av Daniel Abraham, eftersom hon är något så galet oväntat som bankkvinna som huvudperson i episk fantasy.

Årets bifigur: Storebror Charlie i Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström

Årets filmupplevelse: Att jag startat ett eget litet projekt att kolla igenom alla de topplistade filmer jag aldrig sett genom åren (är urusel på att se film), och då inledde starkt med Nyckeln till frihet som är så bra att jag funderar på att se om den igen snart.

Årets kan-inte-släppa-den: Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Årets skämskudde: The Devil’s Web av Mary Balogh. Vad hände, Mary? Det här är så inte du, och jag fick plocka fram skämskudden flera gånger pga riktigt dåligt och jag har inte riktigt hämtat mig än, faktiskt.

Årets lyckopiller: Det får bli omläsningen av Kerstin och jag av Astrid Lindgren som fortfarande gjorde mig helt lycklig.

Årets kyss: I Tales from the Kingdoms av Sarah Pinborough (och nej, ni kan aldrig gissa mellan vilka om ni inte läser den…)

Årets citat: Formuleringen om föräldraskap i Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström: ”Jag har en obehaglig känsla. Min livmoder fryser, och det gör den alltid när jag oroar mig för er. Den vet saker innan jag gör det.”

Årets pristagare: Lisa Bjärbo som vann Astrid Lindgren-priset 2018

Årets konst(igaste) upplevelse 1: Jane, Unlimited av Kristin Cashore

Årets konst(igaste) upplevelse 2: Three Parts Dead av Max Gladstone

Årets titel: Love, Simon heter originalboken på engelska (Becky Albertalli) och Bara tre ord fick den svenska översättningen heta, så nu när filmen kom och hette Love, Simon fick jag höra många “aha, är det DEN?!?”på biblioteket där jag jobbar (tills boken med filmomslaget och engelska titeln kom)

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Lyrikkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v 48 2018

Idag är det så sent i november man kan komma, den allra sista dagen innan vi kliver in i december med alla dess ljus. Det kan vi behöva just nu, lite ljus. Här hittar du våra försök att tända läsljus från veckan som gick, klicka på länkarna för att läsa recensioner på våra bloggar:

Alfons och soldatpappan av Gunilla Bergström (Anna)

Comedy queen av Jenny Jägerfeld (Carolina)

En högre rättvisa av Hjorth/Rosenfeldt (Anna)

En högre rättvisa av Hjorth/Rosenfeldt (Linda)

En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele (Anna)

Gropen av Emma AdBåge (Linda)

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson (Linda)

Midsommarbrud av Elisabeth Östnäs (Anna)

Min bästis målvakten av Maria Parr (Carolina)

Regn av Anders Holmer (Linda)

Rymlingarna av Ulf Stark och Kitty Crowther (Linda)

Som sparv som örn av Per Nilsson (Helena)

Three Parts Dead av Max Gladstone (Carolina)

Vad jag saknades här av Jila Mossaed (Helena)

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting (Helena)

Vänförfrågan av Laura Marshall (Lotta)

Kategorier
Romankoll

Nene Ormes boktipsar

Nene Ormes debuterade 2010 med urban fantasy-romanen Udda verklighet och ett par år senare kom fortsättningen: Särskild (Styxx Fantasy). Urban fantasy skiljer sig från “vanlig” fantasy genom att miljön är urban, realistisk och historien är samtida. Böckerna handlar om antihjältinnan Udda och Malmös övernaturliga och undre värld, som har långt fler invånare och dimensioner än vad vi vanliga – ordinära – kunnat ana.

Bokmässeaktuella Nene Ormes presenterar sig själv allra bäst:

“Ville bli kosmonaut när hon var liten. Blev arkeolog. Jobbade sen i Egypten. Som reseledare. Arbetar numer som bokhandlare vid sidan av skrivandet. Det finns enligt utsago en inneboende logik i förloppet.

Kan inte bestämma sig för ifall hon skulle föredra telepati eller teleportering som superkraft. Men så fort hon pratar om sig själv i tredje person får hon ärkeskurksvisioner istället.”

 


 

Det finns två serier som riktigt rycker tag i mig nuförtiden och ger den där känslan av fullständig uppslukning, och eftersom jag är en generös boktipsare så tänker jag dela med mig av dem.

Den ena är The Craft Sequence av Max Gladstone. Det är böcker som är semifristående (alla med en avslutad historia, fast i samma värld) och som dessutom inte utspelar sig i den ordning de är skrivna, så det finns ingen anledning att inte hoppa på första bästa man hittar och gotta ner sig i dem. Än så länge har han kommit ut med (i tryckordning) Three Parts Dead, Two Serpents Rise och nu senast Full Fathom Five. Jag var förtjust innan men med den tredje så är jag snudd på besatt.

Snudd på, förresten, vem försöker jag lura?

Det Gladstone har gjort som griper tag i mig är att skapa en fantasyvärld som befinner sig i modern tid!

Böckerna utspelar sig efter det stora kriget mellan gudar och de människor som lärt sig kontrollera magi. Där världen tidigare var styrd av gudarna och de i sin tur gödda av den dyrkan de fick är den nu istället styrd av stora företag som har magi som sin basvara. Allt fungerar med magi och tro, men själva gudarna har tagits (till största del) ur ekvationen. Allt det som man tidigare bad till en ytterst påtaglig gud för att få fixat (svält, missväxt, krig, energi, sötvatten osv, osv) får man nu förlita sig på storföretag för att ordna.

Skärmavbild 2014-09-18 kl. 16.02.58

Det är både igenkänligt (hur storföretag har avtal med varandra om allt från grödor och energiförbrukning till fredfördrag och valutakurser) men samtidigt främmande nog för att dra in en i upptäckarlustan (hur man skapar avbilder för att simulera gudar för att kunna dra tron igenom dem och då skapa valuta, eller stengolems som fängelser för enskilda förbrytare, eller gudar som dör och avtalen som sker över deras kroppar!) och dessutom har Gladstone byggt sina kulturer och länder på delar av vår värld som inte är överutnyttjade i fantasy än. En av böckerna utspelar sig i vad som känns inspirerat av Mellanamerika och den senaste handlar både om off-shore accounts och utspelar sig på en ö med inspiration av Hawaii.

För att inte tala om att han har huvudpersoner av alla sorter. I den senaste boken, Full Fathom Five (som är ett utmärkt ställe att börja om man inte vill läsa i tryckordning) så är huvudpersonen en transkvinna och det är en lysande skildring där detta inte är hela hennes handling eller hela hennes identitet. Hon är sig själv och hon är fantastisk. Det är böckerna också.

Ancillary-Justice-250x395Den andra serien som dragit in mig så till den grad att jag knappt kan vänta på nästa är Ancillary Justice av Ann Leckie. Där har bara första delen kommit, men vilken entré den gjorde! Med den vann hon alla priser som var möjligt (Nebula, Locus, Arthur C. Clarke, Brittish Fantasy Award och så den stora Hugo Award) och det är den första boken någonsin som gjort det.

Ancillary Justice är en rymdopera. Den handlar om ett mindship (ett rymdskepp med ett eget sinne, en inte helt ovanlig trope i science fiction) som använts till att kolonisera delar av den kända rymden. Efter koloniseringen kommer en period av etablering och mitt under den sprängs skeppet och den enda del av skeppet som finns kvar är en kropp som kallas Breq.

Det i sig är förstås nog för att få någon att vilja hämnas. Olyckligt nog för Breq så finns det många frågor kring vem som utförde attentatet och vem som är ansvarig. Detta sökande tar oss genom många olika kulturer, och Breq som har svårt att sluta tänka på sig själv som ett rymdskep får problem med att interagera. För att inte tala om att den kultur som byggt rymdskeppen använder ‘hon’ som könsneutralt pronomen, något som inte uppskattas i alla kulturer men är svårt för Breq att tänka bort.

Jag älskade den här boken. Vad Leckie gör med språket är inte ett nytt grepp, men det är spännande och historien i sig är ett äventyr som rusar fram. Nu i höst kommer Ancillary Sword som utspelar sig i samma värld, men precis som med Gladstones böcker kan man läsa den fristående och fortfarande få en lysande bok.

Och om man gillar dem så finns det mer att hämta, något en bokoholic som jag uppskattar. Gör er själva en tjänst och kolla upp dem!

Nene Ormes

Foto: Privat (Nene Ormes och Ann Leckie precis efter att Leckie vann Hugo-raketen)