Kategorier
Kulturkoll

En vandring i dödsskuggans dal med Nick Cave

helena-top

Jag hade en period tidigare i höstas, några veckor då det inte var särskilt bra. Det var tröttheten förstås, den massiva. Jag var så orimligt trött, satt som förlamad om kvällarna för att jag inte orkade annat, inte orkade resa mig ur soffan för att gå och lägga mig. Jag var väldigt rädd för den där allt uppslukande tröttheten, trodde för en stund att den skulle krossa mig under sin tyngd. Den har ju gjort så förut…

Jag gjorde det jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska göra med mig, jag luftar känslorna, tar promenader. Det är något magiskt med att jag alltid orkar promenera (långsamt, långsamt) oavsett hur trött jag är. Och vissa eftermiddagar var himlen alldeles underbart vacker. Jag gick över min äng och jag lyssnade till Nick Cave och hans senaste skiva, Ghosteen.

Ni behöver förstå att att lyssna till Nick Caves Ghosteen är att släppa taget om sin mentala hälsa och allt man trott att man behövde för att hålla sig verklig. Det är en seglats och ett äventyr. I djupaste, mörkaste moll.

Det är så för att Nick Cave alltid är sådan att möta, men särskilt nu när han bearbetar sorgen efter sin döde son i sin musik, och låter oss som lyssnar bearbeta all vår egen sorg. Jag vet många som har det värre än vad jag har det, men när Nick Cave släpper in mig i sorgerummet slits hjärtat ur kroppen och jag saknar dem så jävla mycket alla dem jag förlorat alldeles nyss och alla dem jag förlorade för länge, länge sen. Och mig själv, jag kan sörja också den jag som gått förlorad i utmattning och trötthet genom åren.

Möjligen är det inte helt genomtänkt att ge sig ut på sådana promenader när man är sådär skör, möjligen kan viktiga förtöjelser till verkligheten slitas sönder av rader som:

This world is beautiful
Held within its stars
I keep it in my heart
The stars are your eyes
I loved them right from the start
A world so beautiful
And I keep it in my heart.*

Samtidigt så är ord som dessa, framsjungna i djupaste desperation fantastiska påminnelser om att det också finns skönhet och kärlek till livet i det allra mörkaste mörkret där Nick Caves Ghosteen befinner sig.

Det är det som är så bra med att våga gå in i mörkret, att inte väja för det som skrämmer, för de tunga känslorna, för sorgen. När allt är mörkt runt om och inuti kan det ju inte bli så mycket värre, det kan bara ta mark på botten och ta fart när det vänder mot något ljusare igen.

Jag har sänkt mig ner i Nick Caves glimrande Ghosteen-mörker många gånger nu och för varje gång blir musiken mer förgörande och texten ännu mer sönderslitande sann. Mer och mer talar den med min egen sorg och mer och mer förlöser den mig.

Trött är jag fortfarande, men mer hanterbart nu, bortom rädslan och paniken. Jag är den sortens trött då man välkomnar nattsömnen, men inte räds gryningen när allt börjar om. Den sortens trött kan jag bära.

*Text från låten Ghosteen från cdn med samma namn.