av
Kulturkollo har invaderats av inlägg om kvinnor den här helgen så nu är det dags för en kortis om en av mina absoluta favoriter. Vissa redaktionsmedlemmar blir knäsvaga av Khemiri, andra av Reinfeldt och för min del är det Nesser. Rösten. Rösten. Nu gillade jag inte särskilt hans senaste roman Elva dagar i Berlin men vad gör det när man får sitta på rad två och lyssna i 20 minuter?
Boken är den sista delen i Nessers trilogi om storstäder. Han har skrivit om New York, London och nu är det dags för Berlin. Hans planer på att bo i Berlin för att kunna skriva boken gick inte riktigt att genomföra så för att kunna få till berättelsen använder han greppet att skicka en man till Berlin för att leta efter sin mamma. Arne Murberg får ett uppdrag av sin döende pappa, han ska resa till Berlin och överlämna en stängd ask. Arne vill inte svika sin far men problemet är att Arne inte riktigt är van att klara sig själv. Hur ska han klara sig?
Nesser beskriver hur han skrivit en (harkel) feelgood, en berättelse om att de allra flesta människorna är goda och snälla. Det finns så mycket våld och elände i världen och kanske kan en bok som tror på det goda, det medmänskliga.
Boken kallas en saga för alla över 18 år och Beate är den kvinnliga huvudpersonen. Hon har lärt sig svenska genom att läsa Astrid Lindgrens sagor och boken inleds med en tänkvärt citat från Astrid:
Något budskap har jag inte men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne
Håkan berättar att hans första stora läsupplevelser var Rasmus på luffen och utan hennes texter vore Sverige inte Sverige.
Så sant, så sant.
