av Jag har kommit hem från en rundresa på Balkan. Vi besökte Kroatien, Montenegro och Bosnien-Hercegovina. Före avresan hade jag såklart läst mycket litteratur från regionen, det gör jag som litteraturälskare alltid när jag ska resa. Hur mycket känner du till av litteratur från Balkan och Jugoslavien?
Du kan fråga vilken taxichaufför eller hotellreceptionist du vill om du reser till Balkan, nämner du litteratur kommer de att fråga om du läst Ivo Andric. Eftersom Andric hade en aktiv del i bildandet av Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, senare Jugoslaviens kungarike, ser nog de flesta honom som en representant just för sig. Han har kallats både bosnisk, kroatisk och serbisk författare men är född i nuvarande Bosnien-Hercegovina 1892. Han har skildrat det landets särart i sina romaner och dog i sitt hem i Belgrad 1975. 1961 fick han nobelpriset i litteratur.
Bron över Drina är Ivo Andric främsta verk och jag fick höra att jag skulle läsa den om jag skulle förstå kriget i Jugoslavien. Boken handlar om livet kring en bro i Višegrad, från medeltiden fram till 1900-talet. Višegrad är en ort i nuvarande Bosnien och entitetet Republika Srbska. Boken skildrar stadens växlande befolkningssammansättning och dess olika nationaliteter och allt vad det innebär att leva sida vid sida med olika kulturer och historia. Andric själv representerade en politisk rörelse som ville ena de sydslaviska folken i ett rike och bryta sig loss från Österrike-Ungern.
För några veckor sedan berättade jag för en kollega om mitt bokprojekt att läsa så mycket som möjligt från Balkan inför resan. Han frågade då om ”man” känner till någon författare därifrån. Jag höll på att svara Dubravka Ugresic, men insåg snabbt att man inte behöver vara särskilt obeläst för att aldrig hört talas om henne. Slavenka Drakulic, som är gift med svenska journalisten Richard Swartz, är så pass gammal nu att folk knappast vet vem hon är heller. Så vem ska man egentligen tipsa om?
Ska du besöka Bosnien så bör du absolut läsa Balkan Express av ovan nämnda Drakulic. Boken har så många år på nacken nu att Bokbörsen eller bibliotek förmodligen är din enda chans att få tag på den. Det är synd att den inte tryckts igen, för en sådan bok kommer aldrig att bli inaktuell. När kriget bröt ut och människor från Bosnien flydde, var det inte alltid som människor i mottagarländerna förstod att bosnierna hade haft det ungefär som vi. En vän till mig berättade att hon fått frågan om de hade TV i Sarajevo. Hon svarade att den australiensiska serien Grannar var hennes favoritprogram. De hade med andra ord tillgång till ungefär samma populärkultur som vi i västra Europa. Just detta vardagliga skildrar Drakulic oerhört bra i Balkan Express.
Dubravka Ugresic kommer från Kroatien och är en person som nämnts i nobelprissammanhang, men som dog nyligen och därmed aldrig kommer att få det. Frågan är vilken författare som blir andra person efter Andric från regionen att få nobelpriset i litteratur. Jag hade inte blivit ledsen om Ugresic prisats för sina böcker, där Baba Jaga la ett ägg och Den ovillkorliga kapitulationens museum är två fantastiska verk.
Annars är Goran Vojnovic min stora favoritförfattare från Balkan. Han bor i Ljubljana och är sloven, men har eventuellt rötter i Bosnien, i vilket fall om man får tro den bosniska taxichaufför jag pratade med på resan (Wikipedia kan inte bekräfta detta, inte ens om jag översätter den slovenska texten, så jag tar detta påstående med en hel skopa salt). Han skriver om att vara bosnier i Slovenien, så kallad blatte, i böckerna Blattejävlar och Blatten återvänder. Det är två böcker där han inte bara skildrar allvaret och utanförskapet, utan även fick mig att skratta högt flera gånger. I andra böcker är han mer lågmäld, men Under fikonträdet och Jugoslavien mitt hemland är också fantastiska böcker. För mig som skriver om feministisk litteratur och är intresserad av alternativa mansroller, skildrat av män, är Goran Vojnovic mitt i prick. Han skildrar mycket väl den destruktiva mansroll som ofta finns på Balkan, och han skildrar den med värme.
Ingen litteraturutmaning för min del, utan att läsa riktigt smala böcker. Vad sägs om en feministisk makedonsk novellsamling på tyska (något annat språk fanns den inte översatt till)? Eller en surrealistisk roman om att vara invandrare i Amsterdam? Eller varför inte en diktsamling som är en käftsmäll mot det slovenska kulturetablissemanget? Jag fick även läsa en montenegrinsk roman där huvudpersonen lär en annan karaktär att alla taxichaufförer i Kotor är snälla. Den enda vi åkte med där var snäll, så det verkar stämma.
Bilden föreställer den berömda bron Stari Most i Mostar som förstördes under kriget. Fotot är taget under min resa till Balkan.
