Kulturkollo möter: Charlott Johansson – verksamhetscontroller på Folkuniversitetet

Kulturkollo har ställt några frågor till personer som arbetar inom folkbildningsområdet. Här möter vi Charlott Johanson som arbetar som verksamhetscontroller på Folkuniversitetet i Lund.

Folkbildning är det finaste jag vet!

Beskriv din roll på Folkuniversitetet. Min roll som verksamhetcontroller innebär att jag arbetar regionalt med etik och kvalitet inom vår folkbildningsverksamhet. I mitt jobb ingår det både att stötta våra verksamhetsutvecklare i att följa och tolka folkbildningens regelverk och intentioner och att ha kontakt med tjänstemän i regioner och kommuner för att redovisa vad vi gör för det stöd vi får av dem.

Vad betyder folkbildning för dig? Folkbildning är det finaste jag vet! Det är en metodik vars grundidé är att människor är individer som själva vet vad de vill lära sig och utvecklas inom men att man gör det bäst och roligast tillsammans med andra. Utgångspunkten är att alla i en sådan grupp (studiecirkeln!) också har något att bidra med till lärandet, dvs det är inte bara en som är expert och lärare och de andra är passiva mottagare av kunskap.  

I gruppen övar man sig också på demokrati genom att man kan träffa människor från andra delar av samhället och man tillsammans utifrån ett gemensamt intresse ska komma fram till hur man ska jobba tillsammans. 

Jag är övertygad om att vi behöver mer av sådana sammanhang så att vi blir påminda om att vi som människor i grunden är mer lika än olika, och att de olikheter som ändå finns inte är farliga utan hjälper oss att komma längre tillsammans. På det sättet är folkbildningen inte bara viktig och avgörande för de individer och grupper som är engagerade i den utan också en viktig del av att få ett öppet, tryggt och demokratiskt samhälle.

Berätta om det bästa, viktigaste och/eller roligaste folkbildningsögonblicket du varit med om? Bara ett alltså? Det är nästan omöjligt. Men det finaste jag vet är när det händer saker med människor som man kanske inte skulle kunna tro utifrån vad deras cirkel från börjar handlar om. 

Kvinnoföreningen på Lindängen som hade sycirklar hos oss och efter ett tag insåg att de också behövde bli bättre på språket och kunde få stöd till en svensklärare. Funkisdeltagarna i vår kör som fick vara i ett sammanhang där det fokuserades på vad de kunde istället för motsatsen och de därför helt plötsligt hade självförtroende nog att åka kollektivtrafik istället för att ta färdtjänst. Och de äldre damerna i målericirkeln som säger att de inte hade överlevt isoleringen i pandemin om de inte hade haft kontakt med varandra digitalt och kunde hålla hoppet uppe om att få ses igen när restriktionerna släppte.