Om forskning, populärvetenskap och en kärleksförklaring till Vitön

Folkbildning ligger mig varmt om hjärtat. Förstås. Har man ett hjärta så bankar det väl för folkbildning tänker jag.

Jag kommer från olika håll in i det här. Efter att ha arbetat nästan 15 år på folkbibliotek med att stötta i det livslånga lärandet och bygga det självförtroende som måste till för att ta del av och slå vakt om demokratin så har jag nu flyttat vidare till universitetet. På universitetsbiblioteket arbetar vi också med bildning, livslångt lärande och att få ut forskningen som bedrivs till samhället och folket där det hör hemma.

Som tidigare forskare har jag naturligtvis haft den så kallade tredje uppgiften (att förmedla kunskapen, de första två uppgifterna är utbildning och forskning) med mig i tänk och ryggsäck från början. När jag skrev min avhandling så la jag mig vinn om att göra den vetenskapligt relevant och korrekt, men jag hade också fokus på att skriva den på ett sätt att den skulle vara begriplig och kanske till och med läsvärd för en intresserad allmänhet.

Folkbildning kan göras på många sätt, men jag tycker att en av dem som gör det riktigt bra idag är Augustnominerade Bea Uusma.

Vitön av Bea Uusma är (tillsammans med systerboken Expeditionen) ett ypperligt exempel på en folkbildande bok av bästa märke. Dels får vi noviser själva ämnet, Andrés färd mot Nordpolen och gåtan om vad som egentligen hände. Dels är den en djupgående redogörelse för hur man går vetenskapligt tillväga för att lösa problem av olika slag. Metoder, teorier och samarbeten mellan olika discipliner beskrivs på ett sätt som är såväl begripligt som intressant.

Så vad vill jag då säga med denna text mer än att folkbildning är bra? Att populärvetenskap och vetenskap är kul och viktigt kanske. Och att Vitön är en riktigt läsvärd bok.

Bild från Pixabay