Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Sistaminutentips för de som vill fira mor med en bok!

 

Imorgon är det sista söndagen i maj och dags för de som har lust att fira mor lite extra. Alla anledningar att fira är bra och alla anledningar att köpa en bok eller två är bra så jag passar på att tipsa om fyra romaner som jag läst de senaste månaderna och som passar bra att bokhandla så här i sista minuten.

Om det inte vore för dig av Delphine de Vigan är en sådan där roman som jag bara måste rekommendera till alla. Den är tänkvärd, sorgesam och mycket gripande. Det handlar om en årsrik kvinna som lever ensam, hon får allt svårare att klara sig hemma i sin lägenhet  och flyttar till ett hem. Det som är sorgesamt för kvinnan och hennes unga vän Marie är att hennes språk försvinner allt snabbare. Orden snubblar ut ur henne och hon får en logoped till hjälp. ”Att åldras är att lära sig förlora”  är en av meningarna jag tar med mig från den här franska, lättlästa romanen.

 

I Delia Owens roman Där kräftorna sjunger får vi möta Kya som växer upp ensam i naturen, med naturen och får klara sig helt själv. Det är efterkrigstid och hon lever isolerad i södra USA s träskmarker. Hennes försök att närma sig samhället blir få. Hon kallas i folkmun Träskflickan och när en ung man oväntat dör i samhället så leds misstankarna till den udda kvinnan i träsket. Samtidigt som vi läser om utredningen a brottet så får vi följa Kyas liv och det är en fascinerade berättelse som man inte kan släppa.

Miljöerna och beskrivningarna av naturen är magiska!

 

Samlade verk av Lydia Sandgren får bli nästa tips. Det är måhända en ganska söndersnackad snackis redan men den är värd att bli ännu flers sommarläsning. Hon undersöker på nästan 700 sidor de tre vännerna Martin, Gustav och Cecilia s livsval (och icke-val). Man får följa de tre genom studier, karriär, småbarnsår och medelålder och när romanen börjar så skall Gustav – konstnären – ställa ut på konstmuseet vid Götaplatsen. Martin är förläggaren som drömmer om att skriva en roman och Cecilia är försvunnen, hennes dotter Rakel söker ständigt efter henne och trots att det är en lång och ordrik roman så slutar man inte läsa. Det här är en fin göteborgsskildring och en bok som handlar om litteratur och konst, familjer och relationer. Läs!

Sista boken ut är Moa Herngrens Svärmodern. När jag hade läst romanen om Åsa och hennes son Andreas, relationen till barnbarnet Sam så var jag alldeles kall. Åsa är kommunikationskonsult men fattar mycket lite om hur man kommunicerar. Hon vill ju bara hjälpa och vara till hands för sn son och hans familj och det slutar med kollaps. Berättelsen om vägen dit är så välskriven och spännande att jag fullkomligt slukade. Herngren är så skicklig på att beskriva samtiden och hon skapar scener med små medel som blir så klockrena att man vrider sig i läsfåtöljen. Just den här boken ska man nog inte ge bort till vem som helst, innehållet kan komma mycket nära verkligheten och röra upp känslor. Eller leda till fina samtal. Omslaget är förförande vänt – innehållet är det inte.

#jagbokhandlar

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 22

Hela veckan har vi firat här på kulturkollo och vet ni? Firandet kommer att fortsätta flera veckor till. Vill ni fira in sommaren genom att läsa en eller annan bok så kan ni kika på våra egna bloggar. Där skriver vi den här veckan om:

Bastion (The Collegium Chronicles 5) av Mercedes Lackey (Carolina)

Biodlaren från Aleppo av Christy Lefteri (Anna)

Det osynliga barnet och andra berättelser av Tove Jansson (Carolina)

En stark nolla av Sara Lövestam (Carolina)

Falska toner och söta vinbär av Ewa Klingberg (Anna)

Fjärilsrummet av Lucinda Riley (Anna)

Hon vet allt om oss av Kajsa Gordan (Anna)

Mytomanen av Sofie Sarenbrant (Anna)

Oro i Älvdalen av Annika Andebark (Helena)

Redoubt (The Collegium Chronicles 4) av Mercedes Lackey (Carolina)

Toalettpapperskungen av Maria Ernestam (Linda)

Tolv veckor med dig av Johanna Schreiber (Linda)

Kategorier
Ungdomsbokskoll

Balladen om sångfåglar och ormar – en formidabel prequel

I onsdags träffade jag några ungdomar som med andan i halsen berättade att de läste Balladen om sångfåglar och ormar och att de älskade!

Då var jag ju tvungen att börja lyssna – 15 timmars ljudbok har hållit mig sällskap de senaste dagarna. Det är alltså en ny ungdomsbok av Suzanne Collins vi pratar om och jag minns precis den valborgsmässohelg för åtta år sedan som jag slukade trilogin om Hungerspelen. Alltså, jag är ingen läsare av dystopier i vanliga fall men det är något med landet Panem och den grymma överlevnadsleken som i Hungerspelen leds av diktatorn Coriolanus Snow som lockar mig.

I Balladen om sångfåglar och ormar är det några år efter det att det stora kriget har avlutats och livet i Panems huvudstad Kapitolium börjar så smått hämta sig. Invånarna där lever i relativ frihet jämfört med de som bor i de tolv distrikten, där är befolkningen livegen och servar centralmakten med olika varor och tjänster. Boken börjar kvällen innan den stora festen där årets kull av mentorer skall få reda på vilka spelare de skall spela med i årets hungerspel. Coriolanus Snows familj har sjunkit i rang och har hamnat i en rejäl ekonomisk kris. Han måste manövrera sig fram till en seger i spelen, hans familjs framtid hänger på det och när han så får en flicka från distrikt tolv tilldelad sig så förstår han att han har motståndare högt upp i landets ledning.

Inte bara kommer flickan Lucy Gray Baird från kolgruvedistriktet, hon är dessutom ättling från folket Flocken. I förberedelserna innan spelet skall börja så inser Coriolanus Snow att de förslag som han lagt fram för spelledaren – att man skall kunna satsa pengar på ungdomarna som försöker överleva och att man skall kunna sponsra den man gillar med mat och andra försändelser med hjälp av drönare – kan var till nytta för hans spelpjäs. Det visar sig att Lucy är en flicka som med sina sånger får sympati i befolkningen och dessutom blir Coriolanus förälskad i flickan han skall skicka in på spelplanen.

Eftersom det här är en prequel, den utspelar sig 65 år innan romanen Hungerspelen, så är det ju ingen spoiler att avslöja hur det går. Vi möter den grymme Snow i kommande böcker och det här är en riktigt spännande och mycket snyggt skriven ”innan” berättelse. Något lite förstår man hur Snow blir den han blir och jag gillar verkligen att läsa om Lucy. Hon är en stark ung kvinna, stark på ett helt annat sätt än Katniss (som jag irriterade mig på mest hela tiden) och Lucy med en bakgrund i kulturen tillför verkligen till hela storyn. Det jag inte gillar är allt våldsamt våld, splatter kan kanske inte undvikas när hela grejen går ut på att ungdomar skall döda varandra men minst lika otäckt är det psykologiska spelet och trådarna som skickligt dras i.

När jag läste Hungerspelen så skrev jag: Mängder av frågor väcks hos mig genom läsningen och det är också intressant att fundera över vilka egenskaper som premieras, vad vinner man på i längden och hur kan man bevara någons slags mänsklighet och värdighet i ett samhälle där solidaritet ses som ett hot mot övermakten? Hur ser det  personliga ansvaret ut och hur kan man påverka det samhälle man lever i?  Tål att tänkas på inuti romanen likväl som här i vår vardag.

Suzanne Collins roman landar mitt i en pandemi som på många sätt har förändrat vår värld, politiken är mer polariserad än på mycket länge och ledaren för landet i väster liknar mer och mer en karaktär som platsar i Panem. Nyheter kan lika gärna vara fake-news, sociala medier tar upp mer och mer av människors tid och ungdomarnas drömyrke är att bli influencer. Vad mer kan man säga?

Jag är glad över att flickorna på den soliga altanen påminde mig om just den här boken, jag hade inte velat missa den! De skulle i sin tur gå upp på övervåningen och dra ner rullgardinerna och se den sista Twilightfilmen …

Kategorier
Barnbokskoll

Månen, varelsen och jag – en barnbok om Månne

Ni vet en sån där plats man kan förflytta sig till, en plats där man kan styra över allt och där man kan känna sig helt lugn.

En sån plats har Månne. Hen är åtta, går i tvåan och gillar att leka på fritids. Livet för Månne är för det allra mesta ett alldeles vanligt liv med frånskilda föräldrar, bästa vännen Rut och en älsklingsmagister som heter Ville. För de som känner Månne så vet de att hen vill bli kallad hen och inte känner sig som varken flicka eller pojke men Månne möter ofta andra människor som inte förstår henom.

I Månen, varelsen och jag med text av Ylva Karlsson får Månne idén att starta en youtubekanal så att hen kan försöka berätta om sitt liv som icke-binär men hen vet ju inte riktigt hur man gör. Dessutom får Månne inte heller lov för sina föräldrar men hen filmar ändå och det är de filmerna som vi får ”läsa”. Ibland så blir Månne riktigt ledsen på alla de som han har omkring sig och då går han genom porten till sitt fantasiland där han kan bestämma över allt och illustrationerna av Sofia Falkenhem är perfekta, de visar både Månnes vardag och fantasi på ett härligt, detaljrikt och humoristiskt vis.

Fantasilandet blir hens egna plats att fly till när vardagen blir för jobbig ända tills en varelse från landet får eget liv och följer med hem till Månnes mamma. Varelsen stökar och gör Månne arg och frustrerad och han vill helst bara bli av med den. Kompisen Månen finns alltid med där på himlen, Månne kan vinka till Månen och emellanåt får hen råd både tröst och råd av den annars tysta himlakroppen.

Det här är en fin roman som passar som högläsning för yngre barn och kanske egenläsning från 8-årsåldern. Med korta kapitel och ett direkt tilltal till läsaren så är det lätt att dras in i Månnes värld och jag blir både lite sorgsen och eftertänksam när jag läser. Runt Månne finns det kloka vuxna men världen är liksom inte ordnad för de som inte identifierar sig som pojkar eller flickor och Månne har alla rätt att vara arg och ledsen. Skolans värld, där jag själv arbetar, borde vara platsen där man får vara precis den man är men visst är det ofta som indelningar görs efter kön, omklädningsrum och toaletter är könade och förutom att ge mig en tonsäker text och härlig läsupplevelse så väckte boken frågor jag tar med mig i vardagen.

Tack rabén&sjögren för recensionsexemplaret.

Kategorier
Evenemangskoll Romankoll

En stund är vi vackra på jorden – Ocean Vuong

 

”Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet. 

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

Orden är Little Dogs, han skriver ett långt brev till sin vietnamesiska mor som varken kan läsa eller skriva. Han skriver till henne för att få sorterat sina tankar och för att övertyga sig själv att han lyckades genomleva sin barndom och ungdom och faktiskt komma ut levande till vuxendomen. Little Dog växer upp Hartford, Connecticut tillsammans med sin mor och sin mormor. De lever emellan kulturer och Little Dogs fasta punkt är mormor Lan. Hon tar hand om honom, skyddar honom från hans mammas vredesutbrott och ser till att han kommer till skolan. Den lille pojken förökar anpassa sig till det amerikanska livet men han känner sig annorlunda och han lever för att vara till tjänst. Han underkastar sig sin mors nycker och när han i tonåren upptäcker sexualiteten så underkastar han sig sin pojkväns krav och behov. Vad han själv vill är underordnat och det här vore en väldigt svart berättelse om man inte redan när man börjar läsa förstår att det gått bra för pojken. Han är nu en man som skriver ett brev till sin mor och trots att många av hans vänner dött av missbruk så har han lyckats med studier och lämnat sin barndom bakom sig.

Jag ska erkänna att mina känslor för den här texten är dubbla. Det finns några scener i den här romanen som jag aldrig glömmer, de är så råa och så naket skildrade att jag nästan fick skumläsa. Om man snabbt läser titeln så kanske man kan tänka sig att det är en kärleksroman. Det ska man inte missta sig på utan man ska ställa in sig på att det är en ärlig och ganska brutal berättelse om en pojke som växer upp i utanförskap, han både vietnames och homosexuell i en stad i mellanvästern och livet blir inte enkelt. Som tur är finns det ett bibliotek, en låtsasmorfar och en mormor som gör livet lite mer uthärdligt för Little Dog. Det, och det vackra precisa språket, gjorde att jag läste klart.

Ocean Vuong är en av de internationella författare som skulle kommit till Sverige under våren och jag skulle gärna velat höra honom berätta om sin roman En stund är vi vackra på jorden.  Någon gång ska jag absolut resa till Vietnam (det är nästa långresa som jag planerat) men när det blir vet ingen, i väntan på det så lyssnar jag på Vuong när han berättar om skrivandet av sin roman.

https://www.youtube.com/watch?v=rw_fvL95gFk

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Gästskribent: Johan Ehn

 

Bilder: Johan Ehn, privat

Sasha och Janek heter två killar i min senaste roman Hästpojkarna. De bor på ett barnhem utanför Prag i mitten på 1920-talet. Hemmet drivs av katolska nunnor tillsammans med Sokolrörelsen – den tjeckiska idrott- och gymnastikorganisation som grundades i mitten av 1800-talet. Men killarna far ganska illa hos nunnorna och bestämmer sig för att rymma, vilket leder till att de istället växer upp på en kringresande cirkus, och blir akrobater till häst. Cirkusen tar dem till Berlin i början av 30-talet där de hittar sin ”flock”, på den mytomspunna och normbrytande gayklubben Eldorado.

Jag var själv hästkille mellan jag var sju och sexton så att skriva om den speciella relationen mellan killarna och hästarna tyckte jag att jag hade rätt bra koll på. Jag har också haft ett långvarigt intresse för Weimareran och den progressiva perioden under mellankrigstiden i Tyskland. Om den tiden finns också en hel del skrivet så det var inte så svårt att få tag på researchmaterial. Men jag behövde få till detaljer i miljöerna. Hur såg det ut i byn där pojkarna växte upp? Jag ville till exempel att de skulle rymma i en eka på en flod, så kunde jag hitta en by utanför Prag med en bra flod? Då finns ju faktiskt det fantastiska verktyget Google Earth. Och med lite tur så har satelliterna svept över området och fotat ordentligt, vilket gör att du kan ”flyga ner” och i stort sett titta på vilka sorts blommor som växer längs vägkanten.

Jag hittade min by, Sázava, med en flod som kröker sig så tvärt att timmerstockarna hopar sig, precis som jag redan hade skrivit att de gjorde. Jag hade placerat barnhemmet i en påhittad gård lite uppe på ett berg ovanför floden och med satellitens hjälp hittade jag även en passande sluttning. Jag tänkte mig ett gammalt gods, fyra längor i kvadrat med en gruslagd innergård – stallar, sovsalar, och en huvudbyggnad där klassrum och gymnastiksalen skulle ligga. Jag läste att linden är Slovakiens nationalträd och lät därför barnhemmet skuggas av tre jätteexemplar.

Jag hade ansökt om ett resestipendium från författarfonden – och fick det! Jag visste på en gång vart jag ville åka. För även om mina virtuella flygturer gjort att jag kände mig ganska hemma i Sázava så vore det ju fantastiskt att få gå där längs med floden – på riktigt.

Jag åkte tåg först till Berlin, där jag var inbjuden att sitta ett par dagar på arkivet i Schwulesmuseum (Bögmuséet) som har mängder av material ur Berlins queera historia. Sedan vidare med buss och tåg till Prag, där jag fick ovärderlig hjälp på Sokols huvudkontor. Arkivarierna hade plockat fram bilder, gymnastikdräkter, ridstövlar, och till och med originalfanorna från 1926 års festival på den nybyggda Strahov-stadion (där mina killar uppträder på hästryggen inför 80 000 personer på läktarna!).

Jag löste biljett på den smalspåriga järnvägen som skulle ta mig ut till Sázava, några mil utanför Prag. ”Děkuji – tack!”, sa jag när konduktören kom förbi och klippte biljetten (med en sådan där fantastisk håltång som jag önskade mig flera jular som barn men aldrig fick). Rälsen löper precis intill floden och jag satt klistrad mot fönstret och försökte ta in allt jag såg; gubbarna som satt och metade, de små slussarna med vevmekanismer i smidesjärn, stenbroarna som såg ut att vara byggda på medeltiden.

Från stationen gick jag ner genom byn, förbi en brandstation, vinkade till gamlingarna på balkongerna till ett ålderdomshem, och vidare ner till floden. På andra sidan bron bredde stubbiga fält ut sig bort mot en sluttning som jag visste från Google att det skulle ligga en klosterruin högst uppe på.

Jag gick över bron och började gå stigen uppför sluttningen. När jag kommit en bit upp vände jag mig om och tittade ut över floden – det här blir verkligen perfekt, tänkte jag. Då såg jag att det blänkte till i lövverket en bit nedanför mig. Jag lämnade stigen och gick ut på en avsats för att se bättre. Och där låg det – övergivet och med krossade fönster i och för sig men nästan exakt på pricken som jag hade fantiserat ihop det – ett gammalt gods, bestående av fyra längor i kvadrat med en gruslagd innergård där det fanns plats för stallar, sovsalar, och en huvudbyggnad där klassrum och gymnastiksalen kunde ligga. Och vakande över ”barnhemmet” stod tre gigantiska lindar.

Děkuji.

/Johan Ehn, 16 april 2020


Johan Ehns roman Hästpojkarna är nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2020 med motiveringen:

”Hästpojkarna är en angelägen och skakande roman med oroande paralleller in i vår tid. Den beskriver ett historiskt förlopp, men ger också en insikt om hur snabbt den frihet som funnits kan gå förlorad. Den är rik på dimensioner och vittnar om ett enormt researcharbete. Men framför allt är den välskriven, med ett språk som talar till alla sinnen. Ehn briljerar i ömsinta skildringar av tröstande händer och sinnliga beskrivningar av det taktila och fysiska i häst- och cirkusliv. Han fångar sina läsare från första sidan och ända fram till det överraskande men ändå så väl förberedda slutet.” 

Jag har lyssnat till boken i inläsning av Johan Ehn själv och jag håller alla tummar för att Johans berättelse om Sasha och Janek tar hem priset. Inte bara för att hans roman är välskriven och berör utan också för att den ger perspektiv på nutiden som är både nödvändiga och tankeväckande. Det är en bok som ges ut som ungdomsbok men jag hoppas att den också läses av många vuxna, den är värd en stor läsekrets! /Anna

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Reslust!

Bilden ovan togs den 19 februari i år. Jag besökte då Gandhi Memorial Museum i New Delhi. 

Just nu är vi alla strängt uppmanande att inte resa överhuvudtaget och visst blir längtan lite extra stark när man vet att det är omöjligt. Självklart så stannar vi hemma men man kan ju faktiskt göra det omöjliga möjligt, vi har alla böckerna, musiken, konsten, filmerna och TV-serierna som sällskap och substitut när reslusten gör sig påmind. Att läsa, lyssna, uppleva på distans – all kultur kan förpassa en i tid och rum och i temat de kommande veckorna handlar om att resa. När många av oss har en totalt begränsad vardag så är kanske de fiktiva resorna viktigare än någonsin. Hoppas  ni har lust att hänga här med oss de kommande veckorna så reser vi tillsammans!

Jag börjar med att ta er med till Indien. Att gå i någon annans skor, att läsa självbiografier är ett sätt att närma sig både en människa och den tid och kultur som den människan lever i.  Efter mitt besök på National Gandhi Museum i februari så bestämde jag mig för att försöka ta mig an Mahatma Gandhis Självbiografi eller Historien om mina experiment med sanningen. 5oo sidor skrivna 1925 blev en utmaning för min trötta hjärna men jag har boken här hemma och jag ska läsa den i små portioner framöver.

Under min resa till Sydafrika förra året så läste jag Nelson Mandelas Den långa vägen till frihet och jag skrev då:  ”Jag kan rekommendera alla att läsa Mandelas text. Han beskriver på ett vältaligt och ödmjukt sätt sitt liv och allt det han upplevt. Han förskönar inte och han överdriver inte för att ta dramatiska poänger. Det behövs inte, hans öde är tillräckligt unikt och totalt uppslukande. Erkännas ska att jag inte riktigt hängde med i alla namn och turer men det spelar mindre roll. Många av Mandelas tankar känns så självklara och man hoppas att vanstyret som Sydafrika utsatts för under Zuma nu tar en ände. Texten här skrivs i hotell helt mörklagt på grund av elransonering, det är följden av korruption och vanstyre. Man önskar att Mandelas och alla andras kamp för utbildning, lika rättigheter och demokrati inte varit förgäves. Girighet känns ovärdigt i sammanhanget.”

Hur det än är så väljer jag nästan alltid det skönlitterära texten när jag ska och förpassa mig till en annan del av världen. Jag vet att jag tjatat om författaren Aravind Adiga men hans romaner är mycket läsvärda, nu senast har jag läst Amnesty. I den får vi resa till Sydney, i sällskap med Danny som är en olaglig immigrant i den stora staden full av möjligheter. Danny har lämnat Sri Lanka för att försöka skapa sig ett nytt liv. Han försörjer sig som städare, han sover i ett lager och bär runt på sin dammsugare som en ryggsäck och han kommer sina klienters hemligheter nära. När en kvinna han städar för hittas död så blir livet komplicerat för Danny. Han vet saker som polisen borde veta men om han ger sig till känna så blir han utvisad. Ska han hålla sig under radarn så måste han hålla tyst men då kanske den skyldige mannen kommer undan rättvisan.

Det här är en roman om att leva utanför det etablerade samhället, att finnas som en person som ser till att samhället fungerar men ändå inte räknas till. Vilka skyldigheter har man mot det samhälle som inte ger några rättigheter? Danny är lägst ner i hierarkin, till och med hans landsmän som har fått uppehållstillstånd ser ner på honom, ändå utnyttjar de hans tjänster och hans arbetskraft utan skrupler. Han är en brun man i en vit stad i ett land där klass inte längre förmodas existera (fritt översatt). Med hårt arbete kan alla lyckas i Sydney, om man bara har arbetstillstånd.

Med humor och skarpa formuleringar skildrar Adiga ett skuggliv som troligen också skulle kunna utspela sig i en större stad i Sverige. Adiga är fenomenal på att peta och rota i såriga samhällsbölder, beskriva fattigdom och utsatthet så att man både fnissar och blir förbannad. Enklast av allt, för oss vita rika medborgare, är förstås att blunda och leva vidare som alltid. I trappan ned till entrén möter jag städaren som sopar och putsar och jag är väldigt nära att hälsa och stanna och prata. Man jag gör det inte. Läs den här fina romanen, den väcker nya tankar och krafsar. Hoppas den kommer på svenska snart. Har ni missat hans Den vita tigern och Siste mannen i huset och så läs dem också!

Kategorier
Kulturkoll Sakprosakoll

Brev i en orolig tid – en kommunikation som består

Häromdagen någonstans i sociala medier så såg jag en uppmaning att skicka vykort och brev till människor som nu sitter i karantän. Äldre eller yngre, oavsett vem så uppskattar man att få en hälsning. Det som är speciellt med hälsningar som kommer i brevlådan är att man faktiskt kan spara dem på ett helt annat sätt än en hälsning via sms, whatsapp eller messenger. Vykort passar fint på kylskåpet och senast häromdagen tittade jag igenom alla hälsningar som jag sparat.

Två män som skrivit till varandra under ett drygt års tid är Kjell Westö och Juha Itkonen. Deras 7 + 7 Brev i en orolig tid är uttalat skrivna för att publiceras och visst känns det att de båda har den vetskapen bakom örat när de skriver. Jag har ju läst det mesta av det som Westö skrivit (hans romaner är fantastisk läsning) och hittills har jag inte läst Itkonen alls. När jag började lyssna på ljudboken (som de läser in själva) så var Westös lugna och välbekanta röst och hans brev de som genast var lätta att ta till sig. Man känner igen de teman som återkommer i hans romaner i breven, han väver in nutida företeelser och musikreferenser, skrivandets vedermödor med lusten i research, nationalism nu och historiskt och man känner sig genast ganska hemma. Juha Itkonens brev är på många vis mycket mer personliga, han har när brevväxlingen börjar just blivit pappa till två för tidigt födda små barn, och samtidigt så är hans texter skrivna av en man som initialt tycks vara oändligt imponerad av Westö. Någonstans i mitten av brevväxlingen så vänder det en aning och då tar sig Itkonens brev från att vara beundrarbrev till att faktiskt bli texter som både utmanar och ifrågasätter. Då bränner det till och blir riktigt intressant. Den oro som finns på de bådas horisont är den som vi alla hyser för klimatet och hur klimatförändringarna skall påverka våra och våra barns liv. Tankarna kan absolut kommentera den situation vi lever i nu också med en pandemi som gör varje dag till den första och den sista.

I fredags spanade Jessika Gedin i Spanarna om att det i coronans tid kan bli en renässans för den långsamma och liksom trevande uppvaktningen som måste till när man inte kan mötas i verkliga livet och just så kändes det att läsa den här brevväxlingen. Det var trevande till en början och när det fjortonde brevet var slut så kändes det som om att de båda männen kanske hittat fram till en slags uppriktig kommunikation som skulle hålla för ett möte IRL. Trots det så var tydligen fotograferingen för omslaget inte alls enkelt. I ett av de sista breven beskrivs den underliga känslan som blir när man känner varandra fast ändå inte. att vara nära fysiskt och att komma nära i brevform är uppenbarligen inte samma sak.

Nu är det dags för mig att läsa något av Itkonen, hans böcker finns inte som strömmande på min ljudboksapp så det får bli ett besök i biblioteket. Vill man läsa mer om Westö så är Vi Läsers intervju så bra. Läs den. Ytterligare en  brevväxling som jag kan rekommendera är Innan du försvinner av Jörn och Rafael Donner som jag skrivit om tidigare här på kollot. Är det en slump att jag har läst två böcker från Finland i samma format? Det krävs något extra för att brev ska bli intressant läsning och jag tycker att båda de här böckerna håller. De fångar mitt intresse och de utmanar emellanåt min tanke.

Gå nu genast till affären, köp frimärken, skriv brev och vykort. Skicka dem! Inte nödvändigtvis för att de småningom ska bli en bok utan helt enkelt för att glädja en medmänniska. Gör’t!

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 14

Fredag igen. Nytt samlingsinlägg med våra senast omskrivna böcker och när livet i det verkliga livet är sig inte likt så är det tur att det finns fiktiva världar att vistas i!

Arlo Finch in the Kingdom of Shadows av John August (Carolina)

Arlo Finch vid Månsjön av John August (Carolina)

Beneath the sugar sky av Seanan McGuire (Helena)

Bergens stjärnor av Jojo Moyes (Lotta)

Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling (Ulrica)

Familjen av Cecilia Lidbeck (Carolina)

Henrik VIII:s sex hustrur av Antonia Fraser (Helena)

Sju dagar med familjen av Francesca Hornak (Anna)

Snösystern av Maja Lunde och Lisa Aisato (Carolina)

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Lyrikkoll

Alla dessa dagar borde vara våffeldagar!

 

”Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att de var livet.”

De raderna ur dikten Förlusten av Stig Johansson känns väldigt aktuella. När vi som både individer och kollektiv utmanas med en pandemi som kräver extra stort mått av anpassningsförmåga och flexibilitet, när morgondagen är oviss och många nu sitter i karantän, då tycker jag att vi ska försöka göra varje dag så trevlig som det bara går. Att upprätthålla traditioner (eller skapa nya) och fira alla högtider som vi kan komma på låter som en bra idé!

Varför inte ställa till med våffelfest?

Min kommer att bli i ensamhet men kanske har ni möjlighet att festa tillsammans med någon? Leta nu i era skafferier, visst står där ett bortglömt paket med mix? En syltburk står där nog också. Sätt igång järnet och grädda och samtidigt kanske ni vill lyssna på en riktigt bra ljudbok. Ljudböcker är bra motvikt till nyhetsrapporteringen på radion. Jag har just avslutat serien om Ingrid (De osynliga, Vitt hav, Fartygets öga) av Roy Jacobsen i inläsning av Jonas Kruse. Så fin lyssning.

Har ni barn eller barnbarn som behöver få en bra bok till livs så länkar jag här till Våffelhjärtat i Barnradions version, Maria Parr har skrivit boken och Ulla Skoog läser.

Och hörni, vi har fina, festliga dagar framför oss. Låt oss fira Skojaredagen den 1 april,  Morotens dag den 4 april och Pingisens dag den 6 april. Till att börja med!