Det här är en av mina mest älskade bilderböcker: Historien om Någon av Egon Möller-Nielsen och Åke Löfgren. Den gavs ut första gången 1951, och trycks fortfarande i nya upplagor, så det är fler än jag som ler och säger ”Åh, ja! Den!” när vi bläddrar bland bilderböckerna och den här dyker upp.
Jag fick den läst för mig när jag var liten. Inte vet jag hur många gånger, men jag mindes den i detalj och var fascinerad, så jag skulle tro att det var många läsningar. Och sedan har jag läst den för mina egna barn också. Väldigt många gånger. Dessutom har jag sådan himla tur i livet att jag gick och blev barnbibliotekarie, och det innebar förstås att jag kunde fortsätta att läsa till exempel den här boken för flera små barn.
Den funkar varje gång! Köket och inredningen i hemmet där denne mystiske Någon huserar är i gammal stil, men barnen säger aldrig något om att det är en omodern spis eller en tillbringare med mjölk i ett skåp i stället för en vanlig mjölkförpackning i ett kylskåp… nej, de är fullt upptagna av att följa den där röda tråden.
För den ska följas! Texten ska läsas, men så ska den röda tråden följas med fingret. Av den som läser högt eller av barnet självt – det är något oemotståndligt lockande med en lysande röd tråd som slingrar sig uppför trappan, runt en av pinnarna i trappräcket (”Det var väl konstigt!”) och vidare upp på vinden där det aj aj aj… ligger en råttsvans. Och så fram till det där gamla skåpet, där dörren ska öppnas samtidigt som boksidan vänds, och låta kniiirrrrr. En blå vas! Andlös spänning! Vem är denne Någon som gömmer sig i den gamla spruckna blå vasen? Vem??
