2018. Ja, vad säger man? Hej då, det var inte så jäkla kul att träffas, men vi hade några fina stunder också, låt oss minnas dem. Typ så.
Årets klassiker: Med kallt blod av Truman Capote. Så fruktansvärt jobbig och bra, genial. Verkligen en bok som förtjänat sin klassikerstatus. Tillsammans med Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark (som kommer på svenska i vår) tar den också pris som årets nattsömnsförstörare.
Årets knock out (och gråtfest i jobbig, men fin kombination): Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, Carls bok av Naja Marie Aidt. Jag vet inte om jag någonsin läst något så chockerande smärtsamt någonsin.
Årets roligaste: Muralgranskaren. Alltid Muralgranskaren.
Årets starkaste: Stå upp-föreställningen Nanette med Hannah Gadsby var fenomenal i sin sönderslitna och sönderslitande ilska. Aldrig någonsin har jag skrattat och gråtit och mått illa på en och samma gång och efteråt känt mig både bekräftad och som jag lärt mig något alldeles nytt om världen.
Årets historiska: Ida Jessen fina kombinationsroman En ny tid och Doktor Bagges anagram.
Årets katastrof: När kometen kom förstås. När Mats Strandberg visade oss Slutet och det var alldeles ångestskapande och fantastiskt.
Årets grafiska: Min vän Dahmer av Derf Backderf. Ännu en sorts true crime-skildring, men utan att egentligen handla om crime-delen av Jeffrey Dahmers existens. En nattsvart och svår skildring som gjorde att jag tvingades till det värsta man kan göra när det handlar om något så fasansfullt, att förstå och känna med.
Årets ögonöppnare: Jag skulle vilja säga sommarvärmen, regnet som aldrig föll, skogsbränderna som kunde sluka allt när som helst. Klimatkrisen som alla brydde sig om en stund, men inte länge nog för att något skulle hända på riktigt.
Årets återseende: Christine Falkenland! Som jag längtat, inte bara efter en ny roman utan efter en ny roman som var riktigt sådär Falkenlandskt bra. Själasörjaren var det.
Årets aldrig mer: var nog när jag fick för mig att kombinera Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg med The stranger beside me av Ann Rule. Egentligen var det något som bara hände, men jag höll på att brytas sönder där några dagar när jag enbart bara läste dessa två böcker om kvinnors utsatthet och manligt hat.
Årets bioupplevelse: Jag säger inte att Bohemian Rhapsody var årets bästa film, men med känslan av att sitta och se Queen uppträda på Wembley kan inget mäta sig.
Årets film: var istället Three billboards outside Ebbing, Missouri, i stark konkurrens med ingenting. Jag har sett en del bra filmer i år, men något så mästerligt starkt, hemskt och hoppfullt som Three billboards… har jag inte sett på år och dag.
Årets lyckopiller: Parks and recreation borde skrivas ut på recept till dysterkvistar som mig. Jag har mått genuint bra av att se en serie om människor som är snälla mot varandra och jag blir varm inuti bara av att tänka på Andy, Leslie och Ben.
Årets läskigaste: Verkligheten. Det är ingen slump att det är true crime-böcker och världsläget som hållit mig vaken och livrädd i år.
Årets pristagare: Aednan av Linnea Axelsson. Och det skulle ha varit den även om vi fått en nobelpristagare (om inte den nobelpristagaren varit Margaret Atwood eller Colm Toibin, men det hade den inte varit).
Årets besvikelse: Jag gillade inte Gösta Berlings saga alls!
Årets konstigaste: Lincoln i Bardo. Den var väldigt bra, och väldigt, väldigt konstig. Ian McEwans Cementträdgården var också rätt, speciell (men inte i närheten av George Saunders bok)…
Årets titel: Kärlekens antarktis. Möjligen är det årets bok också.
Bild från Pixabay
