av Jag kommer från Lidköping. Det är inte värdens metropol och när jag var liten var det så tråkigt att staden aldrig förekom i populärkulturen och att inga riktigt kända personer kommer därifrån. När filmen Älskar, älskar inte gick på bio 1995 vallfärdade alla Lidköpingsbor för att se den för att den dels spelades in på ett flygfält i närheten och dels tog polisen en repa förbi torget (fast det inte skulle föreställa just det torget). Några på skolan var statister. Det var stort.
Att skriva om min hembygd ur ett kulturellt perspektiv är inte så lätt om man tänker litteratur och populärkultur. Men vi kan börja med det enklaste först. Carl Jonas Love Almqvists Det går an, handlar om Sara Videbeck från Lidköping som inte vill gifta sig med Albert för att inte förlora sitt oberoende. Sara Videbeck är en fiktiv karaktär, men icke desto mindre tämligen framträdande i staden. Carl Jonas Love Almqvist har mig veterligen inget med Lidköping att göra.
Sedan har vi såklart Gunnar Wennerberg. Även om han både föddes och dog i Lidköping är det nog inte så många som förknippar honom med en författare från bygden. Det hindrar ju inte staden från att ta åt sig äran för honom och den gamle akademiledamoten, tillika ecklesiastikministern, har fått både skola och bro uppkallat efter sig. Hans barndomshem Wennerbergsgården är den enda byggnad i Lidköping som tillsammans med Limtorget överlevde branden 1553.
När man pratar kultur så är ju litteratur och populärkultur inte allt. Flera andra har skrivit om slott här på Kuturkollo under Sverigetemat och såklart måste jag skriva om Läckö slott. Magnus Gabriel de la Gardie grundande Lidköping och han bodde på Läckö. Slottet är ett minne från Sveriges stormaktstid och är oerhört väl bevarat. Jag har ända sedan barnsben älskat att vandra runt i de vackra rummen och njuta av utsikten över Vänern.
Apropå de la Gardie (som för övrigt gett namn åt min gymansieskola och som uttalas dellagaardi på västgötska) så står hans jaktslott på torget i Lidköping. Det fungerar idag som rådhus. Torget är för övrigt inte norra Europas torg, men vill gärna kalla sig det och slåss om titeln med Karlskrona, som inte heller har norra Europas största torg. Det är alltid roligt med lokala faktoider som lever kvar i generationer. Den största frågan är väl egentligen vad ”norra Europa” är.
Lidköping är vackert, i alla fall på sommaren. Det är också då som jag brukar åka dit. En tur till Läckö, en glass på torget och ett bad på Svalnäs är måsten när jag kommer ”hem”. Och apropå populärkultur så har borsans gamla skolkompisar gjort en låt som jag inte kan sluta att skratta åt. Vi ä från Lisch är min barndom, sett ur ett pojkgängs ögon och den sjungs på äkta Lischöpingsmål. De sjunger också om det som numer är Lidköpings stora stolthet – bandylaget Villa BK. Men historien om min kärlek dem får bli ett helt annat inlägg, på en annan blogg, någon annan gång.
Rörstrands är nog det jag förknippar stan med allra mest. Så mycket vacker måltidskultur!