Är det verkligen roligt det här?

helena-top

Nej, jag tycker inte det är särskilt kul. Vilket undrar du. Inget av det faktiskt…

Jag läser aldrig (aldrig!) böcker som marknadsförs som roliga, jag sitter ensam tyst och obekväm i en vrålskrattande publik lyssnande till föreläsning av “han den där som är så himla rolig” (true story, två gånger, mycket traumatiskt). Jag småfnissar inte på rätt ställe och jag har aldrig ens dragit på munnen åt radiohumor. Jag är således humorlös. Eller?

Här är några saker jag faktiskt skrattat åt:
Kattbilder, rätt mycket oavsett vad det är.
Galenskaparna, i min ungdom.
Liftarens guide till galaxen minns jag att jag skrattade, högt, åt för massor av år sen.

Jag tror att vi slutar där innan patetiken äter upp den här texten 😉

Så jag har setts skratta, det har hänt. Och jag skrattar förstås i det verkliga livet, massor. Jag har alldeles säkert glömt massor av saker som lockat mig till ont i magen-skratt, men faktum är att det är tunnsått med kulturella skratt för min del.

Förklaringen är inte heller att jag ogillar när folk anstränger för att få mig att skratta som man skulle kunna tro, jag kan älska det i viss form. I tonåren till exempel älskade jag Jonas Gardell bortom det rimliga lite för hans fantastiska romaner men mest av allt för hans shower som var väldigt roliga och väldigt sorgliga samtidigt. Och när jag gillade En man som heter Ove så var det inte för de där ställena i texten där jag förstår att många skrattade, det var för all gråt den släppte lös i mig och chansen humorn gav mig att klättra igenom det mörka.

Jag är alltså inte immun mot humor i fiktion, jag vill nog bara ha den lite mörk. Med en skiva sorg. Helt enkelt.

Bild från grumpycats.com

5 comments
  1. Hej igen! Jag läste Gardell i ungdomen, såg hans föreställningar men började se repetitionerna….Nu klarar jag bara inte av honom. Han är nästan lite elak. trist. Bäst var han i en krogshow på TV innan han blev känd, Jonas och….tjoar vidare…minns inte. Mycket trevligt med en tjej som musicerade. Varför han dras till sång, ännu en gåta.
    Tjingeling!
    A

    1. Det repetitiva ja, jag kände nog att det var tryggt och tycker fortfarande om att han återvänder till samma tema i hela sitt konstnärskap. Numera föredrar jag honom som författare, skrattar inte lika mycket åt hans nya roligheter men han kommer för evigt ha en centralplats i mitt hjärta. Och jag älskar att han sjunger, att han bevisar att man får också om man inte har renaste sångrösten.

  2. Liftarens guide till galaxen är något av det tristaste jag läst. Jag fattar inte grejen. Och jag läste inte ens ut den (och jag är en sån som läser ut ALLA böcker…)

Comments are closed.