Kategorier
Grafik- och seriekoll Novellkoll Romankoll

Kulturkollo recenserar, v. 49 2017

linje-kulturkollo
Nobelvecka, advent och för många hektiska veckor med en del tunnelseende. En del har vi hunnit läsa och skriva om ändå och helt säkert är att läslistor och bokhögar inför julledigheten blir mer och mer omfattande för varje dag som går. Förhoppningsvis finns det några titlar nedan som kan locka till läsning.

A Skinful of Shadows av Frances Hardinge (Carolina)

Behind Her Eyes av Sarah Pinborough (Lotta)

Blackmoore av Julianne Donaldson (Lotta)

Ditt livs affär av Fredrik Backman (Ulrica)

En mors bekännelse av Kelly Rimmer (Lotta)

Goodbye, Bukarest av Astrid Seeberger (Anna)

I en skog av sumak av Klas Östergren (Anna)

Kåda av Ane Riel (Carolina)

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser (Carolina)

No Man’s Mistress av Mary Balogh (Carolina)

Nya Norrland av Mats Jonsson (Helena)

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Författare boktipsar: Astrid Seeberger

Foto: Sofia Runarsdotter

Astrid Seeberger är läkare och författare till den nyligen utkomna Nästa år i Berlin, en vacker och personlig berättelse om hennes mors upplevelser under det andra världskriget. Astrid bjuder oss några lästips inför sommaren.

Minnets spelplats – Gunilla Palmstierna- Weiss, Bonniers
Man häpnar när man läser Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer. Hur kan någon som har haft två föräldrar som var så upptagna av sina egna liv att de knappt såg sina två barn bli en sådan stark obruten kvinna? Efter en barndom på olika platser, också i fosterhem, växte hon upp i Rotterdam under pågående världskrig men lyckades ta sig till Sverige i slutet av kriget där hon blev keramiker, skulptör och scenograf. Tillsammans med sin man, författaren Peter Weiss, spelade hon en viktig roll i den moderna teaterns utveckling, med ett stort antal länder som arbetsplats. Hon samarbetade med de stora regissörerna som Ingmar Bergman och Peter Brook och mötte många av samtidens stora, som Anaïs Nin, John Cage och Jean-Paul Sartre, också i samband med sitt och sin mans stora politiska engagemang.

Hon är en strålande berätterska – läs bara historien om hennes förfader som var svensk ambassadör i London men som tappade huvudet totalt när han mötte ett kvinnligt medium. Och hon är en konstnär med ”en oerhörd integritet i sitt skapande, och en obruten tro på konstens roll i samhället”, som Sveriges radios litteraturkritiker Anneli Dufva skrev. Människor som Gunilla Palmstierna-Weiss och hennes bok ger kraft.

Spådomen. En flickas memoarer – Agneta Pleijel, Norstedt
Också Agneta Pleijel, en av våra stora författare, skriver om sitt liv i sin nya kritikerrosade roman, hur hon växer upp i en familj där hon slits mellan föräldrarna: fadern som är professor i matematik, och modern som en gång har varit konsertpianist men som fick lämna yrket när hon hade fått barn. Flickan är som en seismograf som noterar allt: sin mors depressioner, sin fars ambivalens när det gäller äktenskapet, hans försök att hitta lyckan i någon annans famn. Hon ser föräldrarnas såra varann och blir livrädd för att såra själv. Och hon famlar efter en identitet där modern inte är någon större hjälp, i synnerhet inte när hon håller på att bli kvinna. Även sexualiteten blir inget annat än ett förtvivlat famlande.

Det är en drabbande skildring av en flickas uppväxt som präglas inte bara av kriget mellan föräldrarna, utan också av ständiga uppbrott när familjen flyttar mellan Stockholm, Princeton och Lund. Och man förstår att barn lätt ärver sina föräldrars sårighet. Men mitt i vilsenheten finns böckerna. Att läsa och att skriva blir ett sätt att rädda sig själv.

Fiskarna har inga fötter – Jón Kalman Stefánsson, Övers: John Swedenmark, Weyler
Det är lätt att bli hänförd av Jón Kalman Stefánssons nya roman Fiskarna har inga fötter, Det finns en kraft och skönhet i hans språk och en precision när han berättar om Ari som har flytt från Island som tonåring och blivit fråmgångsrik förläggare i Danmark med specialiteten självhjälpsböcker. Men Ari återvänder när han får ett paket av sin dödssjuke far som han inte har haft kontakt med i många år. I paketet finns en bild av föräldrarna och ett hedersdiplom av farfadern som rör vid oläkta onämnda sår som han trodde att man kunde fly ifrån.

Han reser tillbaka till Keflavik där han har vuxit upp med Beatles och Wham, en plats som efter att den amerikanska militärbasen har avvecklats och fiskenäringen har försvunnit, har blivit en ödslighetens plats. Och han möter sin släkts historia där människor har levt ett hårt utsatt liv i naturkrafternas våld, där döden kunde slå till när som helst och där kvinnorna fick finna sig i att de manliga idealen- hårdhet och dödsföraktande mod – var de styrande. Samtidigt konfronteras han med det nya Island, ett land som tycks förfalla allt mer. Det är en lysande skildring av människors kärlek och längtan, slit och förtvivlan, drömmar och tomhet.

/Astrid Seeberger

Kategorier
Sakprosakoll

Nästa år i Berlin – Astrid Seeberger

anna-top

[quote]Bruckner visste något ensamheten.[/quote]

Astrid finner sin mor Rose sittande i sitt vardagsrum i Stuttgart. Det är mitt i natten och musiken minner modern om tiden precis innan krigsslutet. Då, när hon vandrat med andra flyktingar över snötäckt is mot en okänd framtid. “Hon hade gått där med ett stort värkande hål i sitt bröst. Hon hade förlorat allt, sin familj där hennes far hade varit som en kung, sitt hem där man kunde gå i en ljusstråle från rum till rum.”. Det var under den tiden som modern fått sitt flyktingansikte, den mask av saknad, som fanns med henne fram till hennes död.