Kategorier
Kulturkoll

Berlin och Bruce

helena-top

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Berlinmuren och dess fall. 1989 är ett sådant där magiskt år då allting händer och den politiska kartan i Europa ritas om. En efter en faller de kommunistiska regimerna och murens fall blir en talande bild över året. Folk står på muren, glädjegråter och segervrålar. Jag ser bilder av folk som hackar på muren och bilder när de äntligen får ta sig igenom avspärrningarna.

Jag har aldrig varit en stort fan av Bruce Springsteen, men han är en av de artister jag tänker på när jag tänker på Berlin. Innan 1989 växte ett missnöje bland den östtyska befolkningen – inte minst bland de unga. I ett desperat försök att dämpa det växande spända läget bokades en av västvärldens då mest populära artister: Bruce Springsteen. Händelsen har dock i efterhand visats sig ha motsatt effekt.

Uppskattningsvis dök 300 000 människor från hela Östtyskland upp, medan resten av östtyskarna kunde se den i den statliga televisionen. På knackig tyska säger han på ett ungefär [nein, ich kan ingen Deutsch så jag har fått använda den osäkra källan internät]: “Jag är inte här för någon regerings skull. Jag har kommit för att spela rock n´roll och med en förhoppning att alla barriärer en dag ska rivas” och därefter spelar han Bob Dylan´s “Chimes of Freedom”.

Far between sundown’s finish an’ midnight’s broken toll

We ducked inside the doorway, thunder crashing
As majestic bells of bolts struck shadows in the sounds
Seeming to be the chimes of freedom flashing
Flashing for the warriors whose strength is not to fight
Flashing for the refugees on the unarmed road of flight
An’ for each an’ ev’ry underdog soldier in the night
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

In the city’s melted furnace, unexpectedly we watched
With faces hidden while the walls were tightening
As the echo of the wedding bells before the blowin’ rain
Dissolved into the bells of the lightning
Tolling for the rebel, tolling for the rake
Tolling for the luckless, the abandoned an’ forsaked
Tolling for the outcast, burnin’ constantly at stake
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

Through the mad mystic hammering of the wild ripping hail
The sky cracked its poems in naked wonder
That the clinging of the church bells blew far into the breeze
Leaving only bells of lightning and its thunder
Striking for the gentle, striking for the kind
Striking for the guardians and protectors of the mind
An’ the unpawned painter behind beyond his rightful time
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

Through the wild cathedral evening the rain unraveled tales
For the disrobed faceless forms of no position
Tolling for the tongues with no place to bring their thoughts
All down in taken-for-granted situations
Tolling for the deaf an’ blind, tolling for the mute
Tolling for the mistreated, mateless mother, the mistitled prostitute
For the misdemeanor outlaw, chased an’ cheated by pursuit
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

Even though a cloud’s white curtain in a far-off corner flashed
An’ the hypnotic splattered mist was slowly lifting
Electric light still struck like arrows, fired but for the ones
Condemned to drift or else be kept from drifting
Tolling for the searching ones, on their speechless, seeking trail
For the lonesome-hearted lovers with too personal a tale
An’ for each unharmful, gentle soul misplaced inside a jail
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

Starry-eyed an’ laughing as I recall when we were caught
Trapped by no track of hours for they hanged suspended
As we listened one last time an’ we watched with one last look
Spellbound an’ swallowed ’til the tolling ended
Tolling for the aching ones whose wounds cannot be nursed
For the countless confused, accused, misused, strung-out ones an’ worse
An’ for every hung-up person in the whole wide universe
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

Läs mer här.