Jag läser skräck enbart i dagsljus och gärna på sommaren. Nu utmanade jag mig med att läsa Edgar Allan Poes novell Den svarta katten ensam i sommarstugan. Det är väldigt mörkt på landet, och dessutom har en mus eller två flyttat in på vinden så det liksom rasslar och gnisslar misstänkt räruppifrån. Och grannens katt envisas med att sitta på min veranda och längtansfullt kika in, också på natten.
Nu är Poes noveller från 1840-tal kanske inte de läskigaste man kan läsa. De är mer intressanta utifrån att de blivit så stilbildande. Hans sätt att bygga upp spänningen som i Den svarta katten har använts i många, många texter, filmer och TV-serier sedan dess. Jag som läsare vet från början att jagberättaren sitter i fängelse och skall hängas, nu ska han då avslöja vad som lett fram till det. Ledtråd efter ledtråd släpps och det slutar med en grand finale.
Den här novellen ingår i en ”skräckask” som jag ska absolut inte köpa. Det räcker med en av novellerna för lättskrämda mig. Jag läste förresten Huset Ushers undergång av Poe som novellix redan 2013, och var skrämd då också. Varför lär jag mig inte?
För två år sedan läste jag och min man M noveller och vi bloggade om en novell varje dag i december, utgångspunkten den gången var det årets novellixadventskalender. Har ni inte prövat att göra en novellnedräkning så kan jag det verkligen rekommendera! Om man inte riktigt har tid eller lust att läsa en novell om dagen så finns också en liten söndagskalender – Stunder i advent. Den innehåller fyra utvalda noveller med ett tillhörande te – perfekt för en paus i julstöket.
Men först lite skräck!
