Årsutvärdering – Annette

Här kommer min något avkortade lista. 2024 har varit ett turbulent år med sjukdom och dödsfall i familjen, bouppteckningar, bröllop och en del annat som krävt en massa planering och logistik. Nu efter julhelgen och med bara några dagar kvar på året så känns det mest som om jag sprungit maraton efter maraton och inte riktigt kommit i mål. Nu hoppas jag på ett lugnare och mer harmoniskt 2025, både privat och ute i världen.

Årets läsupplevelse: Här står det mellan Vid Pärlälvens slut av William Älgebrink och Mörkrets alla färger av Chris Whitaker, men eftersom Mörkrets alla färger har fått så mycket uppmärksamhet överallt i höst så kör jag på Älgebrink. Som ett knytnävsslag i magen, verkligen. Otroligt suggestiv och obehaglig. Av oklar anledning så kommer jag att tänka på Kim Thúi, som ju inte alls skriver den här typen av romaner, men det är någonting med hur språket liksom förmedlar en lätthet som gör att innehållet blir än svårare att ta till sig.

Årets kulturupplevelse: Vi försöker alltid att åka till Falkenberg några gånger om året för Rootsyarrangörernas spelningar. Har du inte kollat in deras evenemang på exempelvis Whitan, så gör det! Alltid bra musik och alltid fint ordnat. Temperance movement med frontman Phillip Campbell är ett band vi sett där (och i Göteborg) flera gånger, och som jag tycker är bland de bästa liveakter jag sett, alla kategorier. För några år sedan splittrades bandet och i år såg vi Phil Campbell solo i Falkenberg, när han gästade Jesper Lindell, och för mig var det det absolut bästa under de två dagar vi var på Rootsy summer fest 2024. Nu ryktas det att Temperance movement ska återförenas! Hurra!

Årets tv-serie: Jag gillar Leonard Cohen, och har lyssnat rätt mycket på honom genom åren (älskar alltid hans körtjejer, hur kan det ens finnas så många fantastiska sångerskor?), men jag hade ingen aning om att han var så illa däran i drog- och alkoholmissbruk som man fick se i tv-serien So long Marianne som gått på svt nu i höst. Nu är det ju ingen dokumentär men jag får ändå känslan av att serien följer verkligheten rätt så bra. Man får följa Cohen och hans norska flickvän under tio år ungefär, de år som de spenderade på den grekisk ön Hydra innan Cohen slog igenom på allvar med sin musik. Det är fint, sorgligt och ibland helt hjärtskärande. Fantastiska skådespelare. Har du inte sett den så har du några fina timmar framför dig i tv-soffan.

Årets låt: Här är det bara att lita på Spotifys sammanfattning av mitt musikår och meddela att jag lyssnat oerhört många gånger på ”Here I go again” (cover) med Audra Mae. Det här är dock en gammal låt som kom ut redan 2009. En favorit som kom ut i år är mycket svårare, men det får nog bli Amanda Jensens ”Santa”. Amanda Jensen har varit saknad och jag är otroligt glad att det kommit nytt från henne, och jag hoppas att det kommer mer.

Årets bikaraktär: Patch kompis Saint i ”Mörkrets alla färger”. Vilken hjältinna! Hon håller fast vid sitt hopp om att Patch lever, hon gör sig omöjlig hos polisen och ställer till med en massa väsen för att de vuxna ska lyssna på henne. En fantastisk vän som det är få förunnat att få ha.

Årets mest oväntade: Tillbaka till Hampstead. Jag har inte läst någonting av Eli Åhman Owetz tidigare och blev glatt överraskad. Att den utspelar sig i Hampstead, London gör ju inte saken sämre. Fin berättelse i underbara miljöer. Jag blir väldigt sugen på att återigen få spendera en längre tid i London. Nu bodde ju inte jag i Hampstead precis och jag har har ingen riktig koll på hur det är att bo i Seven Sisters i Norra London nu förtiden, men det skulle vara kul att i alla fall se huset igen.

Årets nostalgitrip: Som jag älskade böckerna om Pysen av Marie Louise Rudolfsson när jag växte upp! De har allt; flicka träffar ponny som bara lyssnar på henne, flickan är föräldralös och tas om hand av en släkting, flickan möter motgångar men det ordnar sig till slut, en härlig stor familj som bor på stor hästgård med en snäll mamma en tokig lillebror och en stabil pappa. Det är totalt sju böcker i serien, och i somras läste jag om några av dem. Det tog ett tag innan jag lyckades samla ihop alla sju, men för några år sedan hittade jag de jag inte hade på Bokbörsen.

Årets återseende: Mördaren ljuger inte ensam. I och med en kurs jag har läst under hösten så har jag återupptagit kontakten med en del av Maria Langs deckare. Mysigt men lite enformigt efter att ha läst några stycken i ett svep.

Årets kvinnokamp: ”Den som följer en stjärna vänder inte om” av Malin Haawind. Fantastiskt fin bok om Malin Blomsterberg som blir Ellen Keys hushållerska och följeslagare under lång tid. En roman om klass, tillhörighet, bildning och längtan om att höra till och passa in. Och mycket mer.

Årets obehagligaste: Återigen – Vid Pärlälvens slut.

Årets klassiker: Kanske det får bli ”Morden på Rue Morgue” av Edgar Allan Poe. Även här är det på grund av kursen jag läst nu i höst som jag läst en del deckareklassiker.

Årets titel: Det får nog bli Jävla karlar av Andrev Walden ändå? Kort och klatschig titel som väckte min nyfikenhet.