Jag är också en av dem här på kollot som har läst Margit Sandemos Sagan om Isfolket, och jadå, alla 47 delarna. Jag äger dem alla. Och en viktigt del av läsandet av dem är släktträdet som inleder varje bok. I början av serien går det någotsånär att ha koll på vem och vilken och släktskapet, och vems barn som är vems och hur länge sedan det var den eller den levde… men någonstans i släktleden måste man liksom släppa den där kollen. Det är ju några hundra år som passerar! Och de unga tu man i en bok slukar kärlekshistorien om har i nästa bok förvandlats till kloka föräldrar eller äldre släktingar, och i nästa bok till den äldre, stapplande generationen (om de ens lever), och några böcker längre fram så har de förvandlats till ett suddigt minne. Vi får läsa sägner och legender om personer, tider och hus för decennier och sekler sen – men för oss var de nyss levande personer som upplevde saker, eftersom de fanns kanske bara ett tiotal böcker tidigare i serien.
Så jag älskar det där släktträdet, och hur det binder ihop alla böckerna:
Överhuvudtaget brukar jag tycka om böcker eller bokserier som berättar om familjer och släkter i många generationer (med släktträd att titta på!), eller böcker som berättar om en trakt eller ett land genom att följa en familj eller släkt genom århundraden. Edward Rutherford har skrivit en bok som heter Sarum (1987) som är precis sådan. Den handlar om södra England (Sarum är Salisbury vill jag minnas, det är länge sedan jag läste den nu) under några tusen år. Jättetjock bok…! Jag har sett att han skrivit andra, liknande böcker (om Ryssland, Irland, London, Paris, Kina och fler), och har dem på min långa vill-läsa-någongång-i-livet-lista. Släktled, eoner av tid och hur saker hänger ihop, det gillar jag.
Bilder: Överst: Stonehenge Publicdomain.net, underst: Zezt la Wikimedia