Det är inte det att jag inte gillar sol och värme, för det gör jag. Inte heller har jag något emot pizza eller pasta eller annan italiensk mat, för det gillar jag skarpt. Och glassen, det italienska glassen, den älskar jag. Det är bara det att jag under en stor del av livet närt en ganska så ologisk aversion mot italienare. Det kan handla om fotboll. Spelare med alldeles för mycket hårvax, som faller så fort en motståndare är i närheten. Ganska mycket kan skyllas på en enskild spelare, nämligen Francesco Totti, som förstört alldeles för många fotbollsmatcher för mig. Det har kanske hänt någon gång att jag hejat på Italien under något mästerskap, men bara om de mött Tyskland. I övrigt händer det aldrig.
Det var länge sedan jag var i Italien nu. Vill jag till värmen är det andra länder som lockar mer, som Spanien och Frankrike. Sist jag var i Italien var jag nämligen konstant arg på alla slemmiga italienska killar som säkert tyckte att de var galet charmiga, men som gjorde mig vansinnigt. Tilläggas skall att jag var ung då. Kanske hade denna utarbetade tvåbarnsmorsa blivit lite gladare över uppmärksamheten. Men det är verkligen mer änn tveksamt. Det här skulle kunna utveckla sig till veckans anti-inlägg, men så kommer det inte att bli. Istället vill jag lyfta fram något som jag faktiskt gillar skarpt, nämligen det italienska språket och italiensk film.
