Kategorier
Kulturkoll

Helena Dahlgren boktipsar

Foto: privat

Skräckdrottningen och författaren Helena Dahlgren har gett ut fyra skräcknoveller ”Kallelsen””Salamandertider””Lady Lazarus” och ”#nofilter”. Dessutom bloggar hon om popkultur i allmänhet och litteratur i synnerhet på favoritbloggen Dark places där det skvätter att populärkulturella referenser och språknörderi. Här och nu – under veckans tema ”Magi, mystik och metafysik” – kommer Helenas boktips till Kulturkollos läsare.

I veckans utmaning här på Kulturkollo uppmanas vi reflektera kring vår toleransnivå när det gäller övernaturligheter i litteratur och populärkultur. Hur mycket övernaturligt är för mycket övernaturligt? Var går vår personliga gräns?

Helt ärligt nu: jag fattar inte frågan. Om något är det verkligheten jag har problem med. Så länge jag kan minnas har jag följaktligen frossat i gastar, monster, magi, mystik och allsköns övernaturligheter. Jag läste ”Cujo” när jag var nio, och är hårdnackad kattmänniska sedan dess. Jag sover (oftast) i totalt jävla mörker, trots allt. Skräck är min bästa eskapism och snuttefilt, en effektiv och relativt billig medicin mot en omvärld jag förstår allt mindre av. Så för mig, föreståndarinnan till en blogg om ”skräck, thrillers och fiktivt mörker”, finns det ingen gräns.

Eller jo! Jag HAR faktiskt svårt för romaner som helt och hållet lämnar vår värld. Tänk high fantasy eller science fiction, andra världar, olika planeter. Jag vill gärna ha någon sorts relation till vår värld, ändå. För mig är det allra intressantast när fiktiva övernaturligheter samexisterar med verkligheten. Det är i revan mellan universum och existenser som verklig fiktiv magi uppstår, anser jag. Det ena kan inte finnas utan det andra. Men du vet, som kanske The Dude skulle ha sagt om jag stötte på honom inne på SF-bokhandeln, that’s only, like, your opinion, man.

Så. Magi, mystik och metafysik. Jag är ett stort fan av alla tre, men har idag valt att ta fasta på det första M:et. M som i Magi. Intressant nog är de titlar och författarskap jag först kommer att tänka på inte vad man traditionellt brukar kalla ”genrelitteratur”. Ett inte helt oproblematiskt begrepp, förresten, men det kan vi ta en annan gång, kanske i min pågående inläggsserie Helenas 100 hemskaste?

Jag tänker spontant på Alice Hoffmans magiska realism, djupt förankrad i New Englands mylla där vita häxor odlar sina egna prunkande trädgårdar och ett magiskt skimmer vilar över naturen och det annars påtagligt vardagliga livet. Det är definitivt inte skräck, ofta inte ens övernaturligt, men jag gillar det där skimret. Hur man plötsligt ser allt genom det där förhöjda, skimrande. Ovanligt lättpåverkade läsare (jag har hört att det finns sådana) kan här drabbas av en lika plötslig som oförklarlig längtan efter att stanna upp, göra omtag, förverkliga drömmen – man FÅR drömma, tack och lov, och man får uppslukas av magi, herregud, hur futtigt vore inte livet annars? – om att sälja sin bostadsrätt och köpa ett renoveringsprojekt med veranda och häxträdgård i New England. ”Turtle Moon”, ”Wuthering Heights”-inspirerade Oprahälsklingen ”Here on Earth” eller ”Practical Magic”, som även filmats med Nicole Kidman och Sandra Bullock i huvudrollerna, är en bra ingång till ett författarskap som i synnerhet på senare år varit lite marginaliserat i Sverige (jag tror inte ens hon översätts längre).

Och så måste jag nämna ”Bellefleur”, som Joyce Carol Oates gav ut samma år som jag föddes (1980). Det är den första delen i den löst sammanhållna Gothic saga-sviten och är full av mörker, magi och oförklarliga händelser. I en av mina favoritpassager, rimligen en blinkning till Gabriel Garcia Marquéz ”Hundra år av ensamhet” där sällsamma flygfärder och plötsliga bortföranden mitt i vardagen är en väsentlig del av handlingen, för en gigantisk vit rovfågel bort ett av Bellefleur-barnen. Romanen börjar en mörk och stormig natt, hur klyschigt kan det bli? Det är storslaget, mustigt och alldeles för mycket, en gotisk släktsaga full av mörka skogar och sällsam magi. Och det är författarens lekfulla medvetenhet om den gotiska genre hon verkar i som gör ”Bellefleur” till en omistlig del av Joyce Carol Oates milt sagt omfångsrika produktion. Den kan vara lite småknepig att få tag på, särskilt för den som helst läser på svenska, men den är definitivt värd besväret.

/Helena Dahlgren – Dark places

Stort tack säger vi på Kulturkollo!

Kategorier
Romankoll

Lyran listar Nobelfavoriter

lyran-top

För några år sedan började jag försöka läsa Nobelpristagare. Det gick bra i början, med sedan blev jag distraherad av allt annat det bloggades om. Framför allt fastnade jag för att läsa världslitteratur och klassiker. Men jag har fortfarande som mål att läsa alla Nobelpristagarna – fast jag blir nog inte färdig innan pensioneringen. Här är mina tio favoriter.

Kategorier
Kulturkoll

Lyran i böckerna

lyran-top

Här är lite om mig beskrivet i titlar från min bokhylla. Låna gärna idén och kommentera eller skriv på egna bloggar.

Jag är: Besatt[a] (Elif Batuman) av att läsa, blogga och gå på litteraturevenemang.

Jag har: Stolthet och fördom (Jane Austen), fast det vill jag inte gärna erkänna.

Jag är nyfiken på: Världen av igår (Stefan Zweig) och läser gärna historiska romaner och gamla klassiker.

Jag gillar: Förändringar (Ama Ata Aidoo) och jag har inte så stort tålamod. I bokliga sammanhang innebär detta att jag tycker att en perfekt bok har max 230 sidor.

Jag är rädd för: Hundra är av ensamhet (Gabriel García Márquez), jag är rätt sällskaplig av mig.

Jag avskyr: Den stora oredan (Marie Cardinal) som lätt uppstår i mitt hem – och i mina bokhyllor.

Jag är bra på: Övertalning (Jane Austen), men berätta inte det för någon. Ni kan väl förstå att det krävs lite för att övertyga en bokointresserad make att köpa (och sätta ihop) 11 Billyhyllor i olika storlekar.

Jag önskar: Frid på jorden (Selma Lagerlöf), till människorna ett gott behag (Luk 2:14).

Jag håller mig undan: Glitterscenen (Monika Fagerholm), jag är en mer jordnära och intellektuell typ.

Jag hoppas att: Allt gott ska komma dig till del (Sefi Atta) och gärna mig också.