En av mina absoluta favoritböcker när jag var tonåring i början av 80-talet var Inger Edelfeldts Missne och Robin. Den är någon slags poetisk blandning av saga och ungdomsbok, om en sommar när Torun är tolv år, på väg att lämna barndomen bakom sig. I skogen träffar hon många väsen, som älvor, hungrare, gråandar, en jätte och faktiskt själva bäckahästen. Och så träffar hon Missne. Denna Missne – vad jag var fascinerad av honom! Eller henne – för Missne var nämligen både han och hon. Eller inget av det: